Today's Readings

First Reading

Acts 11:19-26

De som hade blivit kringspridda genom den förföljelse som utbröt för Stefanus' skull drogo emellertid omkring ända till Fenicien och Cypern och Antiokia, men förkunnade icke ordet för andra än för judar. Dock funnos bland dem några män från Cypern och Cyrene, som när de kommo till Antiokia, också talade till grekerna och för dem förkunnade evangelium om Herren Jesus. Och Herrens hand var med dem, och en stor skara kom till tro och omvände sig till Herren. Ryktet härom nådde församlingen i Jerusalem; och de sände då Barnabas till Antiokia. När han kom dit och fick se vad Guds nåd hade verkat, blev han glad och förmanade dem alla att med hjärtats fasta föresats stadigt hålla sig till Herren. Ty han var en god man och full av helig ande och tro. Och ganska mycket folk blev ytterligare fört till Herren. Sedan begav han sig åstad till Tarsus för att uppsöka Saulus. Och när han hade träffat honom, tog han honom med sig till Antiokia. Ett helt år hade de sedan sin umgängelse inom församlingen och undervisade ganska mycket folk. Och det var i Antiokia som lärjungarna först begynte kallas »kristna».

First Reading

Isaiah 18

Hör, du land där flygfän surra, du land bortom Etiopiens strömmar, du som har sänt budbärare över havet, i rörskepp hän över vattnet! Gån åstad, I snabba sändebud, till det resliga folket med glänsande hy, till folket som är så fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land genomskäres av strömmar. I jordkretsens alla inbyggare, I som bon på jorden: sen till, när man reser upp baner på bergen, och när man stöter i basun, så lyssnen därtill. Ty så har HERREN sagt till mig: »I stillhet vill jag skåda ned från min boning, såsom solglans glöder från en klar himmel, såsom molnet utgjuter dagg under skördetidens hetta.» Ty förrän skördetiden är inne, just när blomningen är slut och blomman förbytes i mognad druva, skall han avskära rankorna med vingårdskniv och hugga av rotskotten och skaffa dem bort. Alltsammans skall lämnas till pris åt rovfåglarna på bergen och åt djuren på marken; rovfåglarna skola där hava sina nästen över sommaren och markens alla djur ligga där om vintern. På den tiden skola skänker bäras fram till HERREN Sebaot från det resliga folket med glänsande hy, från folket som är så fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land genomskäres av strömmar -- till den plats där HERREN Sebaots namn bor, till Sions berg.

First Reading

1 Kings 10:1-13

När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo och vad han hade gjort för HERRENS namn, kom hon för att sätta honom på prov med svåra frågor. Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe, med kameler, som buro välluktande kryddor och guld i stor myckenhet, så ock ädla stenar. Och när hon kom inför Salomo, förelade hon honom allt vad hon hade i tankarna. Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var förborgat för konungen, utan han kunde giva henne svar på allt. När nu drottningen av Saba såg all Salomos vishet, och såg huset som han hade byggt, och såg rätterna på hans bord, och såg huru hans tjänare sutto där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden, och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och när hon såg brännoffren som han offrade i HERRENS hus, då blev hon utom sig av förundran. Och hon sade till konungen: »Sant var det tal som jag hörde i mitt land om dig och om din vishet. Jag ville icke tro vad man sade, förrän jag själv kom och med egna ögon fick se det; men nu finner jag att det icke ens till hälften har blivit omtalat för mig. Du har långt mer vishet och rikedom, än jag genom ryktet hade hört. Sälla äro dina män, sälla äro dessa dina tjänare, som beständigt få stå inför dig och höra din visdom. Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig, att han har satt dig på Israels tron! Ja, därför att HERREN älskar Israel evinnerligen, därför har han satt dig till konung, för att du skall skipa lag och rätt.» Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så ock välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar; en så stor myckenhet av välluktande kryddor, som drottningen av Saba gav åt konung Salomo, har aldrig mer blivit införd. När Hirams flotta hämtade guld från Ofir, hemförde också den från Ofir almugträ i stor myckenhet, ävensom ädla stenar. Av almugträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och till konungshuset, så ock harpor och psaltare för sångarna. Så mycket almugträ har sedan intill denna dag icke införts eller blivit sett i landet. Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon åstundade och begärde, och skänkte henne i sin konungsliga frikostighet också annat därutöver. Sedan vände hon om och for till sitt land igen med sina tjänare.

