Today's Readings

First Reading

Acts 5:27-33

Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över oss.» Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste lyda Gud mer än människor. Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä och dödat. Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse. Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande, vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.» När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda dem.

First Reading

Deuteronomy 29

Dessa äro förbundets ord, det förbunds som HERREN bjöd Mose att sluta med Israels barn i Moabs land, ett annat förbund än det som han hade slutit med dem på Horeb. Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem: I haven sett allt vad HERREN har gjort inför edra ögon i Egyptens land, med Farao och alla hans tjänare och hela hans land, de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, de stora tecknen och undren. Men HERREN har ännu intill denna dag icke givit eder hjärtan att förstå med, ögon att se med och öron att höra med. Och jag lät eder vandra i öknen i fyrtio år; edra kläder blevo icke utslitna på eder, och din sko blev icke utsliten på din fot. Bröd fingen I icke att äta, icke vin eller starka drycker att dricka, på det att I skullen veta att jag är HERREN, eder Gud. Och när I kommen till dessa trakter, drogo Sihon, konungen i Hesbon, och Og, konungen i Basan, ut till strid mot oss, men vi slogo dem. Och vi intogo deras land och gåvo det till arvedel åt rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam. Så hållen nu detta förbunds ord och gören efter dem, för att I mån hava framgång i allt vad I gören. I stån i dag allasammans inför HERREN, eder Gud: edra huvudmän, edra stammar, edra äldste och edra tillsyningsmän, var man i Israel, så ock edra barn och hustrur, och främlingen som är hos dig i ditt läger, din vedhuggare såväl som din vattenbärare, för att du må inträda i HERRENS, din Guds, förbund, det edsförbund som HERREN, din Gud, i dag vill sluta med dig. Ty han vill i dag upphöja dig, så att du skall vara hans folk och han din Gud, såsom han har sagt dig, och såsom han med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob. Och det är icke med eder allenast som jag i dag sluter detta förbund, detta edsförbund, utan jag gör det både med dem som i dag stå här med oss inför HERREN, vår Gud, och med dem som icke äro här med oss i dag. I veten ju själva huru vi bodde i Egyptens land, och huru vi drogo mitt igenom de folks land, som I nu haven lämnat Och I sågen deras styggelser och eländiga avgudar, de gudar av trä och sten, silver och guld, som funnos hos dem. Så må då bland eder icke finnas någon man eller kvinna, någon släkt eller stam vars hjärta i dag vänder sig bort ifrån HERREN, vår Gud, för att gå åstad och tjäna dessa folks gudar; bland eder må icke finnas någon rot varifrån gift och malört växer upp, så att någon som hör detta edsförbunds ord välsignar sig i sitt hjärta och tänker att det skall gå honom väl, där han vandrar i sitt hjärtas hårdhet. Ty då skall hela landet, både vått och torrt, förgås. HERREN skall icke vilja förlåta honom; nej, Herrens vrede och nitälskan skall då vara såsom en rykande eld mot de männen, och all den förbannelse som är uppskriven i denna bok skall komma att vila på honom, och Herren skall så utplåna hans namn, att det icke mer skall finnas under himmelen. Och HERREN skall avskilja honom från alla Israels stammar till att drabbas av olycka, efter alla de förbannelser som äro fästa vid det förbund som är uppskrivet i denna lagbok. Och ett kommande släkte, edra barn som uppstå efter eder, och främlingen, som kommer ifrån fjärran land, de skola säga, när de se de plågor och sjukdomar som HERREN har skickat över detta land, när de se huru all jord där är förbränd och förvandlad till svavel och salt, så att den icke kan besås eller framalstra växter, och så att inga örter där kunna komma upp -- såsom det blev, när Sodom och Gomorra, Adma och Seboim omstörtades, då HERREN i sin vrede och harm omstörtade dem -- ja, alla folk skola då säga: »Varför har Herren gjort så mot detta land? Varför brinner hans vrede så starkt?» Och man skall svara: »Därför att de övergåvo HERRENS, sina fäders Guds, förbund, det som han slöt med dem, när han förde dem ut ur Egyptens land, och därför att de gingo åstad och tjänade andra gudar och tillbådo dem, gudar som de icke kände, och som han icke hade givit dem till deras del, därför upptändes HERRENS vrede mot detta land, så att han lät komma över det all den förbannelse som är uppskriven i denna bok. Ja, därför ryckte HERREN dem upp ur deras land, med vrede och harm och stor förtörnelse, och kastade dem bort till ett annat land, såsom nu har skett.» Vad som ännu är fördolt hör HERREN, vår Gud, till; men vad som är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skola göra efter alla denna lags ord.

First Reading

1 Samuel 17:31-54

Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för Saul, och denne lät hämta honom. Och David sade till Saul: »Må ingen låta sitt mod falla. Din tjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.» Saul sade till David: »Icke kan du gå åstad mot denne filisté och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han är en stridsman allt ifrån ungdomen.» Men David svarade Saul: »Din tjänare har gått i vall med sin faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett får av hjorden, så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det. Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det gå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessa djur, ty han har smädat den levande Gudens här.» Och David sade ytterligare: »HERREN, som räddade mig undan lejon och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.» Då sade Saul till David: »Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.» Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar. Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något sådant. Och David sade till Saul: »Jag kan icke gå så klädd, ty jag har aldrig försökt sådant.» Därpå lade David det av sig. Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen. Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hans sköld bärare gick framför honom. Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom; ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön. Och filistéen sade till David: »Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?» Och filistéen förbannade David, i det han svor vid sina gudar. Sedan sade filistéen till David: »Kom hit till mig, så skall jag giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.» David svarade filistéen: »Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som är Israels härs Gud, den härs som du har smädat. HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder förnimma att Israel har en Gud. Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han skall giva eder i vår hand.» När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till mötes. Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden. Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog filistéen till döds, utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu sågo att deras kämpe var död, flydde de. Men Israels och Juda män stodo upp och höjde ett härskri och förföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ända intill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna på vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron. Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna, vände de tillbaka och plundrade deras läger. Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

