Today's Readings
The Scripture readings appointed for today, with the full text in your language. Follow the daily readings for your tradition, every morning, in the Bosko app.
First Reading
Acts 7:54-60
När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom. Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida. Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.» Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus. Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: »Herre Jesus, tag emot min ande.» Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre, tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta, avsomnade han.
First Reading
Isaiah 4
Och på den tiden skola sju kvinnor fatta i en och samma man och säga: »Vi vilja själva föda oss och själva kläda oss; låt oss allenast få bära ditt namn, och tag så bort vår smälek.» På den tiden skall det som HERREN låter växa bliva till prydnad och härlighet, och vad landet alstrar bliva till berömmelse och ära, för den räddade skaran i Israel. Och det skall ske att den som lämnas övrig i Sion och den som bliver kvar i Jerusalem, han skall då kallas helig, var och en som är upptecknad till liv i Jerusalem -- när en gång Herren har avtvått Sions döttrars orenlighet och bortsköljt ur Jerusalem dess blodskulder genom rättens och reningens ande. Och HERREN skall över hela Sions bergs område och över dess högtidsskaror skapa en molnsky och en rök om dagen, och skenet av en lågande eld om natten; ty ett beskärmande täckelse skall vila över all dess härlighet. Och ett skygd skall vara däröver till skugga under dagens hetta, och till en tillflykt och ett värn mot störtskurar och regn.
First Reading
2 Samuel 12:16-25
Då sökte David Gud för gossens skull; och David höll fasta, och när han kom hem, låg han på bara marken över natten. Då stodo de äldste i hans hus upp och gingo till honom, för att förmå honom att stiga upp från marken; men han ville icke, och han åt icke heller något med dem. Men på sjunde dagen dog barnet. Då fruktade Davids tjänare att om tala för honom att barnet hade dött, ty de tänkte: »När vi talade till honom, medan barnet ännu levde, ville han ju icke lyssna till våra ord. Huru skulle vi då kunna säga till honom att barnet har dött? Han kunde göra något ont.» Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod han att barnet hade dött. Då frågade David sina tjänare: »Har barnet dött?» De svarade: »Ja.» Då stod David upp från marken och tvådde sig och smorde sig och bytte om kläder och gick in i HERRENS hus och tillbad. Och när han kom hem igen, begärde han att man skulle sätta fram mat åt honom, och han åt. Då sade hans tjänare till honom: »Varför gör du på detta sätt? Medan barnet levde, fastade du och grät för dess skull; men så snart barnet har dött, står du upp och äter!» Han svarade: så länge barnet ännu levde, fastade och grät jag, ty jag tänkte: 'Vem vet, kanhända bliver HERREN mig nådig och låter barnet få leva.' Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag väl skaffa honom tillbaka igen? Jag går bort till honom, men han kommer icke tillbaka till mig.» Och David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg hos henne. Och hon födde en son, åt vilken han gav namnet Salomo. Och HERREN älskade honom och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav honom namnet Jedidja[1], för HERRENS skull.
Morning Prayer — First Lesson
1 Kings 20
Och Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin här; han hade med sig trettiotvå konungar jämte hästar och vagnar. Han drog upp och belägrade Samaria och ansatte det. Och han skickade sändebud in i staden till Ahab, Israels konung, och lät säga honom: »Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt guld tillhör mig, och det bästa du har av kvinnor och barn tillhör mig ock.» Israels konung svarade och sade: »Såsom du har sagt, min herre konung: jag själv och allt vad jag har tillhör dig.» Men sändebuden kommo tillbaka och sade: »Så säger Ben-Hadad: Jag har ju sänt till dig och låtit säga: 'Ditt silver och ditt guld, dina kvinnor och dina barn skall du giva mig.' Och nu skall jag sannerligen i morgon vid denna tid sända mina tjänare till dig, för att de må genomsöka ditt hus och dina tjänares hus; och allt som är dina ögons lust skola de taga med sig och föra bort.» Då kallade Israels konung till sig alla de äldste i landet och sade: »Märken och sen huru denne står efter vårt fördärv. Ty när han sände till mig och begärde mina kvinnor och mina barn, mitt silver och mitt guld, vägrade jag ju icke att giva honom det.» Alla de äldste och allt folket sade till honom: »Hör icke på honom och gör honom icke till viljes.» Så svarade han då Ben-Hadads sändebud: »Sägen till min herre konungen: Allt, varom du förra gången sände bud till din tjänare, det vill jag foga mig i; men detta kan jag icke foga mig i.» Och sändebuden vände tillbaka med detta svar. Då sände Ben-Hadad till honom och lät säga: »Gudarna straffe mig nu och framgent, om Samarias grus skall räcka till att fylla händerna på allt det folk som följer mig.» Men Israels konung svarade och sade: »Sägen så: Icke må den som omgjordar sig med svärdet berömma sig likt den som spänner det av sig.» Så snart Ben-Hadad hörde detta svar, där han satt och drack med konungarna i lägerhyddorna, sade han till sina tjänare: »Gören eder redo.» Och de gjorde sig redo till att angripa staden. Då trädde en profet fram till Ahab, Israels konung, och sade: »Så säger HERREN: Ser du hela denna stor hop? Se, jag vill i dag giva den i din hand, på det att du må förnimma att jag är HERREN.» Då frågade Ahab: »Genom vem? Han svarade: »Så säger HERREN: Genom landshövdingarnas män.» Han frågade ytterligare: »Vem skall begynna striden?» Han svarade: »Du själv.» Så mönstrade han då landshövdingarnas män, och de voro två hundra trettiotvå, därefter mönstrade han allt folket, alla Israels barn, sju tusen man. Och vid middagstiden gjorde de ett utfall, just när Ben-Hadad höll på att dricka sig drucken i lägerhyddorna, tillsammans med de trettiotvå konungar som sade kommit honom till hjälp. Landshövdingarnas män drogo först ut. Och de kunskapare som Ben-Hadad sände ut underrättade honom om att folk kom ut från Samaria. Då sade han: »Om de hava dragit ut i fredlig avsikt, så gripen dem levande; och om de hava dragit ut till strid, så gripen dem ock levande.» Men när dessa -- landshövdingarnas män och hären som följde dem -- hade kommit ut ur staden, höggo de ned var och en sin man, och araméerna flydde, och Israel förföljde dem. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, kom undan på en häst, jämte några ryttare. Och Israels konung drog ut och slog både ryttarhären och vagnshären och tillfogade araméerna ett stort nederlag. Men profeten trädde fram till Israels konung och sade till honom: »Grip dig nu an; och betänk och se till, vad du bör göra, ty nästa år kommer konungen i Aram att åter draga upp mot dig.» Men den arameiske konungens tjänare sade till honom: »Deras gud är en bergsgud; därför hava de blivit oss övermäktiga. Låt oss nu strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva dem övermäktiga. Och vidare måste du göra så: avsätt var och en av konungarna från hans plats, och insätt ståthållare i deras ställe. Skaffa dig sedan själv en här, lika stor som den du har förlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låt oss sedan strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva dem övermäktiga.» Och han lyssnade till deras ord och gjorde så. Följande år mönstrade Ben-Hadad araméerna och drog så upp till Afek för att strida mot Israel. Israels barn hade ock blivit mönstrade och försedda med livsmedel och tågade därefter emot dem. Och Israels barn lägrade sig gent emot dem, lika två små gethjordar, under det att araméerna uppfyllde landet. Då trädde gudsmannen fram och sade till Israels konung: »Så säger HERREN: Därför att araméerna hava sagt: 'HERREN är en bergsgud