Morning Prayer — First Lesson

Ezra 1

Judarnas tillredelser för Men i den persiske konungen Kores' första regeringsår uppväckte HERREN -- för att HERRENS ord från Jeremias mun skulle fullbordas -- den persiske konungen Kores' ande, så att denne lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra följande: »Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. Vemhelst nu bland eder, som tillhör hans folk, med honom vare hans Gud, och han drage upp till Jerusalem i Juda för att bygga på HERRENS, Israels Guds, hus; han är den Gud som bor i Jerusalem. Och varhelst någon ännu finnes kvar, må han av folket på den ort där han bor såsom främling få hjälp med silver och guld, med gods och boskap, detta jämte vad som frivilligt gives till Guds hus i Jerusalem.» Då stodo huvudmännen för Judas och Benjamins familjer upp, ävensom prästerna och leviterna, alla de vilkas ande Gud uppväckte till att draga upp och bygga på HERRENS hus i Jerusalem. Och alla de som bodde i deras grannskap understödde dem med silverkärl, med guld, med gods och boskap och med dyrbara skänker, detta förutom allt vad man eljest frivilligt gav. Och konung Kores utlämnade de kärl till HERRENS hus, som Nebukadnessar hade fört bort ifrån Jerusalem och låtit sätta in i sin guds hus. Dem utlämnade nu Kores, konungen i Persien, åt skattmästaren Mitredat, och denne räknade upp den åt Sesbassar, hövdingen för Juda. Och detta var antalet av dem: trettio bäcken av guld, ett tusen bäcken av silver, tjugunio andra offerkärl, trettio bägare av guld, fyra hundra tio silverbägare av ringare slag, därtill ett tusen andra kärl. Kärlen av guld och silver utgjorde tillsammans fem tusen fyra hundra. Allt detta förde Sesbassar med sig, när de som hade varit i fångenskapen drogo upp från Babel till Jerusalem.

Epistle

1 Peter 4:7-11

Men änden på allting är nu nära. Varen alltså besinningsfulla och nyktra, så att I kunnen bedja. Och varen framför allt uthålliga i eder kärlek till varandra, ty »kärleken överskyler en myckenhet av synder». Varen gästvänliga mot varandra utan knot, och tjänen varandra, var och en med den nådegåva han har undfått, såsom goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. Om någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds ord, om någon har en tjänst, så sköte han den efter måttet av den kraft som Gud förlänar, så att Gud i allt bliver ärad genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter, amen.