Morning Prayer — First Lesson

1 Kings 4

Konung Salomo var nu konung över hela Israel. Och dessa voro hans förnämsta män: Asarja, Sadoks son, var präst; Elihoref och Ahia, Sisas söner, voro sekreterare; Josafat, Ahiluds son, var kansler; Benaja, Jojadas son, var överbefälhavare; Sadok och Ebjatar voro präster; Asarja, Natans son, var överfogde; Sabud, Natans son, en präst, var konungens vän[1]; Ahisar var överhovmästare; Adoniram, Abdas son, hade uppsikten över de allmänna arbetena. Och Salomo hade satt över hela Israel tolv fogdar, som skulle sörja för vad konungen och hans hus behövde; var och en hade årligen sin månad, då han skulle sörja för dessa behov. Och följande voro deras namn: Ben-Hur i Efraims bergsbygd; Ben-Deker i Makas, Saalbim, Bet-Semes, Elon, Bet-Hanan; Ben-Hesed i Arubbot, vilken hade Soko och hela Heferlandet; Ben-Abinadab i hela Nafat-Dor -- denne fick Salomos dotter Tafat till hustru --; Baana, Ahiluds son, i Taanak och Megiddo och i hela den del av Bet-Sean, som ligger på sidan om Saretan, nedanför Jisreel, från Bet-Sean ända till Abel-Mehola och bortom Jokmeam; Ben-Geber i Ramot i Gilead; han hade Manasses son Jairs byar, som ligga i Gilead; han hade ock landsträckan Argob, som ligger i Basan, sextio stora städer med murar och kopparbommar; Ahinadab, Iddos son, i Mahanaim; Ahimaas i Naftali; också han hade tagit en dotter av Salomo, Basemat, till hustru; Baana, Husais son, i Aser och Alot; Josafat, Paruas son, i Isaskar; Simei, Elas son, i Benjamin; Geber, Uris son, i Gileads land, det land som hade tillhört Sihon, amoréernas konung, och Og, konungen i Basan; ty allenast en enda fogde fanns i det landet. Juda och Israel voro då talrika, så talrika som sanden vid havet; och man åt och drack och var glad. Så var nu Salomo herre över alla riken ifrån floden till filistéernas land och ända ned till Egyptens gräns; de förde skänker till Salomo och voro honom underdåniga, så länge han levde. Och vad Salomo för var dag behövde av livsmedel var: trettio korer fint mjöl och sextio korer vanligt mjöl, tio gödda oxar, tjugu valloxar och hundra far, förutom hjortar, gaseller, dovhjortar och gödda fåglar. Ty han rådde över hela landet på andra sidan floden, ifrån Tifsa ända till Gasa, över alla konungar på andra sidan floden; och han hade fred på alla sidor, runt omkring, Så att Juda och Israel sutto i trygghet, var och en under sitt vinträd och sitt fikonträd, ifrån Dan ända till Beer-Seba, så länge Salomo levde. Och Salomo hade fyrtio tusen spann vagnshästar och tolv tusen ridhästar. Och de nämnda fogdarna sörjde var sin månad för konung Salomos behov, och för allas som hade tillträde till konung Salomos bord; de läto intet fattas. Och kornet och halmen för hästarna och travarna förde de, var och en i sin ordning, till det ställe där han uppehöll sig. Och Gud gav Salomo vishet och förstånd i mycket rikt mått och så mycken insikt, att den kunde liknas vid sanden på havets strand, så att Salomos vishet var större än alla österlänningars vishet och all Egyptens vishet. Han var visare än alla andra människor, visare än esraiten Etan och Heman och Kalkol och Darda, Mahols söner; och ryktet om honom gick ut bland alla folk runt omkring. Han diktade tre tusen ordspråk[2], och hans sånger voro ett tusen fem. Han talade om träden, från cedern på Libanon ända till isopen, som växer fram ur väggen. Han talade ock om fyrfotadjuren, om fåglarna, om kräldjuren och om fiskarna. Och från alla folk kom man för att höra Salomos visdom, från alla konungar på jorden, som hade hört talas om hans visdom. [1] Se Vän i Ordförkl. [2] Se Ordspråk i Ordförkl.

Epistle

2 Timothy 2:8-10;3:10-12

Tänk på Jesus Kristus, som är uppstånden från de döda, av Davids säd, enligt det evangelium som jag förkunnar, och i vars tjänst jag jämväl utstår lidande, ja, till och med måste bära bojor såsom en ogärningsman. Men Guds ord bär icke bojor. Därför uthärdar jag ståndaktigt allting för de utvaldas skull, på det att också de må vinna frälsningen i Kristus Jesus och därmed evig härlighet. Du åter har blivit min efterföljare i lära, i vandel, i strävanden, i tro, i tålamod, i kärlek, i ståndaktighet, under förföljelser och lidanden, sådana som drabbade mig i Antiokia, Ikonium och Lystra. Ja, sådana förföljelser har jag fått utstå, men ur alla har Herren frälst mig. Så skola ock alla de, som vilja leva gudfruktigt i Kristus Jesus, få lida förföljelse.

First Reading

Job 42

Job svarade HERREN och sade: Ja, jag vet att du förmår allt, och att intet som du besluter är dig för svårt. Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker? Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå. Men hör nu, så vill jag tala; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked. Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon. Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska. Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort. Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.» Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och HERREN tog nådigt emot Jobs bön. Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft. Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma över honom. Och de gåvo honom vardera en kesita och en guldring. Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor. Och han fick sju söner och tre döttrar. Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk. Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder. Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina barn och barnbarn i fyra led. Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.