och icke en dalgud', därför giver jag hela denna stora hop i din hand, på det att I mån förnimma att jag är HERREN.» Och de voro lägrade mitt emot varandra i sju dagar. På sjunde dagen kom det till strid, och Israels barn slogo då av araméerna hundra tusen man fotfolk, detta på en enda dag. De återstående flydde in i staden Afek; men stadsmuren föll ned över tjugusju tusen man, dem som återstodo. Ben-Hadad flydde också och kom in i staden och sprang från kammare till kammare. Då sade hans tjänare till honom: »Vi hava hört att konungarna av Israels hus äro nådiga konungar. Låt oss därför sätta säcktyg om våra länder och rep om våra huvuden och giva oss åt Israels konung; kanhända låter han dig då få leva.» Och de bundo säcktyg omkring sina länder och rep omkring sina huvuden och kommo så till Israels konung och sade: »Din tjänare Ben-Hadad beder: 'Låt mig få leva.'» Han svarade: »Är han ännu vid liv, han min broder?» Männen, som i detta hans ord sågo ett gott varsel, skyndade att taga fasta därpå och sade: »Ja, din broder är Ben-Hadad.» Han sade: »Gån och hämten honom hit.» Då gav sig Ben-Hadad åt honom, och han lät honom stiga upp i sin vagn. Och Ben-Hadad sade till honom: »De städer som min fader tog från din fader vill jag giva tillbaka, och du skall för din räkning få inrätta handelskvarter i Damaskus, såsom min fader fick göra i Samaria.» »Välan», sade Ahab, »på sådana villkor vill jag giva dig fri.» Och han slöt ett fördrag med honom och gav honom fri. Och en av profetlärjungarna sade på HERRENS befallning till en annan: »Slå till mig.» Men mannen vägrade att slå honom. Då sade han till honom: »Eftersom du icke har lyssnat till HERRENS röst, därför skall ett lejon slå ned dig, när du går ifrån mig.» Och när han gick sin väg ifrån honom, kom ett lejon emot honom och slog ned honom. Sedan träffade han en annan man och sade: »Slå till mig.» Och mannen slog honom så hårt, att sår uppstod därav. Därefter gick profeten och ställde sig i konungens väg, sedan han hade gjort sig oigenkännlig genom att sätta en bindel över ögonen. När nu konungen kom därfram, ropade han till konungen och sade: »Din tjänare hade givit sig ut i striden, då i detsamma en man kom därifrån och förde till mig en annan man och sade: 'Vakta denne man; om han kommer bort, skall det gå dig såsom det skulle hava gått honom, eller ock måste du betala en talent silver.' Nu hände sig, under det din tjänare hade att syssla än här än där, att mannen kom undan.» Israels konung sade till honom: »Din dom är given; du har ju själv avkunnat den.» Då tog han skyndsamt bort bindeln från sina ögon, och Israels konung kände igen honom och såg att han var en av profeterna. Och han sade till konungen: »Så säger HERREN: Därför att du har släppt ur din hand den man som av mig var given till spillo, skall det gå dig såsom det skulle hava gått honom, och ditt folk såsom det har gått hans folk.» Och Israels konung begav sig hem, missmodig och vred, och kom till Samaria.
Epistle
James 1:17-21
Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker. Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat. Det veten I, mina älskade bröder. Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala och sen till vrede. Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud. Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar, och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som kan frälsa edra själar.
First Reading
Exodus 25
Och HERREN talade till Mose och sade: Säg till Israels barn att de upptaga en gärd åt mig; av var och en som har ett därtill villigt hjärta skolen I upptaga denna gärd åt mig. Och detta är vad I skolen upptaga av dem såsom gärd: guld, silver och koppar mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår, rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ, olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för efoden och för bröstskölden. Och de skola göra åt mig en helgedom, för att jag må bo mitt ibland dem. Tabernaklet och alla dess tillbehör skolen I göra alldeles efter de mönsterbilder som jag visar dig. De skola göra en ark av akacieträ, två och en halv aln lång, en och en halv aln bred och en och en halv aln hög. Och du skall överdraga den med rent guld, innan och utan skall du överdraga den; och du skall på den göra en rand av guld runt omkring. Och du skall till den gjuta fyra ringar av guld och sätta dem över de fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på andra sidan. Och du skall göra stänger av akacieträ och överdraga dem med guld. Och stängerna skall du skjuta in i ringarna, på sidorna av arken, så att man med dem kan bära arken. Stängerna skola sitta kvar i ringarna på arken; de få icke dragas ut ur dem. Och i arken skall du lägga vittnesbördet[1], som jag skall giva dig. Och du skall göra en nådastol[2] av rent guld, två och en halv aln lång och en och en halv aln bred. Och du skall göra två keruber av guld; i drivet arbete skall du göra dem och sätta dem vid de båda ändarna av nådastolen. Du skall göra en kerub till att sätta vid ena ändan, och en kerub till att sätta vid andra ändan. I ett stycke med nådastolen skolen I göra keruberna vid dess båda ändar. Och keruberna skola breda ut sina vingar och hålla dem uppåt, så att de övertäcka nådastolen med sina vingar, under det att de hava sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen skola keruberna vända sina ansikten. Och du skall sätta nådastolen ovanpå arken, och i arken skall du lägga vittnesbördet, som jag skall giva dig. Och där skall jag uppenbara mig för dig; från nådastolen, från platsen mellan de två keruberna, som stå på vittnesbördets ark, skall jag tala med dig om alla bud som jag genom dig vill giva Israels barn. Du skall ock göra ett bord av akacieträ, två alnar långt, en aln brett och en och en halv aln högt. Och du skall överdraga det med rent guld; och du skall göra en rand av guld därpå runt omkring Och runt omkring det skall du göra en list av en hands bredd, och runt omkring listen skall du göra en rand av guld. Och du skall till bordet göra fyra ringar av guld och sätta ringarna i de fyra hörnen vid de fyra fötterna. Invid listen skola ringarna sitta, för att stänger må skjutas in i dem, så att man kan bära bordet. Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med guld, och med dem skall bordet bäras. Du skall ock göra därtill fat och skålar, kannor och bägare, med vilka man skall utgjuta drickoffer; av rent guld skall du göra dem. Och du skall beständigt hava skådebröd liggande på bordet inför mitt ansikte. Du skall ock göra en ljusstake av rent guld. I drivet arbete skall ljusstaken göras, med sin fotställning och sitt mittelrör; kalkarna därpå, kulor och blommor skola vara i ett stycke med den. Och sex armar skola utgå från ljusstakens sidor, tre armar från ena sidan och tre armar från andra sidan. På den ena armen skola vara tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera bestående av en kula och en blomma så skall det vara på de sex arma som utgå från ljusstaken. Men på själva ljusstaken skola vara fyra kalkar, liknande mandelblommor, med sina kulor och blommor. En kula skall sättas under del första armparet som utgår från ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra armparet som utgår från ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det tredje armparet som utgår från ljusstaken, i ett stycke med den: alltså under de sex armar som utgå från ljusstaken. Deras kulor och armar skola vara: i ett stycke med den, alltsammans ett enda stycke i drivet arbete av rent guld. Och du skall till den göra sju lampor, och lamporna skall man sätta upp så, att den kastar sitt sken över platsen därframför. Och lamptänger och brickor till den skall du göra av rent guld. Av en talent rent guld skall man göra den med alla dessa tillbehör. Och se till, att du gör detta efter de mönsterbilder som hava blivit dig visade på berget. [1] Se Vittnesbördet i Ordförkl.