First Reading

Exodus 39

Och av det mörkblåa, det purpurröda och det rosenröda garnet gjorde man stickade kläder till tjänsten i helgedomen; och man gjorde de andra heliga kläderna som Aron skulle hava, såsom HERREN hade bjudit Mose. Efoden gjorde man av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn. Man hamrade ut guldet till tunna plåtar och skar dessa i trådar, så att man kunde väva in det i det mörkblåa, det purpurröda, det rosenröda och det vita garnet, med konstvävnad. Till den gjorde man axelstycken, som skulle fästas ihop; vid sina båda ändar fästes den ihop. Och skärpet, som skulle sitta på efoden och sammanhålla den, gjordes i ett stycke med den och av samma slags vävnad: av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn, allt såsom HERREN hade bjudit Mose. Och onyxstenarna omgav man med flätverk av guld; på dem voro Israels söners namn inristade, på samma sätt som man graverar signetringar. Och man satte dem på efodens axelstycken, för att stenarna skulle bringa Israels barn i åminnelse, allt såsom HERREN hade bjudit Mose. Bröstskölden gjorde man i konstvävnad, i samma slags vävnad som efoden: av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn. Bröstskölden gjordes liksidigt fyrkantig, i form av en väska gjorde man den: ett kvarter lång och ett kvarter bred, i form av en väska. Och man besatte den med fyra rader stenar: i första raden en karneol, en topas och en smaragd; i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon; i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist; i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Med flätverk av guld blevo de omgivna i sina infattningar. Stenarna voro tolv, efter Israels söners namn, en för vart namn; var sten bar namnet på en av de tolv stammarna, inristat på samma sätt som man graverar signetringar. Och man gjorde till bröstskölden kedjor i virat arbete, såsom man gör snodder, av rent guld. Man gjorde vidare två flätverk av guld och två ringar av guld och satte dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn. Och man fäste de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i bröstsköldens hörn. Och de två snoddernas båda andra ändar fäste man vid de två flätverken och fäste dem så vid efodens axelstycken på dess framsida. Och man gjorde två andra ringar av guld och satte dem i bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som var vänd inåt mot efoden. Och ytterligare gjorde man två ringar av guld och fäste dem vid efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den fästes ihop, ovanför efodens skärp. Och man knöt fast bröstskölden med ett mörkblått snöre, som gick från dess ringar in i efodens ringar, så att den satt ovanför efodens skärp, på det att bröstskölden icke skulle lossna från efoden, allt såsom HERREN hade bjudit Mose. Efodkåpan gjorde man av vävt tyg, helt och hållet mörkblått. Och mitt på kåpan gjordes en öppning, lik öppningen på en pansarskjorta; öppningen omgavs nämligen med en kant, för att den icke skulle slitas sönder. Och på kåpans nedre fåll satte man granatäpplen, gjorda av mörkblått, purpurrött och rosenrött tvinnat garn. Och man gjorde bjällror av rent guld och satte dessa bjällror mellan granatäpplena runt omkring fållen på kåpan, mellan granatäpplena: en bjällra och så ett granatäpple, sedan en bjällra och så åter ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan, att bäras vid tjänstgöringen, såsom HERREN hade bjudit Mose. Och man gjorde åt Aron och hans söner livklädnaderna av vitt garn, i vävt arbete, huvudbindeln av vitt garn, högtidshuvorna av vitt garn och linnebenkläderna av tvinnat vitt garn, äntligen bältet av tvinnat vitt garn och av mörkblått, purpurrött och rosenrött garn, i brokig vävnad, allt såsom HERREN hade bjudit Mose. Och man gjorde plåten till det heliga diademet av rent guld, och på den skrev man, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt HERREN.» Och man fäste vid den ett mörkblått snöre och satte den ovanpå huvudbindeln, allt såsom HERREN hade bjudit Mose. Så blev då allt arbetet på uppenbarelsetältets tabernakel fullbordat. Israels barn utförde det; de gjorde i alla stycken såsom HERREN hade bjudit Mose. Och de förde fram till Mose tabernaklet, dess täckelse och alla dess tillbehör, dess häktor, bräder, tvärstänger, stol par och fotstycken, överdraget av rödfärgade vädurskinn och överdraget av tahasskinn och den förlåt som skulle hänga framför arken, vidare vittnesbördets ark med dess stänger, så ock nådastolen, bordet med alla dess tillbehör och skådebröden, den gyllene ljusstaken, lamporna som skulle sättas på den och alla dess andra tillbehör, oljan till ljusstaken, det gyllene altaret, smörjelseoljan och den välluktande rökelsen, förhänget för ingången till tältet, kopparaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger och alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning. omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget för porten till förgården, dess streck och pluggar, alla redskap till arbetet vid uppenbarelsetältets tabernakel äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners prästkläder. Såsom HERREN hade bjudit Mose så hade Israels barn i alla stycken gjort allt arbete. Och Mose besåg allt arbetet och fann att de hade utfört det, att de hade gjort såsom HERREN hade bjudit. Och Mose välsignade dem

Morning Prayer — Second Lesson

Matthew 20

»Ty med himmelriket är det, såsom när en husbonde bittida om morgonen gick ut för att leja åt sig arbetare till sin vingård. Och när han hade kommit överens med arbetarna om en viss dagspenning[1], sände han dem till sin vingård. När han sedan gick ut vid tredje timmen, fick han se några andra stå sysslolösa på torget; och han sade till dem: 'Gån ock I till min vingård, så skall jag giva eder vad skäligt är.' Och de gingo. Åter gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde sammalunda. Också vid elfte timmen gick han ut och fann då några andra stå där; och han sade till dem: 'Varför stån I här hela dagen sysslolösa?' De svarade honom: 'Därför att ingen har lejt oss.' Då sade han till dem: 'Gån ock I till min vingård.' När det så hade blivit afton, sade vingårdens herre till sin förvaltare: 'Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.' Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var och en av dem full dagspenning. När sedan de första kommo, trodde de att de skulle få mer, men också var och en av dem fick samma dagspenning. När de så fingo, knorrade de mot husbonden. och sade: 'Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga och solens hetta?' Då svarade han en av dem och sade: 'Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen? Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva lika mycket som åt dig. Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?' -- Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista.» Då nu Jesus ville gå upp till Jerusalem, tog han till sig de tolv, så att de voro allena; och under vägen sade han till dem: »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna till att begabbas och gisslas och korsfästas; men på tredje dagen skall han uppstå igen.» Då trädde Sebedeus' söners moder fram till honom med sina söner och föll ned för honom och ville begära något av honom. Han frågade henne: »Vad vill du?» Hon svarade honom: »Säg att i ditt rike den ene av dessa mina två söner skall få sitta på din högra sida, och den andre på din vänstra.» Men Jesus svarade och sade: »I veten icke vad I begären. Kunnen I dricka den kalk som jag skall dricka?» De svarade honom: »Det kunna vi.» Då sade han till dem: »Ja, väl skolen I få dricka min kalk, men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla dem för vilka så är bestämt av min Fader.» När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på de två bröderna. Då kallade Jesus dem till sig och sade: »I veten att furstarna uppträda mot sina folk såsom herrar, och att de mäktige låta folken känna sin myndighet. Så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng, likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.» När de sedan gingo ut ifrån Jeriko, följde honom mycket folk. Och se, två blinda sutto där vid vägen. När dessa hörde att det var Jesus som gick där fram, ropade de och sade: »Herre, förbarma dig över oss, du Davids son.» Och folket tillsade dem strängeligen att de skulle tiga; men de ropade dess mer och sade: »Herre, förbarma dig över oss, du Davids son.» Då stannade Jesus och kallade dem till sig och sade: »Vad viljen I att jag skall göra eder?» De svarade honom: »Herre, låt våra ögon bliva öppnade.» Då förbarmade sig Jesus över dem och rörde vid deras ögon, och strax fingo de sin syn och följde honom. [1] Se Dagspenning i Ordförklaringarna.