Morning Prayer — Second Lesson

Acts 26

Agrippa sade nu till Paulus: »Det tillstädjes dig att tala för din sak.» Då räckte Paulus ut handen och talade så till sitt försvar: »Jag skattar mig lycklig att jag, i fråga om allt det som judarna anklaga mig för, i dag skall försvara mig inför dig, konung Agrippa, som så väl känner judarnas alla stadgar och tvistefrågor. Därför beder jag dig höra mig med tålamod. Hurudant mitt liv allt ifrån ungdomen har varit, det veta alla judar, ty jag har ju från tidiga år framlevat det bland mitt folk och i Jerusalem. Och sedan lång tid tillbaka känna de om mig -- såframt de nu vilja tillstå det -- att jag har tillhört det strängaste partiet i vår gudsdyrkan och levat såsom farisé. Och nu står jag här till rätta för vårt hopp om det som Gud har lovat våra fäder, det vartill ock våra tolv stammar, under det de tjäna Gud med iver både natt och dag, hoppas att nå fram. För det hoppets skull, o konung, är jag anklagad av judarna. Varför hålles det då bland eder för otroligt att Gud uppväcker döda? Jag för min del menade alltså att jag med all makt borde strida mot Jesu, nasaréens, namn; så gjorde jag ock i Jerusalem. Och många av de heliga inspärrade jag i fängelse, sedan jag av översteprästerna hade fått fullmakt därtill; och när man ville döda dem, röstade ock jag därför. Och överallt i synagogorna försökte jag, gång på gång, att genom straff tvinga dem till hädelse. I mitt raseri mot dem gick jag så långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska städer. När jag nu i detta ärende var på väg till Damaskus, med fullmakt och uppdrag från översteprästerna, fick jag under min färd, o konung, mitt på dagen se ett sken från himmelen, klarare än solens glans, kringstråla mig och mina följeslagare. Och vi föllo alla ned till jorden, och jag hörde då en röst säga till mig på hebreiska: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig'? Det är dig svårt att spjärna mot udden.' Då sade jag: 'Vem är du, Herre?' Herren svarade: 'Jag är Jesus, den som du förföljer. Men res dig upp och stå på dina fötter; ty därför har jag visat mig för dig, att jag har velat utse dig till en tjänare och ett vittne, som skall vittna både om huru du nu har sett mig, och om huru jag vidare skall uppenbara mig för dig. Och jag skall rädda dig såväl från ditt eget folk som från hedningarna. Ty till dem sänder jag dig, för att du skall öppna deras ögon, så att de omvända sig från mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin lott bland dem som äro helgade.' Så blev jag då, konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska synen, utan predikade först för dem som voro i Damaskus och i Jerusalem, och sedan över hela judiska landet och för hedningarna, att de skulle göra bättring och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som tillhöra bättringen. För denna saks skull var det som judarna grepo mig i helgedomen och försökte att döda mig. Genom den hjälp som jag har undfått av Gud står jag alltså ännu i dag såsom ett vittne inför både små och stora; och jag säger intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske, nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt eget folk som till hedningarna.» När han på detta satt försvarade sig, utropade Festus: »Du är från dina sinnen, Paulus; den myckna lärdomen gör dig förryckt.» Men Paulus svarade: »Jag är icke från mina sinnen, ädle Festus; jag talar sanna ord med lugn besinning. Konungen känner väl till dessa ting; därför talar jag också frimodigt inför honom. Ty jag kan icke tro att något av detta är honom obekant; det har ju icke tilldragit sig i någon undangömd vrå. Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror dem.» Då sade Agrippa till Paulus: »Föga fattas att du övertalar mig och gör mig till kristen.» Paulus svarade: »Vare sig det fattas litet eller fattas mycket, skulle jag önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som i dag höra mig, måtte bliva sådana som jag är, dock med undantag av dessa bojor.» Därefter stod konungen upp, och med honom landshövdingen och Bernice och de som sutto där tillsammans med dem. Och när de gingo därifrån, talade de med varandra och sade: »Den mannen har icke gjort något som förtjänar död eller fängelse.» Och Agrippa sade till Festus: »Denne man hade väl kunnat frigivas, om han icke hade vädjat till kejsaren.»

Responsorial Psalm

Psalm 34

Av David, här han ställde sig vansinnig inför Abimelek, och denne drev honom ifrån sig, och han gick sin väg. Jag vill lova HERREN alltid; hans pris skall ständigt vara i min mun. Min själ skall berömma sig av HERREN; de ödmjuka skola höra det och glädja sig. Loven med mig HERREN, låtom oss med varandra upphöja hans namn. Jag sökte HERREN, och han svarade mig, och ur all min förskräckelse räddade han mig. De som skåda upp till honom stråla av fröjd, och deras ansikten behöva icke rodna av blygsel. Här är en betryckt som ropade, och HERREN hörde honom och frälste honom ur all hans nöd. HERRENS ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom, och han befriar dem. Smaken och sen att HERREN är god; säll är den som tager sin tillflykt till honom. Frukten HERREN, I hans helige; ty de som frukta honom lida ingen brist. Unga lejon lida nöd och hungra, men de som söka HERREN hava icke brist på något gott. Kommen, barn, hören mig; jag skall lära eder HERRENS fruktan. Är du en man som älskar livet och önskar att se goda dagar? Avhåll då din tunga från det som är ont och dina läppar från att tala svek. Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är, sök friden och trakta därefter. HERRENS ögon äro vända till de rättfärdiga och hans öron till deras rop. Men HERRENS ansikte är emot dem som göra det onda, han vill utrota deras åminnelse från jorden. När de rättfärdiga ropa, då hör HERREN och räddar dem ur all deras nöd. HERREN är nära dem som hava ett förkrossat hjärta och frälsar dem som hava en bedrövad ande. Den rättfärdige måste lida mycket, men HERREN räddar honom ur allt. Han bevarar alla hans ben; icke ett enda av dem skall sönderslås. Den ogudaktige skall dödas av olyckan, och de som hata den rättfärdige skola stå med skuld. Men sina tjänares själar förlossar HERREN, och ingen skall stå med skuld, som tager sin tillflykt till honom. [1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.

Gospel

Matthew 10:34-42

I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att 'sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder, och envar får sitt eget husfolk till fiender'. Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig; och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig. Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det. -- Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig. Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets lön; och den som tager emot en rättfärdig man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en rättfärdig mans lön. Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge -- sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.» [1] Se Skärv i Ordförklaringarna.

Responsorial Psalm

Psalm 110

Av David; en psalm. HERREN sade till min herre: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.» Din makts spira skall HERREN utsträcka från Sion; du skall härska mitt ibland dina fiender. Villigt kommer ditt folk, när du samlar din här; i helig skrud kommer din unga skara inför dig, såsom daggen kommer ur morgonrodnadens sköte. HERREN har svurit och skall icke ångra sig: »Du är en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt.» Herren är på din högra sida, han skall krossa konungar på sin vredes dag. Han skall hålla dom bland hedningarna, överallt skola döda ligga; han skall sönderkrossa huvuden vida omkring på jorden. Ur bäcken skall han dricka på vägen; därför skall han upplyfta huvudet.