Morning Prayer — Second Lesson
Matthew 6
»Tagen eder till vara för att öva eder rättfärdighet inför människorna, för att bliva sedda av dem; annars haven I ingen lön hos eder Fader, som är i himmelen. Därför, när du giver en allmosa, så låt icke stöta i basun för dig, såsom skrymtarna göra i synagogorna och på gatorna, för att de skola bliva prisade av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön. Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta vad den högra gör, så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig. Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja, för att bliva sedda av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön. Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare, och stäng igen din dörr, och bed till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig. Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna, vilka mena att de skola bliva bönhörda för sina många ords skull. Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju vad I behöven, förrän I bedjen honom. I skolen alltså bedja sålunda: 'Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn[1]; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden; vårt dagliga bröd giv oss i dag; och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro; och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.' Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder; men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser. Och när I fasten, skolen I icke visa en bedrövad uppsyn såsom skrymtarna, vilka vanställa sina ansikten för att bliva sedda av människorna med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj då ditt huvud och två ditt ansikte, för att du icke må bliva sedd av människorna med din fasta, utan allenast av din Fader, som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig. Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla. Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara. Ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så får hela din kropp ljus. Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i mörker. Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då icke mörkret! Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon[2]. Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna? Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de? Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne? Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: 'Vad skola vi äta?' eller: 'Vad skola vi dricka?' eller: 'Vad skola vi kläda oss med?' Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader vet att I behöven allt detta. Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder. Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.» [1] Se Fader vår i Ordförklaringarna. [2] Se Mamon i Ordförklaringarna.
Responsorial Psalm
Psalm 50
En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster. Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans. Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt. Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk: »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.» Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela. Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag. Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig. Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor; ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen; jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant. Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är. Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod? Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste. Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.» Men till den ogudaktige säger Gud: »Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan, du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig? Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag. Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek. Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du! Så gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen. I som förgäten Gud, märken detta, för att jag icke må sönderriva eder utan räddning: den som offrar lovets offer, han ärar mig; och den som aktar på sin väg, honom skall jag låta se Guds frälsning.»
Gospel
John 16:5-14
Och nu går jag bort till honom som har sänt mig; och ingen av eder frågar mig vart jag går. Men edra hjärtan äro uppfyllda av bedrövelse, därför att jag har sagt eder detta. Dock säger jag eder sanningen: Det är nyttigt för eder att jag går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till eder. Och när han kommer, skall han låta världen få veta sanningen i fråga om synd och rättfärdighet och dom: i fråga om synd, ty de tro icke på mig; i fråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern, och I sen mig icke mer; i fråga om dom, ty denna världens furste är nu dömd. Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det. Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall förkunna för eder vad komma skall. Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall förkunna det för eder.
Responsorial Psalm
Psalm 119
Saliga äro de vilkas väg är ostrafflig, de som vandra efter HERRENS lag. Saliga äro de som taga hans vittnesbörd i akt, de som av allt hjärta söka honom, de som icke göra vad orätt är, utan vandra på hans vägar. Du har givit befallningar, för att de skola hållas med all flit. O att mina vägar vore rätta, så att jag hölle dina stadgar! Då skulle jag icke komma på skam, när jag skådade på alla dina bud. Jag vill tacka dig av uppriktigt hjärta, när jag får lära din rättfärdighets rätter. Dina stadgar vill jag hålla; övergiv mig icke så helt och hållet. Huru skall en yngling bevara sin väg obesmittad? När han håller sig efter ditt ord. Jag söker dig av allt mitt hjärta; låt mig icke fara vilse från dina bud. Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta, för att jag icke skall synda mot dig. Lovad vare du, HERRE! Lär mig dina stadgar. Med mina läppar förtäljer jag alla din muns rätter. Jag fröjdar mig över dina vittnesbörds väg såsom över alla skatter. Jag vill begrunda dina befallningar och skåda på dina stigar. Jag har min lust i dina stadgar, jag förgäter icke ditt ord. Gör väl mot din tjänare, så att jag får leva, då vill jag hålla ditt ord. Öppna mina ögon, så att jag kan skåda undren i din lag. Jag är en främling på jorden; fördölj icke dina bud för mig. Min själ är sönderkrossad av ständig trängtan efter dina rätter. Du näpser de fräcka, de förbannade, dem som fara vilse från dina bud. Tag bort ifrån mig smälek och förakt, ty jag tager i akt dina vittnesbörd. Ja, furstar sitta och lägga råd mot mig, men din tjänare begrundar dina stadgar; ja, dina vittnesbörd äro min lust, de äro mina rådgivare. Min själ ligger nedtryckt i stoftet; behåll mig vid liv efter ditt ord. Jag förtäljde om mina vägar, och du svarade mig; lär mig dina stadgar. Lär mig att förstå dina befallningars väg, så vill jag begrunda dina under. Min själ gråter av bedrövelse; upprätta mig efter ditt ord. Låt lögnens väg vara fjärran ifrån mig, och förunna mig din undervisning. Jag har utvalt sanningens väg, dina rätter har jag ställt framför mig. Jag håller mig till dina vittnesbörd; HERRE, låt mig icke komma på skam. Jag vill löpa dina buds väg, ty du tröstar mitt hjärta. Visa mig, HERRE, dina stadgars väg, så vill jag taga den i akt intill änden. Giv mig förstånd, så vill jag taga din lag i akt och hålla den av allt hjärta. Led mig på dina buds stig, ty till den har jag behag. Böj mitt hjärta till dina vittnesbörd, och låt det icke vika av till orätt vinning. Vänd bort mina ögon, så att de icke se efter fåfänglighet; behåll mig vid liv på dina vägar. Uppfyll på din tjänare ditt tal, ty det leder till din fruktan. Vänd bort ifrån mig den smälek som jag fruktar; ty dina rätter äro goda. Se, jag längtar efter dina befallningar; behåll mig vid liv genom din rättfärdighet. Din nåd komme över mig, HERRE, din frälsning efter ditt tal; Så kan jag giva den svar, som smädar mig; ty jag förtröstar på ditt ord. Ryck icke sanningens ord så helt och hållet bort ifrån min mun, ty jag hoppas på dina domar. Så vill jag hålla din lag beständigt, ja, alltid och evinnerligen. Låt mig gå fram på rymlig plats, ty jag begrundar dina befallningar. Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar, och jag skall icke komma på skam. Jag vill hava min lust i dina bud, ty de äro mig kära; jag vill lyfta mina händer upp till dina bud, ty de äro mig kära, och jag vill begrunda dina stadgar. Tänk på ordet till din tjänare, eftersom du har givit mig hopp. Det är min tröst i mitt lidande att ditt tal behåller mig vid liv. De fräcka bespotta mig övermåttan; likväl viker jag icke ifrån din lag. Jag tänker på dina domar i forna tider, HERRE, och jag varder tröstar. Glödande harm griper mig för de ogudaktigas skull, därför att de övergiva din lag. Dina stadgar äro lovsånger för mig i det hus där jag dväljes. Jag tänker om natten på ditt namn, HERRE, och jag håller din lag. Detta har blivit mig beskärt: att jag får taga dina befallningar i akt. Min del är HERREN; jag har beslutit att hålla dina ord. Jag bönfaller inför dig av allt hjärta; var mig nådig efter ditt tal. Jag betänker mina vägar och vänder mina fötter till dina vittnesbörd. Jag skyndar mig och dröjer icke att hålla dina bud. De ogudaktigas snaror omgiva mig, men jag förgäter icke din lag. Mitt i natten står jag upp för att tacka dig för din rättfärdighets rätter. Jag sluter mig till alla dem som frukta dig och till dem som hålla dina befallningar. Jorden är full av din nåd, o HERRE; lär mig dina stadgar. Du gör din tjänare gott, HERRE, efter ditt ord. Lär mig gott förstånd och kunskap, ty jag tror på dina bud. Förrän jag fick lida, for jag vilse, men nu håller jag mig vid ditt tal. Du är god och gör vad gott är; lär mig dina stadgar. De fräcka hopspinna lögn mot mig, men jag vill av allt hjärta taga dina befallningar i akt. Deras hjärtan äro okänsliga såsom fett, men jag har min lust i din lag. Det var mig gott att jag vart tuktad, så att jag fick lära mig dina stadgar. Din muns lag är mig bättre än tusentals stycken guld och silver. Dina händer hava gjort och berett mig; giv mig förstånd, så att jag kan lära dina bud. De som frukta dig skola se mig och glädjas, ty jag hoppas på ditt ord. HERRE, jag vet att dina domar äro rättfärdiga, och att du har tuktat mig i trofasthet. Din nåd vare min tröst, såsom du har lovat din tjänare. Din barmhärtighet komme över mig, så att jag får leva; ty din lag är min lust. På skam komme de fräcka, ty de hava gjort mig orätt utan sak; men jag vill begrunda dina befallningar. Till mig må de vända sig, som frukta dig, och de om känna dina vittnesbörd. Mitt hjärta vare ostraffligt i dina stadgar, så att jag icke kommer på skam. Min själ trängtar efter din frälsning, jag hoppas på ditt ord. Mina ögon trängta efter ditt tal, och jag säger: »När vill du trösta mig?» Ty jag är såsom en vinlägel i rök, men jag förgäter icke dina stadgar. Huru få äro icke din tjänares dagar! När vill du hålla dom över mina förföljare? De fräcka gräva gropar för mig, de som icke leva efter din lag. Alla dina bud äro sanning; utan sak förföljer man mig; hjälp mig. De hava så när fördärvat mig på jorden, fastän jag icke har övergivit dina befallningar. Behåll mig vid liv efter din nåd, så vill jag hålla din muns vittnesbörd. Evinnerligen, HERRE, står ditt ord fast i himmelen. Från släkte till släkte varar din trofasthet; du har grundat jorden, och den består. Till att utföra dina rätter består allt än i dag, ty allting måste tjäna dig. Om din lag icke hade varit min lust, så hade jag förgåtts i mitt elände. Aldrig skall jag förgäta dina befallningar, ty genom dem har du behållit mig vid liv. Jag är din, fräls mig; ty jag begrundar dina befallningar. På mig vakta de ogudaktiga för att förgöra mig; men jag aktar på dina vittnesbörd. På all annan fullkomlighet har jag sett en ände, men ditt bud är omätligt i vidd. Huru kär har jag icke din lag! Hela dagen begrundar jag den. Visare än mina fiender äro, göra mig dina bud, ty de tillhöra mig för evig tid. Jag är klokare än alla mina lärare, ty jag begrundar dina vittnesbörd. Jag är förståndigare än de gamle, ty jag tager dina befallningar i akt. Jag avhåller mina fötter ifrån alla onda vägar, för att jag må hålla ditt ord. Jag viker icke ifrån dina rätter, ty du undervisar mig. Huru ljuvt för min tunga är icke ditt tal! Det är ljuvare än honung för min mun. Av dina befallningar får jag förstånd; därför hatar jag alla lögnens vägar. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Jag har svurit och hållit det: att taga din rättfärdighets rätter i akt. Jag är storligen plågad; HERRE, behåll mig vid liv efter ditt ord. Låt min muns frivilliga offer behaga dig, HERRE, och lär mig dina rätter. Jag bär min själ[2] alltid i min hand, men jag förgäter icke din lag. De ogudaktiga lägga ut snaror för mig, men jag far icke vilse från dina befallningar. Jag har dina vittnesbörd till min eviga arvedel, ty de äro mitt hjärtas fröjd. Jag har böjt mitt hjärta till att göra efter dina stadgar, alltid och intill änden. Jag hatar dem som halta på båda sidor, men din lag har jag kär. Du är mitt beskärm och min sköld; jag hoppas på ditt ord. Viken bort ifrån mig, I onde; jag vill taga min Guds bud i akt. Uppehåll mig efter ditt tal, så att jag får leva, och låt mig icke komma på skam med mitt hopp. Stöd mig, så att jag varder frälst, så vill jag alltid se med lust på dina stadgar. Du aktar för intet alla som fara vilse från dina stadgar, ty förgäves är deras svek. Du förkastar såsom slagg alla ogudaktiga på jorden; därför har jag dina vittnesbörd kära. Av fruktan för dig ryser mitt kött, och jag rädes för dina domar. Jag övar rätt och rättfärdighet; du skall icke överlämna mig åt mina förtryckare. Tag dig an din tjänares sak, och låt det gå honom väl; låt icke de fräcka förtrycka mig. Mina ögon trängta efter din frälsning och efter din rättfärdighets tal. Gör med din tjänare efter din nåd, och lär mig dina stadgar. Jag är din tjänare; giv mig förstånd, så att jag kan känna dina vittnesbörd. Det är tid för HERREN att handla, ty de hava gjort din lag om intet. Därför har jag dina bud kära mer än guld, jag, mer än fint guld. Därför håller jag alla dina befallningar i allo för rätta, men alla lögnens vägar hatar jag. Underbara äro dina vittnesbörd, därför tager min själ dem i akt. När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga. Jag spärrar upp min mun och flämtar, ty jag längtar ivrigt efter dina bud. Vänd dig till mig och var mig nådig, såsom rätt är mot dem som hava ditt namn kärt. Gör mina steg fasta genom ditt tal, och låt ingen orätt varda mig övermäktig. Förlossa mig från människors förtryck, så vill jag hålla dina befallningar. Låt ditt ansikte lysa över din tjänare, och lär mig dina stadgar. Vattenbäckar rinna ned från mina ögon, därför att man icke håller din lag. HERRE, du är rättfärdig, och dina domar äro rättvisa. Du har påbjudit dina vittnesbörd i rättfärdighet och i stor trofasthet. Jag förtäres av nitälskan, därför att mina ovänner förgäta dina ord. Ditt tal är väl luttrat, och din tjänare har det kärt. Jag är ringa och föraktad, men jag förgäter icke dina befallningar. Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet, och din lag är sanning. Nöd och trångmål hava träffat mig, men dina bud äro min lust. Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen; giv mig förstånd, så att jag får leva. Jag ropar av allt hjärta, svara mig, HERRE; jag vill taga dina stadgar i akt. Jag ropar till dig, fräls mig, så vill jag hålla dina vittnesbörd. Jag kommer tidigt i morgongryningen och ropar; jag hoppas på dina ord. Mina ögon hasta före nattens väkter till att begrunda ditt tal. Hör min röst efter din nåd; HERRE, behåll mig vid liv efter dina rätter. Nära äro de som jaga efter skändlighet, de som äro långt ifrån din lag. Nära är ock du, HERRE, och alla dina bud äro sanning. Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd att du har stadgat dem för evig tid. Se till mitt lidande och rädda mig, ty jag förgäter icke din lag. Utför min sak och förlossa mig; behåll mig vid liv efter ditt tal. Frälsning är långt borta från de ogudaktiga, ty de fråga icke efter dina stadgar. HERRE, din barmhärtighet är stor; behåll mig vid liv efter dina rätter. Mina förföljare och ovänner äro många, men jag viker icke ifrån dina vittnesbörd. När jag ser de trolösa, känner jag leda vid dem, därför att de icke hålla sig vid ditt tal. Se därtill att jag har dina befallningar kära; HERRE, behåll mig vid liv efter din nåd. Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen. Furstar förfölja mig utan sak, men mitt hjärta fruktar för dina ord. Jag fröjdar mig över ditt tal såsom den som vinner stort byte. Jag hatar lögnen, den skall vara mig en styggelse; men din lag har jag kär. Jag lovar dig sju gånger om dagen för din rättfärdighets rätter. Stor frid äga de som hava din lag kär, och intet finnes, som bringar dem på fall. Jag väntar efter din frälsning, HERRE, och jag gör efter dina bud. Min själ håller dina vittnesbörd, och jag har dem storligen kära. Jag håller dina befallningar och vittnesbörd, ty du känner alla mina vägar. HERRE, mitt rop komme inför ditt ansikte; giv mig förstånd efter ditt ord. Min bön komme inför ditt ansikte; rädda mig efter ditt tal. Mina läppar må flöda över av lov, ty du lär mig dina stadgar. Min tunga sjunge om ditt ord, ty alla dina bud äro rättfärdiga. Din hand vare mig till hjälp, ty jag har utvalt dina befallningar. Jag längtar efter din frälsning, HERRE, och din lag är min lust. Låt min själ leva, så skall hon lova dig; och låt dina rätter hjälpa mig. Om jag far vilse, så uppsök din tjänare såsom ett förlorat får, ty jag förgäter icke dina bud. [1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl. [2] Se Själ i Ordförkl.
Responsorial Psalm
Psalm 128
En vallfartssång. Säll är envar som fruktar HERREN och vandrar på hans vägar. Ja, av dina händers arbete får du njuta frukten; säll är du, och väl dig! Lik ett fruktsamt vinträd varder din hustru, därinne i ditt hus, lika olivtelningar dina barn, omkring ditt bord. Ty se, så varder den man välsignad, som fruktar HERREN. HERREN välsigne dig från Sion; må du få se Jerusalems välgång i alla dina livsdagar, och må du få se barn av dina barn. Frid över Israel!
Responsorial Psalm
Psalm 126
En vallfartssång. När HERREN åter upprättade Sion, då voro vi såsom drömmande. Då blev vår mun uppfylld med löje och vår tunga med jubel; då sade man bland hedningarna: »HERREN har gjort stora ting med dem.» Ja, HERREN hade gjort stora ting med oss; däröver voro vi glada. HERRE, upprätta oss igen, såsom du återför bäckarna i Sydlandet. De som så med tårar skola skörda med jubel. De gå åstad gråtande och bära sitt utsäde; de komma åter med jubel och bära sina kärvar.