Responsorial Psalm

Psalm 80

För sångmästaren, efter »Liljor»; ett vittnesbörd; av Asaf; en psalm. Lyssna, du Israels herde, du som leder Josef såsom din hjord; du som tronar på keruberna, träd fram i glans. Låt din makt vakna upp till att gå framför Efraim och Benjamin och Manasse, och kom till vår frälsning. Gud, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta. HERRE Gud Sebaot, huru länge skall du vredgas vid ditt folks bön? Du har låtit dem äta tårebröd och givit dem tårar att dricka i fullt mått. Du gör oss till ett trätoämne för våra grannar, och våra fiender bespotta oss. Gud Sebaot, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta. Ett vinträd flyttade du från Egypten, du förjagade hedningarna och planterade det. Du röjde rum för det, och det slog rötter och uppfyllde landet. Bergen blevo betäckta av dess skugga och Guds cedrar av dess rankor; det utbredde sina revor ända till havet och sina telningar intill floden. Varför har du då brutit ned dess hägnad, så att alla vägfarande riva till sig därav? Vildsvinet från skogen frossar därpå, och djuren på marken äta därav. Gud Sebaot, vänd åter, skåda ned från himmelen och se härtill, och låt dig vårda om detta vinträd. Skydda trädet som din högra hand har planterat, och den son som du har fostrat åt dig. Det är förbränt av eld och kringhugget; för ditt ansiktes näpst förgås de. Håll din hand över din högra hands man, över den människoson som du har fostrat åt dig. Då skola vi icke vika ifrån dig; behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn. HERRE Gud Sebaot, upprätta oss; låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

Gospel

John 15:26-27;16:1-4

Dock, när Hjälparen kommer, som jag skall sända eder ifrån Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, då skall han vittna om mig. Också I kunnen vittna, eftersom I haven varit med mig från begynnelsen.» »Detta har jag talat till eder, för att I icke skolen komma på fall. Man skall utstöta eder ur synagogorna; ja, den tid kommer, då vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta offertjänst åt Gud. Och så skola de göra, därför att de icke hava lärt känna Fadern, ej heller mig. Men detta har jag talat till eder, för att I, när den tiden är inne, skolen komma ihåg att jag har sagt eder det. Jag sade eder det icke från begynnelsen, ty jag var ju hos eder.

Responsorial Psalm

Psalm 133

En vallfartssång; av David. Se huru gott och ljuvligt det är att bröder bo endräktigt tillsammans. Det är likt den dyrbara oljan på huvudet, som flyter ned i skägget, ned i Arons skägg, som flyter ned över linningen på hans kläder. Det är likt Hermons dagg, som faller ned på Sions-bergen. Ty där beskär HERREN välsignelse, liv till evig tid.

Responsorial Psalm

Psalm 142

En sång av David; en bön, när han var i grottan. Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN. Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom. När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig. Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ. Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.» Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Responsorial Psalm

Psalm 140

För sångmästaren; en psalm av David. Rädda mig, HERRE, från onda människor, bevara mig från våldets män, för dem som uttänka ont i sina hjärtan och dagligen rota sig samman till strid. De vässa sina tungor likasom ormar, huggormsgift är inom deras läppar. Sela. Bevara mig, HERRE, för de ogudaktigas händer, beskydda mig för våldets män, som uttänka planer för att bringa mig på fall. Stolta människor lägga ut för mig snaror och garn; de breda ut nät invid vägens rand, giller sätta de för mig. Sela. Jag säger till HERREN: »Du är min Gud.» Lyssna, o HERRE, till mina böners ljud. HERRE, Herre, du min starka hjälp, du beskärmar mitt huvud, på stridens dag. Tillstäd icke, HERRE; vad de ogudaktiga begära; låt deras anslag ej lyckas, de skulle eljest förhäva sig. Sela. Över de mäns huvuden, som omringa mig, må den olycka komma, som deras läppar bereda. Eldsglöd må regna över dem; må de kastas i eld, i djup som de ej komma upp ur. En förtalets man skall ej bestå i landet; en ond våldsman skall jagas, med slag på slag. Jag vet att HERREN skall utföra den betrycktes sak och skaffa de fattiga rätt.Ja, de rättfärdiga skola prisa ditt namn och de redliga bo inför ditt ansikte.