Responsorial Psalm

Psalm 119

Saliga äro de vilkas väg är ostrafflig, de som vandra efter HERRENS lag. Saliga äro de som taga hans vittnesbörd i akt, de som av allt hjärta söka honom, de som icke göra vad orätt är, utan vandra på hans vägar. Du har givit befallningar, för att de skola hållas med all flit. O att mina vägar vore rätta, så att jag hölle dina stadgar! Då skulle jag icke komma på skam, när jag skådade på alla dina bud. Jag vill tacka dig av uppriktigt hjärta, när jag får lära din rättfärdighets rätter. Dina stadgar vill jag hålla; övergiv mig icke så helt och hållet. Huru skall en yngling bevara sin väg obesmittad? När han håller sig efter ditt ord. Jag söker dig av allt mitt hjärta; låt mig icke fara vilse från dina bud. Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta, för att jag icke skall synda mot dig. Lovad vare du, HERRE! Lär mig dina stadgar. Med mina läppar förtäljer jag alla din muns rätter. Jag fröjdar mig över dina vittnesbörds väg såsom över alla skatter. Jag vill begrunda dina befallningar och skåda på dina stigar. Jag har min lust i dina stadgar, jag förgäter icke ditt ord. Gör väl mot din tjänare, så att jag får leva, då vill jag hålla ditt ord. Öppna mina ögon, så att jag kan skåda undren i din lag. Jag är en främling på jorden; fördölj icke dina bud för mig. Min själ är sönderkrossad av ständig trängtan efter dina rätter. Du näpser de fräcka, de förbannade, dem som fara vilse från dina bud. Tag bort ifrån mig smälek och förakt, ty jag tager i akt dina vittnesbörd. Ja, furstar sitta och lägga råd mot mig, men din tjänare begrundar dina stadgar; ja, dina vittnesbörd äro min lust, de äro mina rådgivare. Min själ ligger nedtryckt i stoftet; behåll mig vid liv efter ditt ord. Jag förtäljde om mina vägar, och du svarade mig; lär mig dina stadgar. Lär mig att förstå dina befallningars väg, så vill jag begrunda dina under. Min själ gråter av bedrövelse; upprätta mig efter ditt ord. Låt lögnens väg vara fjärran ifrån mig, och förunna mig din undervisning. Jag har utvalt sanningens väg, dina rätter har jag ställt framför mig. Jag håller mig till dina vittnesbörd; HERRE, låt mig icke komma på skam. Jag vill löpa dina buds väg, ty du tröstar mitt hjärta. Visa mig, HERRE, dina stadgars väg, så vill jag taga den i akt intill änden. Giv mig förstånd, så vill jag taga din lag i akt och hålla den av allt hjärta. Led mig på dina buds stig, ty till den har jag behag. Böj mitt hjärta till dina vittnesbörd, och låt det icke vika av till orätt vinning. Vänd bort mina ögon, så att de icke se efter fåfänglighet; behåll mig vid liv på dina vägar. Uppfyll på din tjänare ditt tal, ty det leder till din fruktan. Vänd bort ifrån mig den smälek som jag fruktar; ty dina rätter äro goda. Se, jag längtar efter dina befallningar; behåll mig vid liv genom din rättfärdighet. Din nåd komme över mig, HERRE, din frälsning efter ditt tal; Så kan jag giva den svar, som smädar mig; ty jag förtröstar på ditt ord. Ryck icke sanningens ord så helt och hållet bort ifrån min mun, ty jag hoppas på dina domar. Så vill jag hålla din lag beständigt, ja, alltid och evinnerligen. Låt mig gå fram på rymlig plats, ty jag begrundar dina befallningar. Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar, och jag skall icke komma på skam. Jag vill hava min lust i dina bud, ty de äro mig kära; jag vill lyfta mina händer upp till dina bud, ty de äro mig kära, och jag vill begrunda dina stadgar. Tänk på ordet till din tjänare, eftersom du har givit mig hopp. Det är min tröst i mitt lidande att ditt tal behåller mig vid liv. De fräcka bespotta mig övermåttan; likväl viker jag icke ifrån din lag. Jag tänker på dina domar i forna tider, HERRE, och jag varder tröstar. Glödande harm griper mig för de ogudaktigas skull, därför att de övergiva din lag. Dina stadgar äro lovsånger för mig i det hus där jag dväljes. Jag tänker om natten på ditt namn, HERRE, och jag håller din lag. Detta har blivit mig beskärt: att jag får taga dina befallningar i akt. Min del är HERREN; jag har beslutit att hålla dina ord. Jag bönfaller inför dig av allt hjärta; var mig nådig efter ditt tal. Jag betänker mina vägar och vänder mina fötter till dina vittnesbörd. Jag skyndar mig och dröjer icke att hålla dina bud. De ogudaktigas snaror omgiva mig, men jag förgäter icke din lag. Mitt i natten står jag upp för att tacka dig för din rättfärdighets rätter. Jag sluter mig till alla dem som frukta dig och till dem som hålla dina befallningar. Jorden är full av din nåd, o HERRE; lär mig dina stadgar. Du gör din tjänare gott, HERRE, efter ditt ord. Lär mig gott förstånd och kunskap, ty jag tror på dina bud. Förrän jag fick lida, for jag vilse, men nu håller jag mig vid ditt tal. Du är god och gör vad gott är; lär mig dina stadgar. De fräcka hopspinna lögn mot mig, men jag vill av allt hjärta taga dina befallningar i akt. Deras hjärtan äro okänsliga såsom fett, men jag har min lust i din lag. Det var mig gott att jag vart tuktad, så att jag fick lära mig dina stadgar. Din muns lag är mig bättre än tusentals stycken guld och silver. Dina händer hava gjort och berett mig; giv mig förstånd, så att jag kan lära dina bud. De som frukta dig skola se mig och glädjas, ty jag hoppas på ditt ord. HERRE, jag vet att dina domar äro rättfärdiga, och att du har tuktat mig i trofasthet. Din nåd vare min tröst, såsom du har lovat din tjänare. Din barmhärtighet komme över mig, så att jag får leva; ty din lag är min lust. På skam komme de fräcka, ty de hava gjort mig orätt utan sak; men jag vill begrunda dina befallningar. Till mig må de vända sig, som frukta dig, och de om känna dina vittnesbörd. Mitt hjärta vare ostraffligt i dina stadgar, så att jag icke kommer på skam. Min själ trängtar efter din frälsning, jag hoppas på ditt ord. Mina ögon trängta efter ditt tal, och jag säger: »När vill du trösta mig?» Ty jag är såsom en vinlägel i rök, men jag förgäter icke dina stadgar. Huru få äro icke din tjänares dagar! När vill du hålla dom över mina förföljare? De fräcka gräva gropar för mig, de som icke leva efter din lag. Alla dina bud äro sanning; utan sak förföljer man mig; hjälp mig. De hava så när fördärvat mig på jorden, fastän jag icke har övergivit dina befallningar. Behåll mig vid liv efter din nåd, så vill jag hålla din muns vittnesbörd. Evinnerligen, HERRE, står ditt ord fast i himmelen. Från släkte till släkte varar din trofasthet; du