Today's Readings
The Scripture readings appointed for today, with the full text in your language. Follow the daily readings for your tradition, every morning, in the Bosko app.
First Reading
1 Corinthians 3:10-17
Efter den Guds nåd som blev mig given lade jag grunden såsom en förfaren byggmästare, och en annan bygger nu vidare därpå. Men var och en må se till, huru han bygger därpå. Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus; men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och strå, så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens verk. »Den dagen»[1] skall göra det kunnigt; ty den skall uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall elden pröva. Om det byggnadsverk, som någon har uppfört på den grunden, bliver beståndande, så skall han undfå lön; men om hans verk brännes upp, så skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bliva frälst, men såsom igenom eld. Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i eder? Om nu någon fördärvar Guds tempel, så skall Gud fördärva honom; ty Guds tempel är heligt, och det templet ären I.
First Reading
Isaiah 37
Då nu konung Hiskia hörde detta, rev han sönder sina kläder och höljde sig i sorgdräkt och gick in i HERRENS hus. Och överhovmästaren Eljakim och sekreteraren Sebna och de äldste bland prästerna sände han, höljda i sorgdräkt, till profeten Jesaja, Amos' son. Och de sade till denne: »Så säger Hiskia: En nödens, tuktans och smälekens dag är denne dag, ty fostren hava väl kommit fram till födseln, men kraft att föda finnes icke. Kanhända skall HERREN, din Gud, höra Rab-Sakes ord, med vilka hans herre, konungen i Assyrien, har sänt honom till att smäda den levande Guden, så att han straffar honom för dessa ord som han, HERREN, din Gud, har hört. Så bed nu en bön för den kvarleva som ännu finnes.» När nu konung Hiskias tjänare kommo till Jesaja, sade Jesaja till dem: »Så skolen I säga till eder herre: Så säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem, med vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig. Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han på grund av ett rykte som han skall få höra vänder tillbaka till sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget land.» Och Rab-Sake vände tillbaka och fann den assyriske konungen upptagen med att belägra Libna; ty han hade hört, att han hade brutit upp från Lakis. Men när Sanherib fick höra sägas om Tirhaka, konungen i Etiopien, att denne hade dragit ut för att strida mot honom, skickade han, så snart han hörde detta, sändebud till Hiskia och sade: »Så skolen I säga till Hiskia, Juda konung: Låt icke din Gud, som du förtröstar på, bedraga dig, i det att du tänker: 'Jerusalem skall icke bliva givet i den assyriske konungens hand.' Du har ju hört, vad konungarna i Assyrien hava gjort med alla andra länder, huru de hava givit dem till spillo. Och du skulle nu bliva räddad! Hava väl de folk, som mina fäder fördärvade, Gosan, Haran, Resef och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar? Var är Hamats konung och Arpads konung och konungen över Sefarvaims stad, över Hena och Iva?» När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick han upp i HERRENS hus, och där bredde Hiskia ut det inför HERRENS ansikte. Och Hiskia bad till HERREN och sade: »HERRE Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, du allena är Gud, den som råder över alla riken på jorden; du har gjort himmel och jord. HERRE, böj ditt öra härtill och hör; HERRE, öppna dina ögon och se. Ja, hör alla Sanheribs ord, det budskap, varmed han har smädat den levande Guden. Det är sant, HERRE, att konungarna i Assyrien hava förött alla länder såsom ock sitt eget land. Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga gudar, utan verk av människohänder, trä och sten; därför kunde de förgöra dem. Men fräls oss nu, HERRE, vår Gud, ur hans hand, så att alla riken på jorden förnimma, att du, HERRE, är den ende.» Då sände Jesaja, Amos' son, bud till Hiskia och lät säga: »Så säger HERREN, Israels Gud, jag, till vilken du har bett angående Sanherib, konungen i Assyrien: Detta är det ord, som HERREN har talat om honom: Hon föraktar dig och bespottar dig, jungfrun dottern Sion; hon skakar huvudet efter dig, dottern Jerusalem. Vem har du smädat och hädat, och mot vem har du upphävt din röst? Alltför högt har du upplyft dina ögon -- ja, mot Israels Helige. Genom dina tjänare smädade du HERREN, när du sade: 'Med mina många vagnar drog jag upp på bergens höjder, längst upp på Libanon; jag högg ned dess höga cedrar och väldiga cypresser; jag trängde fram till dess översta höjder, dess frodigaste skog; jag grävde brunnar och drack ut vatten, och med min fot uttorkade jag alla Egyptens strömmar.' Har du icke hört, att jag för länge sedan beredde detta? Av ålder bestämde jag ju så; och nu har jag fört det fram: du fick makt att ödelägga befästa städer till grusade stenhopar. Deras invånare blevo maktlösa, de förfärades och stodo med skam. Det gick dem såsom gräset på marken och gröna örter, såsom det som växer på taken, och säd, som förgås, förrän strået har vuxit upp. Om du sitter eller går ut eller går in, så vet jag det, och huru du rasar mot mig. Men då du nu så rasar mot mig och då ditt övermod har nått till mina öron, skall jag sätta min krok i din näsa och mitt betsel i din mun och föra dig tillbaka samma väg, som du har kommit på. Och detta skall för dig vara tecknet: man skall detta år äta, vad som växer upp av spillsäd, och nästa år självvuxen säd, men det tredje året skolen I få så och skörda och plantera vingårdar och äta deras frukt. Och den räddade skaran av Juda hus, som bliver kvar, skall åter skjuta rot nedtill och bära frukt upptill. Ty från Jerusalem skall utgå en kvarleva, en räddad skara från Sions berg. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta. Därför säger HERREN så om konungen i Assyrien: Han skall icke komma in i denna stad och icke skjuta någon pil ditin; han skall icke mot den föra fram någon sköld eller kasta upp någon vall mot den. Samma väg han kom skall han vända tillbaka, och in i denna stad skall han icke komma, säger HERREN. Ty jag skall beskärma och frälsa denna stad för min tjänare Davids skull.» Och HERRENS ängel gick ut och slog i assyriernas läger ett hundra åttiofem tusen man; och när man bittida följande morgon kom ut, fick man se döda kroppar ligga där överallt. Då bröt Sanherib, konungen i Assyrien, upp och tågade tillbaka; och han stannade sedan i Nineve. Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han dräpt med svärd av sina söner Adrammelek och Sareser; därefter flydde dessa undan till Ararats land. Och hans son Esarhaddon blev konung efter honom.