Evening Prayer — First Lesson

Ezra 2

Och dessa voro de män från hövdingdömet, som drogo upp ur den landsflykt och fångenskap i Babel, till vilken de hade blivit bortförda av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som vände tillbaka till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad, i det att de följde med Serubbabel, Jesua, Nehemja, Seraja, Reelaja, Mordokai, Bilsan, Mispar, Bigvai, Rehum och Baana. Detta var antalet män av Israels meniga folk: Pareos' barn: två tusen ett hundra sjuttiotvå; Sefatjas barn: tre hundra sjuttiotvå; Aras barn: sju hundra sjuttiofem; Pahat-Moabs barn, av Jesuas och Joabs barn: två tusen åtta hundra tolv; Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra; Sattus barn: nio hundra fyrtiofem; Sackais barn: sju hundra sextio; Banis barn: sex hundra fyrtiotvå; Bebais barn: sex hundra tjugutre; Asgads barn: ett tusen två hundra tjugutvå; Adonikams barn: sex hundra sextiosex; Bigvais barn: två tusen femtiosex; Adins barn: fyra hundra femtiofyra; Aters barn av Hiskia: nittioåtta; Besais barn: tre hundra tjugutre; Joras barn: ett hundra tolv; Hasums barn: två hundra tjugutre; Gibbars barn: nittiofem; Bet-Lehems barn: ett hundra tjugutre; männen från Netofa: femtiosex; männen från Anatot: ett hundra tjuguåtta; Asmavets barn: fyrtiotvå; Kirjat-Arims, Kefiras och Beerots barn: sju hundra fyrtiotre; Ramas och Gebas barn: sex hundra tjuguen; männen från Mikmas: ett hundra tjugutvå; männen från Betel och Ai: två hundra tjugutre; Nebos barn: femtiotvå; Magbis' barn: ett hundra femtiosex; den andre Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra; Harims barn: tre hundra tjugu; Lods, Hadids och Onos barn: sju hundra tjugufem; Jerikos barn: tre hundra fyrtiofem; Senaas barn: tre tusen sex hundra trettio. Av prästerna: Jedajas barn av Jesuas hus: nio hundra sjuttiotre; Immers barn: ett tusen femtiotvå; Pashurs barn: ett tusen två hundra fyrtiosju; Harims barn: ett tusen sjutton. Av leviterna: Jesuas och Kadmiels barn, av Hodaujas barn: sjuttiofyra; av sångarna: Asafs barn: ett hundra tjuguåtta; av dörrvaktarnas barn: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn, Ackubs barn, Hatitas barn, Sobais barn: alla tillsammans ett hundra trettionio. Av tempelträlarna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn, Keros' barn, Siahas barn, Padons barn, Lebanas barn, Hagabas barn, Ackubs barn, Hagabs barn, Samlais barn, Hanans barn, Giddels barn, Gahars barn, Reajas barn, Resins barn, Nekodas barn, Gassams barn, Ussas barn, Paseas barn, Besais barn, Asnas barn, Meunims barn, Nefisims barn, Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn, Basluts barn, Mehidas barn, Harsas barn, Barkos' barn, Siseras barn, Temas barn, Nesias barn, Hatifas barn. Av Salomos tjänares barn: Sotais barn, Hassoferets barn, Perudas barn, Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn, Sefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebaims barn, Amis barn. Tempelträlarna och Salomos tjänares barn utgjorde tillsammans tre hundra nittiotvå. Och dessa voro de som drogo åstad från Tel-Mela, Tel-Harsa, Kerub, Addan och Immer, men som icke kunde uppgiva sina familjer och sin släkt och huruvida de voro av Israel: Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, sex hundra femtiotvå. Och av prästernas barn: Habajas barn, Hackos' barn, Barsillais barn, hans som tog en av gileaditen Barsillais döttrar till hustru och blev uppkallad efter deras namn. Dessa sökte efter sina släktregister, men kunde icke finna dem; därför blevo de såsom ovärdiga uteslutna från prästadömet. Och ståthållaren tillsade dem att de icke skulle få äta av det högheliga, förrän en präst uppstode med urim och tummim. Hela församlingen utgjorde sammanräknad fyrtiotvå tusen tre hundra sextio, förutom deras tjänare och tjänarinnor, som voro sju tusen tre hundra trettiosju. Och till dem hörde två hundra sångare och sångerskor. De hade sju hundra trettiosex hästar, två hundra fyrtiofem mulåsnor, fyra hundra trettiofem kameler och sex tusen sju hundra tjugu åsnor. Och somliga av huvudmännen för familjerna gåvo, när de kommo till HERRENS hus i Jerusalem, frivilliga gåvor till Guds hus, för att det åter skulle byggas upp på samma plats. De gåvo, efter som var och en förmådde, till arbetskassan i guld sextioett tusen dariker och i silver fem tusen minor, så ock ett hundra prästerliga livklädnader. Och prästerna, leviterna, en del av meniga folket, sångarna, dörrvaktarna och tempelträlarna bosatte sig i sina städer: hela Israel i sina städer.