har grundat jorden, och den består. Till att utföra dina rätter består allt än i dag, ty allting måste tjäna dig. Om din lag icke hade varit min lust, så hade jag förgåtts i mitt elände. Aldrig skall jag förgäta dina befallningar, ty genom dem har du behållit mig vid liv. Jag är din, fräls mig; ty jag begrundar dina befallningar. På mig vakta de ogudaktiga för att förgöra mig; men jag aktar på dina vittnesbörd. På all annan fullkomlighet har jag sett en ände, men ditt bud är omätligt i vidd. Huru kär har jag icke din lag! Hela dagen begrundar jag den. Visare än mina fiender äro, göra mig dina bud, ty de tillhöra mig för evig tid. Jag är klokare än alla mina lärare, ty jag begrundar dina vittnesbörd. Jag är förståndigare än de gamle, ty jag tager dina befallningar i akt. Jag avhåller mina fötter ifrån alla onda vägar, för att jag må hålla ditt ord. Jag viker icke ifrån dina rätter, ty du undervisar mig. Huru ljuvt för min tunga är icke ditt tal! Det är ljuvare än honung för min mun. Av dina befallningar får jag förstånd; därför hatar jag alla lögnens vägar. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Jag har svurit och hållit det: att taga din rättfärdighets rätter i akt. Jag är storligen plågad; HERRE, behåll mig vid liv efter ditt ord. Låt min muns frivilliga offer behaga dig, HERRE, och lär mig dina rätter. Jag bär min själ[2] alltid i min hand, men jag förgäter icke din lag. De ogudaktiga lägga ut snaror för mig, men jag far icke vilse från dina befallningar. Jag har dina vittnesbörd till min eviga arvedel, ty de äro mitt hjärtas fröjd. Jag har böjt mitt hjärta till att göra efter dina stadgar, alltid och intill änden. Jag hatar dem som halta på båda sidor, men din lag har jag kär. Du är mitt beskärm och min sköld; jag hoppas på ditt ord. Viken bort ifrån mig, I onde; jag vill taga min Guds bud i akt. Uppehåll mig efter ditt tal, så att jag får leva, och låt mig icke komma på skam med mitt hopp. Stöd mig, så att jag varder frälst, så vill jag alltid se med lust på dina stadgar. Du aktar för intet alla som fara vilse från dina stadgar, ty förgäves är deras svek. Du förkastar såsom slagg alla ogudaktiga på jorden; därför har jag dina vittnesbörd kära. Av fruktan för dig ryser mitt kött, och jag rädes för dina domar. Jag övar rätt och rättfärdighet; du skall icke överlämna mig åt mina förtryckare. Tag dig an din tjänares sak, och låt det gå honom väl; låt icke de fräcka förtrycka mig. Mina ögon trängta efter din frälsning och efter din rättfärdighets tal. Gör med din tjänare efter din nåd, och lär mig dina stadgar. Jag är din tjänare; giv mig förstånd, så att jag kan känna dina vittnesbörd. Det är tid för HERREN att handla, ty de hava gjort din lag om intet. Därför har jag dina bud kära mer än guld, jag, mer än fint guld. Därför håller jag alla dina befallningar i allo för rätta, men alla lögnens vägar hatar jag. Underbara äro dina vittnesbörd, därför tager min själ dem i akt. När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga. Jag spärrar upp min mun och flämtar, ty jag längtar ivrigt efter dina bud. Vänd dig till mig och var mig nådig, såsom rätt är mot dem som hava ditt namn kärt. Gör mina steg fasta genom ditt tal, och låt ingen orätt varda mig övermäktig. Förlossa mig från människors förtryck, så vill jag hålla dina befallningar. Låt ditt ansikte lysa över din tjänare, och lär mig dina stadgar. Vattenbäckar rinna ned från mina ögon, därför att man icke håller din lag. HERRE, du är rättfärdig, och dina domar äro rättvisa. Du har påbjudit dina vittnesbörd i rättfärdighet och i stor trofasthet. Jag förtäres av nitälskan, därför att mina ovänner förgäta dina ord. Ditt tal är väl luttrat, och din tjänare har det kärt. Jag är ringa och föraktad, men jag förgäter icke dina befallningar. Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet, och din lag är sanning. Nöd och trångmål hava träffat mig, men dina bud äro min lust. Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen; giv mig förstånd, så att jag får leva. Jag ropar av allt hjärta, svara mig, HERRE; jag vill taga dina stadgar i akt. Jag ropar till dig, fräls mig, så vill jag hålla dina vittnesbörd. Jag kommer tidigt i morgongryningen och ropar; jag hoppas på dina ord. Mina ögon hasta före nattens väkter till att begrunda ditt tal. Hör min röst efter din nåd; HERRE, behåll mig vid liv efter dina rätter. Nära äro de som jaga efter skändlighet, de som äro långt ifrån din lag. Nära är ock du, HERRE, och alla dina bud äro sanning. Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd att du har stadgat dem för evig tid. Se till mitt lidande och rädda mig, ty jag förgäter icke din lag. Utför min sak och förlossa mig; behåll mig vid liv efter ditt tal. Frälsning är långt borta från de ogudaktiga, ty de fråga icke efter dina stadgar. HERRE, din barmhärtighet är stor; behåll mig vid liv efter dina rätter. Mina förföljare och ovänner äro många, men jag viker icke ifrån dina vittnesbörd. När jag ser de trolösa, känner jag leda vid dem, därför att de icke hålla sig vid ditt tal. Se därtill att jag har dina befallningar kära; HERRE, behåll mig vid liv efter din nåd. Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen. Furstar förfölja mig utan sak, men mitt hjärta fruktar för dina ord. Jag fröjdar mig över ditt tal såsom den som vinner stort byte. Jag hatar lögnen, den skall vara mig en styggelse; men din lag har jag kär. Jag lovar dig sju gånger om dagen för din rättfärdighets rätter. Stor frid äga de som hava din lag kär, och intet finnes, som bringar dem på fall. Jag väntar efter din frälsning, HERRE, och jag gör efter dina bud. Min själ håller dina vittnesbörd, och jag har dem storligen kära. Jag håller dina befallningar och vittnesbörd, ty du känner alla mina vägar. HERRE, mitt rop komme inför ditt ansikte; giv mig förstånd efter ditt ord. Min bön komme inför ditt ansikte; rädda mig efter ditt tal. Mina läppar må flöda över av lov, ty du lär mig dina stadgar. Min tunga sjunge om ditt ord, ty alla dina bud äro rättfärdiga. Din hand vare mig till hjälp, ty jag har utvalt dina befallningar. Jag längtar efter din frälsning, HERRE, och din lag är min lust. Låt min själ leva, så skall hon lova dig; och låt dina rätter hjälpa mig. Om jag far vilse, så uppsök din tjänare såsom ett förlorat får, ty jag förgäter icke dina bud. [1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl. [2] Se Själ i Ordförkl.