Evening Prayer — First Lesson
1 Kings 21
Därefter hände sig följande. Jisreeliten Nabot hade en vingård i Jisreel bredvid Ahabs palats, konungens i Samaria. Och Ahab talade till Nabot och sade: »Låt mig få din vingård för att därav göra mig en köksträdgård, eftersom den ligger så nära intill mitt hus; jag vill giva dig en bättre vingård i stället, eller om dig så behagar, vill jag giva dig penningar såsom betalning för den.» Men Nabot svarade Ahab: »HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle låta dig få mina fäders arvedel.» Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och vred för det svars skull som jisreeliten Nabot hade givit honom, när denne sade: »Jag vill icke låta dig få mina fäders arvedel.» Och han lade sig på sin säng och vände bort sitt ansikte och åt intet. Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade honom: »Varför är du så missmodig, och varför äter du intet?» Han svarade henne: »Därför att när jag talade till jisreeliten Nabot och sade till honom: 'Låt mig få din vingård för penningar, eller om du så önskar, vill jag giva dig en annan vingård i stället', då svarade han: 'Jag vill icke låta dig få min vingård.' Då sade hans hustru Isebel honom: »Är det du som nu regerar över Israel? Stå upp och ät och var vid gott mod; jag skall skaffa dig jisreeliten Nabot vingård. Därefter skrev hon ett brev i Ahabs namn och satte sigill under det med hans signetring, och sände så brevet till de äldste och förnämsta i Nabots stad, de som bodde där jämte honom. Och hon skrev i brevet så: »Lysen ut en fasta, och låten Nabot sitta längst fram bland folket. Och låten så två onda män sätta sig mitt emot honom, och låten dem vittna emot honom och säga: 'Du har talat förgripligt mot Gud och konungen.' Fören så ut honom och stenen honom till döds.» Och de äldsta och förnämsta männen i staden, de som bodde där i hans stad, handlade i enlighet med det bud som Isebel hade sänt dem, och såsom det var skrivet i brevet som hon hade sänt till dem. De lyste ut en fasta och läto Nabot sitta längst fram bland folket. Och de två onda männen kommo och satte sig mitt emot honom; och de onda männen vittnade mot Nabot inför folket och sade: Nabot har talat förgripligt mot Gud och konungen.» Då förde man honom utanför staden och stenade honom till döds. Därefter sände de bud till Isebel och läto säga: »Nabot har blivit stenad till döds.» Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon till Ahab: »Stå upp och tag jisreeliten Nabots vingård i besittning, den som han vägrade att låta dig få för penningar; ty Nabot är icke längre vid liv, utan han är död.» Så snart Ahab hörde att Nabot var död, stod han upp och begav sig åstad ned till jisreeliten Nabots vingård för att taga den i besittning. Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia; han sade: »Stå upp, gå åstad och möt Ahab, Israels konung, som bor i Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gått ned för att taga den i besittning. Och du skall tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: Har du till redan hunnit att både dräpa och tillträda arvet?' Därefter skall du tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: På samma ställe där hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarna slicka också ditt blod.'» Ahab sade till Elia: »Har du äntligen funnit mig, du min fiende?» Han svarade: »Ja, jag har funnit dig. Eftersom du har sålt dig till att göra vad ont är i HERRENS ögon, därför skall jag ock låta vad ont är komma över dig och skall bortsopa dig, och av Ahabs hus skall jag utrota allt mankön, både små och stora i Israel. Och jag skall göra med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons, hus, därför att du har förtörnat mig och kommit Israel att synda. Också om Isebel har HERREN talat och sagt: Hundarna skola äta upp Isebel invid Jisreels murar. Ja, den av Ahabs hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp, och den som dör ute på marken skola himmelens fåglar äta upp.» (Också har ingen varit såsom Ahab, han som sålde sig till att göra vad ont var i HERRENS ögon, när hans hustru Isebel uppeggade honom därtill. Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter de eländiga avgudarna, alldeles såsom amoréerna hade gjort, vilka HERREN fördrev för Israels barn.) Men när Ahab hörde de orden, rev han sönder sina kläder och svepte säcktyg om sin kropp och fastade; och han låg höljd i säcktyg och gick tyst omkring. Då kom HERRENS ord till tisbiten Elia; han sade: »Har du sett huru Ahab ödmjukar sig inför mig? Därför att han så ödmjukar sig inför mig, skall jag icke låta olyckan komma i hans tid; först i hans sons tid skall jag låta olyckan komma över hans hus.»
Second Reading
Acts 8
Och jämväl Saulus hade gillat att man dödade honom. Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem; och alla, utom apostlarna, blevo kringspridda över Judeens och Samariens landsbygd. Några fromma män begrovo dock Stefanus och höllo en stor dödsklagan efter honom. Saulus åter for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse. Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade evangelii ord. Och Filippus kom så ned till huvudstaden i Samarien och predikade Kristus för folket där. Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde, aktade de endräktigt på det som han talade. Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut under höga rop, och många lama och ofärdiga blevo botade. Och det blev stor glädje i den staden. Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med häpnad, och som sade sig vara något stort. Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: »Denne är vad man kallar 'Guds stora kraft.'» Och de höllo sig till honom, därför att han genom sina trollkonster under ganska lång tid hade slagit dem med häpnad. Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och kvinnor. Ja, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt, höll han sig ständigt till Filippus. Och när han såg de stora tecken och kraftgärningar som denne gjorde, betogs han av häpnad. Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. Och när dessa kommo ditned, bådo de för dem, att de måtte undfå helig ande; ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de voro allenast döpta i Herren Jesu namn. De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande. När då Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning som Anden blev given, bjöd han dem penningar och sade: »Given ock mig den makten, så att var och en som jag lägger händerna på undfår helig ande.» Då sade Petrus till honom: »Må dina penningar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för penningar. Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt hjärta är icke rättsinnigt inför Gud. Gör fördenskull bättring och upphör med denna din ondska, och bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må, om möjligt är, bliva dig förlåten. Ty jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i orättfärdighetens bojor.» Då svarade Simon och sade: »Bedjen I till Herren för mig, att intet av det som I haven sagt må komma över mig.» Och sedan de hade framburit sitt vittnesbörd och talat Herrens ord, begåvo de sig tillbaka till Jerusalem och förkunnade därvid evangelium i många samaritiska byar. Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: »Stå upp och begiv dig vid middagstiden ut på den väg som leder ned från Jerusalem till Gasa; den är tom på folk.» Då stod han upp och begav sig åstad. Och se, en etiopisk man for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace, drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där tillbedja, men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste profeten Esaias. Då sade Anden till Filippus: »Gå fram och närma dig till denna vagn.» Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias. Då frågade han: »Förstår du vad du läser?» Han svarade: »Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?» Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom. Men det ställe i skriften som han läste var detta: »Såsom ett får fördes han bort till att slaktas; och såsom ett lamm som är tyst inför den som klipper det, så öppnade han icke sin mun. Genom hans förnedring blev hans dom borttagen. Vem kan räkna hans släkte? Ty hans liv ryckes undan från jorden.» Och hovmannen frågade Filippus och sade: »Jag beder dig, säg mig om vilken profeten talar detta, om sig själv eller om någon annan?» Då öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord och förkunnade för honom evangelium om Jesus. Och medan de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten. Då sade hovmannen: »Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?» [1] Och han lät vagnen stanna; och de stego båda ned i vattnet, Filippus och hovmannen, och han döpte honom. Men när de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom icke mer, då han nu glad fortsatte sin färd. Men Filippus blev efteråt sedd i Asdod. Därefter vandrade han omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han kom till Cesarea. [1] V. 37 se Nya testamentets text i Ordförkl.
Second Reading
Revelation 7
Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla tillbaka jordens fyra vindar, för att ingen vind skulle blåsa över jorden eller över havet eller mot något träd. Och jag såg en annan ängel träda fram ifrån öster med den levande Gudens signet. Och han ropade med hög röst till de fyra änglar som hade fått sig givet att skada jorden och havet, och sade: »Gören icke jorden eller havet eller träden någon skada, förrän vi hava tecknat vår Guds tjänare med insegel på deras pannor.» Och jag fick höra antalet av dem som voro tecknade med insegel, ett hundra fyrtiofyra tusen tecknade, av alla Israels barns stammar; av Juda stam tolv tusen tecknade, av Rubens stam tolv tusen, av Gads stam tolv tusen, av Asers stam tolv tusen, av Neftalims stam tolv tusen, av Manasses' stam tolv tusen, av Simeons stam tolv tusen, av Levi stam tolv tusen, av Isaskars stam tolv tusen, av Sabulons stam tolv tusen, av Josefs stam tolv tusen, av Benjamins stam tolv tusen tecknade. Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål stå inför tronen och inför Lammet; och de voro klädda i vita, fotsida kläder och hade palmer i sina händer. Och de ropade med hög röst och sade: »Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.» Och alla änglar, som stodo runt omkring tronen och omkring de äldste och de fyra väsendena, föllo ned på sina ansikten inför tronen och tillbådo Gud och sade: »Amen. Lovet och priset och visheten och tacksägelsen och äran och makten och starkheten tillhöra vår Gud i evigheternas evigheter. Amen.» Och en av de äldste tog till orda och sade till mig: »Dessa som äro klädda i de vita, fotsida kläderna, vilka äro de, och varifrån hava de kommit?» Jag svarade honom: »Min herre, du vet själv det.» Då sade han till mig: »Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen, och som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför stå de inför Guds tron och tjäna honom, dag och natt, i hans tempel. Och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem. 'De skola icke mer hungra och icke mer törsta, och solens hetta skall icke träffa dem, ej heller eljest någon brännande hetta. Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och 'Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon'.»