Second Reading

Acts 22

»Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till mitt försvar.» När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu mer stilla. Och han fortsatte: »Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas lag i all dess stränghet. Och jag var en man som nitälskade för Gud, såsom I allasammans i dag gören. Jag förföljde 'den vägen'[1] ända till döds, och både män och kvinnor lät jag binda och sätta i fängelse; det vittnesbördet kan översteprästen och de äldstes hela råd giva mig. Också fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus; och jag begav mig dit, för att fängsla jämväl dem som voro där och föra dem till Jerusalem, så att de kunde bliva straffade. Men när jag var på vägen och nalkades Damaskus, hände sig vid middagstiden att ett starkt sken från himmelen plötsligt kringstrålade mig. Och jag föll ned till marken och hörde då en röst som sade till mig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?' Då svarade jag: 'Vem är du, Herre?' Han sade till mig: 'Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.' Och de som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke rösten av den som talade till mig. Då frågade jag: 'Vad skall jag göra, Herre?' Och Herren svarade mig: 'Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva dig sagt, som är dig förelagt att göra.' Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke mer kunde se togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, så att jag kom in i Damaskus. Där fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gott vittnesbörd om sig av alla judar som bodde där. Denne kom nu och trädde fram till mig och sade: 'Saul, min broder, hav din syn igen.' Och i samma stund fick jag min syn igen och såg upp på honom. Då sade han: 'Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans mun. Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina synder, och åkalla därvid hans namn.' Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hände sig, medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hänryckning och såg honom och hörde honom säga till mig: 'Skynda dig med hast bort ifrån Jerusalem; ty de skola icke här taga emot ditt vittnesbörd om mig.' Men jag sade: 'Herre, de veta själva att det var jag som överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde på dig. Och när Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns kläder, som dödade honom.' Då sade han till mig: Gå; jag vill sända dig åstad långt bort till hedningarna.'» Ända till dess att han sade detta hade de hört på honom. Men nu hovo de upp sin röst och ropade: »Bort ifrån jorden med den människan! Det är icke tillbörligt att en sådan får leva.» Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastade stoft upp i luften, bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, så att han finge veta varför de så ropade mot honom. Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sade Paulus till den hövitsman som stod där: »Är det lovligt för eder att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och rannsakning?» När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och underrättade honom härom och sade: »Vad är det du tänker göra? Mannen är ju romersk medborgare.» Då gick översten dit och frågade honom: »Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?» Han svarade: »Ja.» Översten sade då: Mig har det kostat en stor summa penningar att köpa den medborgarrätten.» Men Paulus sade: »Jag däremot har den redan genom födelsen.» Männen som skulle hava förhört honom drogo sig då strax undan och lämnade honom. Och när översten nu hade fått veta att han var romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken på att han hade låtit fängsla honom. Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus anklagades av judarna, låt han dagen därefter taga av honom bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma tillsammans. Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom inför dem. [1] Se Väg i Ordförkl.