Responsorial Psalm

Psalm 114

När Israel drog ut ur Egypten, Jakobs hus ut ifrån folket med främmande tunga, då vart Juda hans helgedom, Israel hans herradöme. Havet såg det och flydde, Jordan vände tillbaka. Bergen hoppade såsom vädurar, höjderna såsom lamm. Varför flyr du undan, du hav? Du Jordan, varför vänder du tillbaka? I berg, varför hoppen I såsom vädurar, I höjder, såsom lamm? För Herren må du väl bäva, du jord, för Jakobs Guds ansikte, för honom som förvandlar klippan till en vattenrik sjö, hårda stenen till en vattenkälla.

Evening Prayer — First Lesson

1 Kings 5

Och Hiram, konungen i Tyrus, sände sina tjänare till Salomo, sedan han hade fått höra att denne hade blivit smord till konung efter sin fader; ty Hiram hade alltid varit Davids vän. Och Salomo sände till Hiram och lät säga: »Du vet själv att min fader David icke kunde bygga något hus åt HERRENS, sin Guds, namn, för de krigs skull med vilka fienderna runt omkring ansatte honom, till dess att HERREN lade dem under hans fötter Men nu har HERREN, min Gud, låtit mig få ro på alla sidor; ingen motståndare finnes, och ingen olycka är på färde. Därför tänker jag nu på att bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn, såsom HERREN talade till min fader David, i det han sade: 'Din son, den som jag skall sätta på din tron efter dig, han skall bygga huset åt mitt namn.' Så bjud nu att man hugger åt mig cedrar på Libanon. Härvid skola mina tjänare vara dina tjänare behjälpliga; och jag vill giva dig betalning för dina tjänares arbete, alldeles såsom du själv begär. Ty du vet själv att bland oss icke finnes någon som är så skicklig att hugga virke som sidonierna.» Då nu Hiram hörde Salomos ord, blev han mycket glad; och han sade: »Lovad vare HERREN i dag, han som har givit David en så vis son till att regera över detta talrika folk!» Och Hiram sände till Salomo och lät säga: »Jag har hört det budskap du har sänt till mig. Jag vill göra allt vad du begär i fråga om cederträ och cypressträ. Mina tjänare skola föra virket från Libanon ned till havet, och jag skall låta lägga det i flottar på havet och föra det till det ställe som du anvisar mig, och lossa det där; men du må själv avhämta det. Du åter skall göra vad jag begär, nämligen förse mitt hus med livsmedel.» Så gav då Hirom åt Salomo cederträ och cypressträ, så mycket han begärde. Men Salomo gav åt Hiram tjugu tusen korer vete, till föda för hans hus, och tjugu korer olja av stötta oliver. Detta gav Salomo åt Hiram för vart år. Och HERREN hade givit Salomo vishet, såsom han hade lovat honom. Och vänskap rådde mellan Hiram och Salomo; och de slöto förbund med varandra. Och konung Salomo bådade upp arbetsfolk ur hela Israel, och arbetsfolket utgjorde trettio tusen man. Dessa sände han till Libanon, tio tusen i vår månad, skiftevis, så att de voro en månad på Libanon och två månader hemma; och Adoniram hade uppsikten över de allmänna arbetena. Och Salomo hade sjuttio tusen män som buro bördor, och åttio tusen som höggo sten i bergen, förutom de överfogdar som av Salomo voro anställda över arbetet, tre tusen tre hundra, vilka hade befälet över folket som utförde arbetet. Och på konungens befallning bröto de stora och dyrbara stenar, för att husets grund skulle kunna läggas med huggen sten, Och Salomos byggningsmän och Hiroms byggningsmän och männen från Gebal höggo och tillredde både det trävirke och de stenar som behövdes till att bygga huset.

Second Reading

Romans 6

Vad skola vi då säga? Skola vi förbliva i synden, för att nåden skall bliva så mycket större? Bort det! Vi som hava dött från synden, huru skulle vi ännu kunna leva i den? Veten I då icke att vi alla som hava blivit döpta till Kristus Jesus, vi hava blivit döpta till hans död? Och vi hava så, genom detta dop till döden, blivit begravna med honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skola vandra i ett nytt väsende, i liv. Ty om vi hava vuxit samman med honom genom en lika död, så skola vi ock vara sammanvuxna med honom genom en lika uppståndelse. Vi veta ju detta, att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom, för att syndakroppen skall göras om intet, så att vi icke mer tjäna synden. Ty den som är död, han är friad ifrån synden. Hava vi nu dött med Kristus, så tro vi att vi ock skola leva med honom, eftersom vi veta att Kristus, sedan han har uppstått från de döda, icke mer dör; döden råder icke mer över honom. Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men hans liv är ett liv för Gud. Så mån ock I hålla före att I ären döda från synden och leven för Gud, i Kristus Jesus. Låten därför icke synden hava väldet i edra dödliga kroppar, så att I lyden deras begärelser. Och ställen icke edra lemmar i syndens tjänst, att vara orättfärdighetsvapen, utan ställen eder själva i Guds tjänst, såsom de där från döden hava kommit till livet, och edra lemmar i Guds tjänst, att vara rättfärdighetsvapen. Ty synden skall icke råda över eder, eftersom I icke stån under lagen, utan under nåden. Huru är det alltså? Skola vi synda, eftersom vi icke stå under lagen, utan under nåden? Bort det! I veten ju, att när I ställen eder i någons tjänst för att lyda honom, så ären I tjänare under denne, som I sålunda lyden, vare sig det är under synden, vilket leder till död, eller under lydnaden, vilket leder till rättfärdighet. Men Gud vare tack för att den tid är förbi, då I voren syndens tjänare, och för att I haven blivit av hjärtat lydiga, så att I följen den lära som har givits eder till mönsterbild, och för att I, när I nu haven gjorts fria ifrån synden, haven blivit tjänare under rättfärdigheten -- om jag nu får tala på människosätt, för eder köttsliga svaghets skull. Ja, likasom I förr ställden edra lemmar i orenhetens och orättfärdighetens tjänst, till orättfärdighet, så mån I nu ställa edra lemmar i rättfärdighetens tjänst, till helgelse. Medan I voren syndens tjänare, voren I ju fria ifrån rättfärdighetens tjänst; men vilken frukt skördaden I då därav? Jo, det som I nu blygens för; änden på sådant är ju döden. Men nu, då I haven gjorts fria ifrån synden och blivit Guds tjänare, nu skörden I frukten av detta: I varden helgade; och änden bliver att I undfån evigt liv. Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av nåd giver är evigt liv, i Kristus Jesus, vår Herre.

Second Reading

II John 1

Den äldste hälsar den utvalda frun och hennes barn, vilka jag i sanning älskar, och icke jag allenast, utan ock alla andra som hava lärt känna sanningen. Vi älska dem för sanningens skull, som förbliver i oss, och som skall vara med oss till evig tid. Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och ifrån Jesus Kristus, Faderns Son, skall vara med oss i sanning och i kärlek. Det har gjort mig stor glädje att jag har funnit flera av dina barn vandra i sanningen, efter det bud som vi hava fått ifrån Fadern. Och nu har jag en bön till dig, kära fru. Icke som om jag skreve för att giva dig ett nytt bud; det gäller allenast det bud som vi hava haft från begynnelsen: att vi skola älska varandra. Och däri består kärleken, att vi vandra efter de bud han har givit. Ja, detta är budet, att I skolen vandra i kärleken, enligt vad I haven hört från begynnelsen. Ty många villolärare hava gått ut i världen, vilka icke bekänna att Jesus är Kristus, som skulle komma i köttet; en sådan är Villoläraren och Antikrist. Tagen eder till vara, så att I icke förloren det som vi med vårt arbete hava kommit åstad, utan fån full lön. Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så tagen icke emot honom i edra hus, och hälsen honom icke. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar. Jag hade väl mycket annat att skriva till eder, men jag vill icke göra det med papper och bläck. Jag hoppas att i stället få komma till eder och muntligen tala med eder, för att vår glädje skall bliva fullkomlig. Din utvalda systers barn hälsa dig.