Second Reading
Titus 1:1-9
Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, sänd att verka för Guds utvaldas tro och för kunskapen om den sanning som hör gudsfruktan till, sänd, därför att det finnes ett hopp om evigt liv -- ty evigt liv har Gud, som icke kan ljuga, för evärdliga tider sedan utlovat, och när tiden var inne, uppenbarade han sitt ord i den predikan varmed jag genom Guds, vår Frälsares, befallning blev betrodd -- jag, Paulus, hälsar Titus, min sannskyldige son på grund av gemensam tro. Nåd och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Frälsare! När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta äldste, varhelst någon oförvitlig man funnes, en enda kvinnas man, en som hade troende barn, vilka icke vore i vanrykte för oskickligt leverne eller vore uppstudsiga. Ty en församlingsföreståndare bör vara oförvitlig, såsom det höves en Guds förvaltare, icke självgod, icke snar till vrede, icke begiven på vin, icke våldsam, icke sniken efter slem vinning. Han bör fastmer vara gästvänlig, nitälska för vad gott är, leva tuktigt, rättfärdigt, heligt och återhållsamt; han bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga dem som säga emot.
Second Reading
James 4:1-10
Varav uppkomma strider, och varav tvister bland eder? Månne icke av de lustar som föra krig i eder lemmar? I ären fulla av begärelser, men haven dock intet; I dräpen och hysen avund, men kunnen dock intet vinna; och så tvisten och striden I. I haven intet, därför att I icke bedjen. Dock, I bedjen, men I fån intet, ty I bedjen illa, nämligen för att kunna i edra lustar förslösa vad I fån. I trolösa avfällingar, veten I då icke att världens vänskap är Guds ovänskap? Den som vill vara världens vän, han bliver alltså Guds ovän. Eller menen I att detta är ett tomt ord i skriften: »Med svartsjuk kärlek trängtar den Ande som han har låtit taga sin boning i oss»? Men så mycket större är den nåd han giver; därför heter det: »Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd.» Så varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall han fly bort ifrån eder. Nalkens Gud, så skall han nalkas eder. Renen edra händer, I syndare, och gören edra hjärtan rena, I människor med delad håg. Kännen edert elände och sörjen och gråten. Edert löje vände sig i sorg och eder glädje i bedrövelse. Ödmjuken eder inför Herren, så skall han upphöja eder.
Gospel
Matthew 18
I samma stund trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Vilken är den störste i himmelriket?» Då kallade han fram ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: »Sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket. Den som nu så ödmjukar sig, att han bliver såsom detta barn, han är den störste i himmelriket. Och den som tager emot ett sådant barn I mitt namn, han tager emot mig. Men den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup. Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma; men ve den människa genom vilken förförelsen kommer! Om nu din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt eller halt, än att hava båda händerna eller båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden. Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna. Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders ansikte. [1] Vad synes eder? Om en man har hundra får, och ett av dem har kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går åstad och söker efter det som har kommit vilse? Och händer det då att han finner det -- sannerligen säger jag eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio som icke hade kommit vilse. Så är det ej heller eder himmelske Faders vilja att någon av dessa små skall gå förlorad. Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att 'var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago'. Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan. Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen. Ytterligare säger jag eder, att om två av eder här på jorden komma överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det beskäras dem av min Fader, som är i himmelen. Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.» Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?» Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger. Alltså är det med himmelriket, såsom när en konung ville hålla räkenskap med sina tjänare. Och när han begynte hålla räkenskap, förde man fram till honom en som var skyldig honom tio tusen pund[2]. Men då denna icke kunde betala, bjöd hans herre att han skulle säljas, så ock hans hustru och barn och allt vad han ägde, för att skulden måtte bliva betald. Då föll tjänaren ned för hans fötter och sade: 'Hav tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans.' Och tjänarens herre ömkade sig över honom och gav honom fri och efterskänkte honom hans skuld. Men när samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar[3]; och han tog fast denne och grep honom vid strupen och sade: 'Betala vad du är skyldig.' Då föll hans medtjänare ned och bad honom och sade: 'Hav tålamod med mig, så skall jag betala dig.' Men han ville icke, utan gick åstad och lät sätta honom i fängelse, till dess han hade betalt vad han var skyldig. Då nu hans medtjänare sågo det som skedde, togo de mycket illa vid sig och gingo och berättade för sin herre allt som hade skett. Då kallade hans herre honom till sig och sade till honom: 'Du onde tjänare, allt vad du var skyldig efterskänkte jag dig, eftersom du bad mig därom. Borde då icke också du hava förbarmat dig över din medtjänare, såsom jag förbarmade mig över dig?' Och i sin vrede överlämnade hans herre honom i fångknektarnas våld, intill dess han hade betalt allt vad han var skyldig. Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av hjärtat förlåten var och en sin broder.» [1] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna. [2] Se Pund i Ordförklaringarna. [3] Se Silverpenningar i Ordförklaringarna.