Second Reading

Revelation 21

Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer. Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud som är prydd för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: »Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.» Och han som satt på tronen sade: »Se, jag gör allting nytt.» Ytterligare sade han: »Skriv: ty dessa ord äro visa och sanna.» Han sade vidare till mig: »Det är gjort. Jag är A och O[1], begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag giva att dricka för intet ur källan med livets vatten. Den som vinner seger, han skall få detta till arvedel, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son. Men de fega och de otrogna, och de som hava gjort vad styggeligt är, och dråpare och otuktiga människor och trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare skola få sin del i den sjö som brinner med eld och svavel; detta är den andra döden.» Och en av de sju änglarna med de sju skålar, som voro fulla med de sju sista plågorna, kom och talade till mig och sade: »Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.» Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från himmelen, från Gud, med Guds härlighet. Den glänste likt den dyrbaraste ädelsten, den var såsom kristallklar jaspis. Den hade en stor och hög mur med tolv portar, och vid portarna stodo tolv änglar, och över portarna voro skrivna namn: namnen på Israels barns tolv stammar. I öster voro tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar och i väster tre portar. Och stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stodo tolv namn: namnen på Lammets tolv apostlar. Och han som talade till mig hade en gyllene mätstång för att därmed mäta staden och dess portar och dess mur. Och staden utgjorde en fyrkant, och dess längd var lika stor som dess bredd. Och med stången mätte han staden: dess mått var tolv tusen stadier, dess längd och bredd och höjd voro lika. Och han mätte dess mur: den var ett hundra fyrtiofyra alnar efter människors mått, som ock är änglars. Och stadsmuren var byggd av jaspis, men staden själv var av rent guld, likt rent glas. Stadsmurens grundstenar voro skönt lagda och utgjordes av alla slags ädelstenar. Den första grundstenen var en jaspis, den andra en safir, den tredje en kalcedon, den fjärde en smaragd, den femte en sardonyx, den sjätte en karneol, den sjunde en krysolit, den åttonde den beryll, den nionde en topas, den tionde en krysopras, den elfte en hyacint, den tolfte en ametist. Och de tolv portarna utgjordes av tolv pärlor; var särskild port utgjordes av en enda pärla. Och stadens gata var av rent guld, likt genomskinligt glas. Och jag såg i den intet tempel, ty Herren Gud, den Allsmäktige, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behöver icke sol eller måne till att lysa där, ty Guds härlighet upplyser den och dess ljus är Lammet. Och folken skola vandra i dess ljus, och jordens konungar föra ditin, vad härligt de hava. Dess portar skola aldrig stängas om dagen -- natt skall icke finnas där och vad härligt och dyrbart folken hava skall man föra ditin. Men intet orent skall någonsin komma ditin, och ingen som gör vad styggeligt är och lögn, utan allenast de som äro skrivna i livets bok, Lammets bok. [1] Se A och O i Ordförkl.

Second Reading

Hebrews 8:1-13

Men en huvudpunkt i vad vi vilja säga är detta: Vi hava en överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himmelen, för att göra tjänst i det allraheligaste, i det sannskyldiga tabernaklet, vilket Herren har upprättat, och icke någon människa. Ty var och en som bliver överstepräst tillsättes för att frambära gåvor och offer; därför måste också denne hava något att frambära. Om han nu vore på jorden, så vore han icke ens präst, då andra där finnas, som efter lagens bud hava att frambära gåvorna, i det att de tjäna i den helgedom som är en avbild och en skugga av den himmelska. Om en sådan fick ock Moses befallning genom en uppenbarelse, när han skulle förfärdiga tabernaklet. »Se till», heter det, »att du gör allt efter den mönsterbild som har blivit dig visad på berget.» Men nu har denne fått ett så mycket förnämligare ämbete, som han är medlare för ett bättre förbund, vars ordning vilar på bättre löften. Ty om det förra förbundet hade varit utan brist, så skulle väl plats icke hava sökts för ett annat. Men nu förebrår Gud dem och säger: »Se, dagar skola komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; icke ett sådant förbund som det jag gjorde med deras fäder, på den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land. Ty de förblevo icke i mitt förbund, och därför frågade icke heller jag efter dem, säger Herren. Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen, och i deras hjärtan skall jag skriva dem, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre, icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste. Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg.» När han säger »ett nytt förbund», har han därmed givit till känna att det förra är föråldrat; men det som föråldras och bliver gammalt, det är nära att försvinna.

Second Reading

James 6:1-10

Gospel

Mark 4

Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på land utmed sjön. Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning: »Hören! En såningsman gick ut för att så. Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det. Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort. Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt. Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.» Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.» När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna. Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser, för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse'.» Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? -- Vad såningsmannen sår är ordet. Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som såddes i dem. Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot det med glädje, men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då komma de strax på fall. Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det är sagt om dem som väl höra ordet, men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt. Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.» Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken. Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen. Om någon har öron till att höra, så höre han.» Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat. Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.» Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden; och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru. Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet. När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.» Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det? Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden; men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.» I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det; och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena. Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.» Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom. Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas. Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?» När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?» Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»