Second Reading

1 Timothy 4:1-10

Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. Så skall ske genom lögnpredikanters skrymteri, människors som i sina egna samveten äro brännmärkta såsom brottslingar, och som förbjuda äktenskap och vilja att man skall avhålla sig från allahanda mat, som Gud har skapat till att med tacksägelse mottagas av dem som tro och hava lärt känna sanningen. Ty allt vad Gud har skapat är gott, och intet är förkastligt, när det mottages med tacksägelse: det bliver nämligen helgat genom Guds ord och genom bön. Om du framlägger detta för bröderna, så bevisar du dig såsom en god Kristi Jesu tjänare, då du ju hämtar din näring av trons och den goda lärans ord, den läras som du troget har efterföljt. Men de oandliga käringfablerna må du visa ifrån dig. Öva dig i stället själv i gudsfruktan. Ty lekamlig övning gagnar till litet, men gudsfruktan gagnar till allt; den har med sig löfte om liv, både för denna tiden och för den tillkommande. Detta är ett fast ord och i allo värt att mottagas. Ja, därför arbeta och kämpa vi, då vi nu hava satt vårt hopp till den levande Guden, honom som är alla människors Frälsare, först och främst deras som tro.

Second Reading

2 John 3:1-10

Gospel

Matthew 9

Och han steg i en båt och for över och kom till sin egen stad. Då förde de till honom en lam man, som låg på en säng. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Var vid gott mod, min son; dina synder förlåtas dig.» Då sade några av de skriftlärde vid sig själva: »Denne hädar.» Men Jesus förstod deras tankar och sade: »Varför tänken I i edra hjärtan vad ont är? Vilket är lättare, att säga: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga: 'Stå upp och gå'? Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så stå upp» -- sade han nu till den lame -- »och tag din säng och gå hem.» Då stod han upp och gick hem. När folket såg detta, blevo de häpna och prisade Gud, som hade givit sådan makt åt människor. När Jesus därifrån gick vidare fram, fick han se en man, som hette Matteus, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då stod han upp och följde honom. När han därefter låg till bords i hans hus, kommo många publikaner och syndare dit och voro bordsgäster där, jämte Jesus och hans lärjungar. Men då fariséerna sågo detta, sade de till hans lärjungar: »Huru kan eder mästare äta med publikaner och syndare?» När han hörde detta, sade han: »Det är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka. Men gån I åstad och lären eder vad de orden betyda: 'Jag har behag till barmhärtighet, och icke till offer.' Ty jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.» Därefter kommo Johannes' lärjungar till honom och sade: »Varför fasta icke dina lärjungar då vi och fariséerna ofta fasta?» Jesus svarade dem: »Icke kunna väl bröllopsgästerna sörja, så länge brudgummen är hos dem? Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då skola de fasta. -- Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel, ty det isatta stycket skulle riva bort ännu mer av manteln, och hålet skulle bliva värre. Ej heller slår man nytt vin I gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle läglarna sprängas sönder och vinet spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades. Nej, man slår nytt vin i nya läglar, så bliva båda delarna bevarade.» Medan han talade detta till dem, trädde en synagogföreståndare fram och föll ned för honom och sade: »Min dotter har just nu dött, men kom och lägg din hand på henne, så bliver hon åter levande.» Då stod Jesus upp och följde honom med sina lärjungar. Men en kvinna, som i tolv år hade lidit av blodgång, närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel. Ty hon sade vid sig själv: »Om jag allenast får röra vid hans mantel, så bliver jag hulpen.» Då vände Jesus sig om, och när han fick se henne, sade han: »Var vid gott mod, min dotter; din tro har hjälpt dig.» Och kvinnan var hulpen från den stunden. När Jesus sedan kom in i föreståndarens hus och fick se flöjtblåsarna och folket som höjde klagolåt, sade han: »Gån bort härifrån; ty flickan är icke död, hon sover.» Då hånlogo de åt honom. Men sedan folket hade blivit utvisat, gick han in och tog flickan vid handen. Då stod hon upp. Och ryktet härom gick ut över hela det landet. När Jesus gick därifrån, följde honom två blinda som ropade och sade: »Davids son, förbarma dig över oss.» Och då han kom hem, trädde de blinda fram till honom; och Jesus frågade dem: »Tron I att jag kan göra detta?» De svarade honom: »Ja, Herre.» Då rörde han vid deras ögon och sade: »Ske eder efter eder tro.» Och deras ögon öppnades. Och Jesus tillsade dem strängeligen att se till, att ingen finge veta detta. Men de gingo åstad och utspridde ryktet om honom över hela det landet. När dessa voro på väg ut, förde man till honom en dövstum som var besatt. Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme. Och folket förundrade sig och sade: »Sådant har aldrig förut varit sett i Israel.» Men fariséerna sade: »Det är med de onda andarnas furste som han driver ut de onda andarna.» Och Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet. Och när han såg folkskarorna, ömkade han sig över dem, eftersom de voro så illa medfarna och uppgivna, »lika får som icke hava någon herde.» Därför sade han till sina lärjungar: »Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.»

Evening Prayer — Second Lesson

1 John 5

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud; och var och en som älskar honom som födde, han älskar ock den som är född av honom. Därför, när vi älska Gud och hålla hans bud, då veta vi att vi älska Guds barn. Ty däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans bud; och hans bud äro icke tunga. Ty allt som är fött av Gud, det övervinner världen; och detta är den seger som har övervunnit världen: vår tro. Vilken annan kan övervinna världen, än den som tror att Jesus är Guds Son? Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus, icke med vattnet allenast, utan med vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, eftersom Anden är sanningen. Ty tre äro de som vittna: Anden, vattnet och blodet; och de tre vittna ett och detsamma. Om vi taga människors vittnesbörd för gott, så må väl Guds vittnesbörd vara förmer. Detta är ju Guds vittnesbörd, att han har vittnat om sin Son. Den som tror på Guds Son, han har vittnesbördet inom sig själv; den som icke tror Gud, han har gjort honom till en ljugare, eftersom han icke har trott på Guds vittnesbörd om sin Son. Och detta är vittnesbördet: att Gud har givit oss evigt liv; och det livet är i hans Son. Den som har Sonen, han har livet; den som icke har Guds Son, han har icke livet. Detta har jag skrivit till eder, för att I skolen veta att I haven evigt liv, I som tron på Guds Sons namn. Och detta är den fasta tillförsikt vi hava till honom, att om vi bedja om något efter hans vilja, så hör han oss. Och om vi veta att han hör oss, vadhelst vi bedja om, så veta vi ock att vi redan hava det som vi hava bett honom om i vår bön. Om någon ser sin broder begå en synd som icke är en synd till döds, då må han bedja, och så skall han giva honom liv, om nämligen synden icke är till döds. Det finnes synd till döds; för sådan säger jag icke att man skall bedja. All orättfärdighet är synd; dock finnes det synd som icke är till döds. Vi veta om var och en som är född av Gud att han icke syndar, ty den som har blivit född av Gud, han tager sig till vara, och den onde kommer icke vid honom. Vi veta att vi äro av Gud, och att hela världen är i den ondes våld. Och vi veta att Guds Son har kommit och givit oss förstånd, så att vi kunna känna den Sanne; och vi äro i den Sanne, i hans Son, Jesus Kristus. Denne är den sanne Guden och evigt liv. Kära barn, tagen eder till vara för avgudarna.