Evening Prayer — Second Lesson
Romans 7
Eller veten I icke, mina bröder -- jag talar ju till sådana som känna lagen -- att lagen råder över en människa för så lång tid som hon lever? Så är ju en gift kvinna genom lag bunden vid sin man, så länge denne lever; men om mannen dör, då är hon löst från den lag som band henne vid mannen. Alltså, om hon giver sig åt en annan man, medan hennes man lever, så kallas hon äktenskapsbryterska; men om mannen dör, då är hon fri ifrån lagen, så att hon icke är äktenskapsbryterska, om hon giver sig åt en annan man. Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade från lagen för att tillhöra en annan, nämligen honom som har uppstått från de döda, på det att vi må bära frukt åt Gud. Ty medan vi ännu voro i ett köttsligt väsende, voro de syndiga lustar, som uppväcktes genom lagen, verksamma i våra lemmar till att bära frukt åt döden. Men nu äro vi lösta från lagen, i det att vi hava dött från det varunder vi förr höllos fångna; och så tjäna vi nu i Andens nya väsende, och icke i bokstavens gamla väsende. Vad skola vi då säga? Är lagen synd? Bort det! Men synden skulle jag icke hava lärt känna, om icke genom lagen; ty jag hade icke vetat av begärelsen, om icke lagen hade sagt: »Du skall icke hava begärelse.» Men då nu synden fick tillfälle, uppväckte den genom budordet allt slags begärelse i mig. Ty utan lag är synden död. Jag levde en gång utan lag; men när budordet kom, fick synden liv, och jag hemföll åt döden. Så befanns det att budordet, som var givet till liv, det blev mig till död; ty då synden fick tillfälle, förledde den mig genom budordet och dödade mig genom det. Alltså är visserligen lagen helig, och budordet heligt och rättfärdigt och gott. Har då verkligen det som är gott blivit mig till död? Bort det! Men synden har blivit det, för att så skulle varda uppenbart att den var synd, i det att den genom något som självt var gott drog över mig död; och så skulle synden bliva till övermått syndig, genom budordet. Vi veta ju att lagen är andlig, men jag är av köttslig natur, såld till träl under synden. Ty jag kan icke fatta att jag handlar såsom jag gör; jag gör ju icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag. Om jag nu gör det som jag icke vill, så giver jag mitt bifall åt lagen och vidgår att den är god. Så är det nu icke mer jag som gör sådant, utan synden, som bor i mig. Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott; viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår jag icke. Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag icke vill, det gör jag. Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det icke mer jag som gör det, utan synden, som bor i mig. Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den lagen, att det onda fastmer är tillstädes hos mig. Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag; men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? -- Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag, sådan jag är i mig själv, visserligen med min håg Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.
Gospel
Luke 8:1-15
Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds rike. Och med honom följde de tolv, så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur vilken sju onda andar hade blivit utdrivna, och Johanna, hustru till Herodes' fogde Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med sina ägodelar. Då nu mycket folk kom tillhopa, i det att inbyggarna i de särskilda städerna begåvo sig ut till honom, sade han i en liknelse: »En såningsman gick ut för att så sin säd. Och när han sådde, föll somt vid vägen och blev nedtrampat, och himmelens fåglar åto upp det. Och somt föll på stengrund, och när det hade vuxit upp, torkade det bort, eftersom det icke där hade någon fuktighet. Och somt föll bland törnen, och törnena växte upp tillsammans därmed och förkvävde det. Men somt föll i god jord, och när det hade vuxit upp, bar det hundrafaldig frukt.» Sedan han hade talat detta, sade han med hög röst: »Den som har öron till att höra, han höre.» Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde. Han sade: »Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter, men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå'. Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord. Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem som hava hört ordet, men sedan kommer djävulen och tager bort det ur deras hjärtan, för att de icke skola komma till tro och bliva frälsta. Och att den såddes på stengrunden det är sagt om dem, som när de få höra ordet, taga emot det med glädje, men icke hava någon rot; de tro allenast till en tid, och i frestelsens stund avfalla de. Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, gå bort och låta sig förkvävas av rikedomens omsorger och njutandet av livets goda och så icke föra något fram till mognad. Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, behålla det i rättsinniga och goda hjärtan och bära frukt i ståndaktighet.
Gospel
John 6:27-33
Verken icke för att få den mat som förgås, utan för att få den mat som förbliver och har med sig evigt liv, den som Människosonen skall giva eder; ty honom har Fadern, Gud själv, låtit undfå sitt insegel.» Då sade de till honom: »Vad skola vi göra för att utföra Guds gärningar?» Jesus svarade och sade till dem: »Detta är Guds gärning, att I tron på den han har sänt.» De sade till honom: »Vad för tecken gör du då? Låt oss se något tecken, så att vi kunna tro dig. Vilken gärning utför du? Våra fäder fingo äta manna i öknen, såsom det är skrivet: 'Han gav dem bröd från himmelen att äta.'» Då svarade Jesus dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Det är icke Moses som har givit eder brödet från himmelen, men det är min Fader som giver eder det rätta brödet från himmelen. Ty Guds bröd är det bröd som kommer ned från himmelen och giver världen liv.»
Gospel
Matthew 17
Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där de voro allena. Och hans utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset. Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med honom. Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, här är oss gott att vara[1]; vill du, så skall jag här göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en.» Och se, medan han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hören honom.» När lärjungarna hörde detta, föllo de ned på sina ansikten i stor förskräckelse. Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stån upp, och varen icke förskräckta.» När de då lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena. Då de sedan gingo ned från berget, bjöd Jesus dem och sade: »Omtalen icke för någon denna syn, förrän Människosonen har uppstått från de döda.» Men lärjungarna frågade honom och sade: »Huru kunna då de skriftlärde säga att Elias först måste komma?» Han svarade och sade: »Elias måste visserligen komma och upprätta allt igen; men jag säger eder att Elias redan har kommit. Men de ville icke veta av honom, utan förforo mot honom alldeles såsom de ville. Sammalunda skall ock Människosonen få lida genom dem.» Då förstodo lärjungarna att det var om Johannes döparen som han talade till dem. När de därefter kommo till folket, trädde en man fram till honom och föll på knä för honom och sade: »Herre, förbarma dig över min son ty han är månadsrasande och plågas svårt; ofta faller han i elden och ofta i vattnet. Och jag förde honom till dina lärjungar, men de kunde icke bota honom.» Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru länge måste jag vara bland eder? Huru länge måste jag härda ut med eder? Fören honom hit till mig.» Och Jesus tilltalade honom strängt, och den onde anden for ut ur honom; och gossen var botad från den stunden. Sedan, när de voro allena, trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Varför kunde icke vi driva ut honom?» Han svarade dem: »För eder otros skull. Ty sannerligen säger jag eder: Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: 'Flytta dig härifrån dit bort', och det skall flytta sig; ja, intet skall då vara omöjligt för eder.» [2] Medan de nu tillsammans vandrade omkring i Galileen, sade Jesus till dem: »Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer, och man skall döda honom, men på tredje dagen skall han uppstå igen.» Då blevo de mycket bedrövade. Och när de hade kommit till Kapernaum, trädde de som uppburo tempelskatten fram till Petrus och sade: »Plägar icke eder mästare betala tempelskatt?» Han svarade: »Jo.» När han sedan hade kommit hem, förekom honom Jesus med frågan: »Vad synes dig, Simon? Av vilka taga jordens konungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra människor?» Han svarade: »Av andra människor.» Då sade Jesus till honom: »Alltså äro då sönerna fria. Men för att vi icke skola bliva dem till en stötesten, så gå ned till sjön och kasta ut en krok. Tag så den första fisk som du drager upp, och när du öppnar munnen på den skall du där finna en silverpenning[3]. Tag den, och giv den åt dem for mig och dig.» [1] Eller: Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, det är gott att vi äro här tillstädes» osv. [2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna. [3] Se Silverpenning i Ordförklaringarna.
A daily plan reading through Scripture in course. Bible text is in the public domain. (Svenska Bibeln 1917)
Today's readings, every morning
Bosko brings the daily readings for your tradition to your day — with a reflection, the full Bible in 30 translations, and the liturgical calendar, in 18 languages.