Evening Prayer — Second Lesson

1 Corinthians 5

Det förljudes såväl att överhuvud otukt bedrives bland eder, som ock att sådan otukt förekommer, som man icke ens finner bland hedningarna, nämligen att en son har sin faders hustru. Och ändå ären I uppblåsta och haven icke fastmer blivit uppfyllda av sådan sorg, att I haven drivit ut ur eder krets den som har gjort detta. Jag, som väl till kroppen är frånvarande, men till anden närvarande, har för min del redan, såsom vore jag närvarande, fällt domen över den som har förövat en sådan ogärning: i Herren Jesu namn skola vi komma tillsammans, I och min ande, med vår Herre Jesu kraft, och överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bliva frälst på Herren Jesu dag. Det är icke väl beställt med eder berömmelse. Veten I icke att litet surdeg syrar hela degen? Rensen bort den gamla surdegen, så att I bliven en ny deg. I ären ju osyrade; ty vi hava ock ett påskalamm, som är slaktat, nämligen Kristus. Låtom oss därför hålla högtid, icke med gammal surdeg, icke med elakhetens och ondskans surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd. Jag skrev till eder i mitt brev att I icke skullen hava något umgänge med otuktiga människor -- detta icke sagt i allmänhet, om alla denna världens otuktiga människor eller om giriga och roffare eller om avgudadyrkare; annars måsten I ju rymma ur världen. Nej, då jag skrev så till eder, menade jag, att om någon som kallades broder vore en otuktig människa eller en girig eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en roffare, så skullen I icke hava något umgänge med en sådan eller äta tillsammans med honom. Ty icke tillkommer det väl mig att döma dem som äro utanför? Dem som äro innanför haven I ju att döma; dem som äro utanför skall Gud döma. »I skolen driva ut ifrån eder den som är ond.»

Gospel

Luke 11:29-36

Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken. Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock Människosonen vara ett tecken för detta släkte. Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, har är vad som är mer än Salomo. Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas' predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas. Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som komma in skola se skenet. Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din kropp höljd i mörker. Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker. Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser dig med sitt klara sken.»

Gospel

John 8:42-51

Jesus svarade dem: »Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja, jag har icke kommit av mig själv, utan det är han som har sänt mig. Varför fatten I då icke vad jag talar? Jo, därför att I icke 'stån ut med' att höra på mitt ord. I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader. Men mig tron I icke, just därför att jag talar sanning. Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd? Om jag alltså talar sanning, varför tron I mig då icke? Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill. Judarna svarade och sade till honom: »Hava vi icke rätt, då vi säga att du är en samarit och är besatt av en ond ande?» Jesus svarade: »Jag är icke besatt av någon ond ande; fastmer hedrar jag min Fader. I åter skymfen mig. Men jag söker icke min egen ära; en finnes dock som söker den och som dömer. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin se döden.»

Gospel

Acts 3

Och Petrus och Johannes gingo upp till helgedomen, till den bön som hölls vid nionde timmen. Och där bars fram en man som hade varit ofärdig allt ifrån moderlivet, och som man var dag plägade sätta vid den port i helgedomen, som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna begära allmosor av dem som gingo in i helgedomen. När denne nu fick se Petrus och Johannes, då de skulle gå in i helgedomen, bad han dem om en allmosa. Då fäste Petrus och Johannes sina ögon på honom, och Petrus sade: »Se på oss.» När han då gav akt på dem, i förväntan att få något av dem, sade Petrus: »Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det giver jag dig. I Jesu Kristi, nasaréens namn: stå upp och gå.» Och så fattade han honom vid högra handen och reste upp honom. Och strax fingo hans fötter och fotleder styrka, och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det att han lovade Gud. Och allt folket såg honom, där han gick omkring och lovade Gud. Och när de kände igen honom och sågo att det var samme man som plägade sitta och begära allmosor vid Sköna porten i helgedomen, blevo de uppfyllda av häpnad och bestörtning över det som hade vederfarits honom. Då han nu höll sig till Petrus och Johannes, strömmade allt folket, utom sig av häpnad, tillsammans till dem på den plats som kallades Salomos pelargång. När Petrus såg detta, tog han till orda och talade till folket så: »I män av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet åstadkommit att han kan gå? Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden, och som I förnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva honom lös. Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden att en dråpare skulle givas åt eder. Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de döda; därom kunna vi själva vittna. Och det är på grund av tron på hans namn som denne man, vilken I sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro som verkas genom Jesus har, i allas eder åsyn, gjort att han nu kan bruka alla lemmar. Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att hans Smorde skulle lida. Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder bliva utplånade, på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen Jesus, vilken dock himmelen måste behålla intill de tider nå allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun. Moses har ju sagt: 'En profet skall Herren Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna till i allt vad han talar till eder. Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den profeten, han skall utrotas ur folket.' Och sedan hava alla profeterna, både Samuel och de som följde efter honom, så många som hava talat, också bebådat dessa tider. I ären själva barn av profeterna och delaktiga i det förbund som Gud slöt med edra fäder, när han sade till Abraham: 'Och i din säd skola alla släkter på jorden varda välsignade.' För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var, omvänden eder från eder ondska.»