Gospel

Luke 5:12-26

Och medan han var i en av städerna, hände sig, att där kom en man som var full av spetälska. När denne fick se Jesus, föll han ned på sitt ansikte och bad honom och sade: »Herre, vill du, så kan du göra mig ren.» Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill; bliv ren.» Och strax vek spetälskan ifrån honom. Och han förbjöd honom att omtala detta för någon, men tillade: »Gå åstad och visa dig för prästen och frambär för din rening ett offer, såsom Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.» Men ryktet om honom spridde sig dess mer; och mycket folk samlade sig för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar. Men han drog sig undan till öde trakter och bad. Nu hände sig en dag, då han undervisade folket, att där sutto några fariséer och laglärare -- sådana hade nämligen kommit dit från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem -- och Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom. Då kommo några män dit med en lam man, som de buro på en säng; och de försökte komma in med honom för att lägga honom ned framför Jesus. Men då de för folkets skull icke kunde finna något annat sätt att komma in med honom stego de upp på taket och släppte honom tillika med sängen ned genom tegelbeläggningen, mitt ibland dem, framför Jesus. När han såg deras tro, sade han: »Min vän, dina synder äro dig förlåtna.» Då begynte de skriftlärde och fariséerna tänka så: »Vad är denne för en, som talar så hädiska ord? Vem kan förlåta synder utom Gud allena?» Men Jesus förnam deras tankar och svarade och sade till dem: »Vad är det I tänken i edra hjärtan? Vilket är lättare att säga: 'Dina synder äro dig förlåtna' eller att säga: 'Stå upp och gå'? Men för att I skolen veta, att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå hem.» Då stod han strax upp i deras åsyn och tog sängen, som han hade legat på, och gick hem, prisande Gud. Och de grepos alla av bestörtning och prisade Gud; och de sade, fulla av häpnad: »Vi hava i dag sett förunderliga ting.»

Gospel

John 4:43-54

Men efter de två dagarna gick han därifrån till Galileen. Ty Jesus vittnade själv att en profet icke är aktad i sitt eget fädernesland. När han nu kom till Galileen, togo galiléerna vänligt emot honom, eftersom de hade sett allt vad han hade gjort i Jerusalem vid högtiden. Också de hade nämligen varit där vid högtiden. Så kom han åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. I Kapernaum fanns då en man i konungens tjänst, vilkens son låg sjuk. När han nu hörde att Jesus hade kommit från Judeen till Galileen, begav han sig åstad till honom och bad att han skulle komma ned och bota hans son; ty denne låg för döden. Då sade Jesus till honom: »Om I icke sen tecken och under, så tron I icke.» Mannen sade till honom: »Herre, kom ned, förrän mitt barn dör.» Jesus svarade honom: »Gå, din son får leva.» Då trodde mannen det ord som Jesus sade till honom, och gick. Och medan han ännu var på vägen hem, mötte honom hans tjänare och sade: »Din son kommer att leva.» Då frågade han dem vid vilken timme det hade blivit bättre med honom. De svarade honom: »I går vid den sjunde timmen lämnade febern honom.» Då märkte fadern att det hade skett just den timme då Jesus sade till honom: »Din son får leva.» Och han kom till tro, så ock hela hans hus. Detta var nu åter ett tecken, det andra i ordningen som Jesus gjorde, sedan han hade kommit från Judeen till Galileen. [1] Grundtextens uttryck, som bokstavligen betyder levande vatten, har vanligen betydelsen friskt, rinnande vatten; kvinnan fattar uttrycket i den senare betydelsen. [2] Eller: Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat. Andra hava arbetat, och deras arbete har kommit eder till godo.

Gospel

Matthew 14

Vid den tiden fick Herodes, landsfursten, höra ryktet om Jesus. Då sade han till sina tjänare: »Det är Johannes döparen. Han har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.» Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty Johannes hade sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava henne.» Och han hade velat döda honom, men han fruktade för folket, eftersom de höllo honom för en profet. Men så kom Herodes' födelsedag. Då dansade Herodias' dotter inför dem; och hon behagade Herodes så mycket, att han med en ed lovade att giva henne vad helst hon begärde. Hon sade då, såsom hennes moder ingav henne: »Giv mig här på ett fat Johannes döparens huvud.» Då blev konungen bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull bjöd han att man skulle giva henne det, och sände åstad och lät halshugga Johannes i fängelset. Och hans huvud blev framburet på ett fat och givet åt flickan; och hon bar det till sin moder. Men hans lärjungar kommo och togo hans döda kropp och begrovo honom. Sedan gingo de och omtalade det för Jesus. Då Jesus hörde detta, for han i en båt därifrån bort till en öde trakt, där de kunde vara allena. Men när folket fick höra härom, kommo de landvägen efter honom från städerna. Och då han steg i land, fick han se att där var mycket folk; och han ömkade sig över dem och botade deras sjuka. Men när det led mot aftonen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och tiden är redan framskriden. Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och köpa sig mat.» Men Jesus sade till dem: »De behöva icke gå bort; given I dem att äta.» De svarade honom: »Vi hava här icke mer än fem bröd och två fiskar.» Då sade han: »Bären dem hit till mig.» Därefter tillsade han folket att lägga sig ned i gräset. Och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket. Och de åto alla och blevo mätta Sedan samlade man upp de överblivna styckena, tolv korgar fulla. Men de som hade ätit voro vid pass fem tusen män, förutom kvinnor och barn. Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att folket skildes åt. Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara allena och bedja. När det så hade blivit afton, var han där ensam. Båten var då redan många stadier[1] från land och hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot. Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över sjön. När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse. Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.» Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig att komma till dig på vattnet.» Han sade: »Kom.» Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på vattnet och kom till Jesus. Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp mig.» Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?» När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden. Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso är du Guds Son.» När de hade farit över, kommo de till Gennesarets land. Då nu folket där på orten kände igen honom, sände de ut bud i hela trakten däromkring, och man förde till honom alla som voro sjuka. Och de bådo honom att allenast få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna. [1] Se Stadie i Ordförklaringarna.