First Reading
2 Kings 22:1-20
Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade trettioett år i Jerusalem. Hans moder hette Jedida, Adajas dotter, från Boskat. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade i allt på sin fader Davids väg och vek icke av vare sig till höger eller till vänster. I sitt adertonde regeringsår sände konung Josia sekreteraren Safan, son till Asalja, Mesullams son, åstad till HERRENS hus och sade: »Gå upp till översteprästen Hilkia, och bjud honom att göra i ordning de penningar som hava influtit till HERRENS hus, sedan de hava blivit insamlade ifrån folket av dem som hålla vakt vid tröskeln. Och han skall överlämna dem åt de män som förrätta arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus, och dessa skola giva dem åt de män som arbeta vid HERRENS hus, för att sätta i stånd vad som är förfallet på huset, nämligen åt timmermännen, byggningsmännen och murarna, så ock till att inköpa trävirke och huggen sten för att sätta huset i stånd. Dock skall man icke hålla någon räkenskap med dem angående de penningar som överlämnas åt dem, utan de skola få handla på heder och tro.» Och översteprästen Hilkia sade till sekreteraren Safan: »Jag har funnit lagboken i HERRENS hus.» Och Hilkia gav boken åt Safan, och han läste den. Därefter gick sekreteraren Safan in till konungen och avgav sin berättelse inför konungen; han sade: »Dina tjänare hava tömt ut de penningar som funnos i templet, och hava överlämnat dem åt de män som förrätta arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus.» Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade: »Prästen Hilkia har givit mig en bok.» Och Safan föreläste den för konungen. När konungen nu hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder. Och konungen bjöd prästen Hilkia och Ahikam, Safans son, och Akbor, Mikajas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens tjänare, och sade: »Gån och frågen HERREN för mig och för folket, ja, för hela Juda, angående det som står i denna bok som nu har blivit funnen. Ty stor är HERRENS vrede, den som är upptänd mot oss, därför att våra fäder icke hava velat lyssna till denna boks ord och icke hava gjort allt som är oss föreskrivet. Då gingo prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Safan och Asaja till profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tikva, Harhas' son; hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. Och de talade med henne. Då sade hon till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till den man som har sänt eder till mig: Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare skall jag låta olycka komma, allt vad som står i den bok som Juda konung har läst -- detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers verk. Min vrede skall upptändas mot denna plats och skall icke bliva utsläckt. Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN, till honom skolen I säga så: Så säger HERRES, Israels Gud, angående de ord som du har hört: Eftersom ditt hjärta blev bevekt och du ödmjukade dig inför HERREN, när du hörde vad jag har talat mot denna plats och mot dess invånare, nämligen att de skola bliva ett föremål för häpnad och ett exempel som man nämner, när man förbannar, och eftersom du rev sönder dina kläder och grät inför mig, fördenskull har jag ock hört dig, säger HERREN. Därför vill jag samla dig till dina fäder, så att du får samlas till dem i din grav med frid; och dina ögon skola slippa att se all den olycka som jag skall låta komma över denna plats.» Och de vände till baka till konungen med detta svar.
Morning Prayer — First Lesson
Job 14
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro; lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd. Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig. Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske. Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida, vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag. För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå. Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen, så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd. Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer? Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat, så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn. Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme. Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta; ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd. I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning. Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats, såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet. Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort. Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem. Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
Epistle
Proverbs 31:10-31
En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris. På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom. Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar. Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust. Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån. Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del. Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård. Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar. Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten. Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan. För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige. Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan. Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur. Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste. Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren. Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer. Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga. Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd. Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov: »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.» Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN. Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna. [1] Kap. 31 v. 10--31 alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
First Reading
Proverbs 10
Detta är Salomos ordspråk. En vis son gör sin fader glädje, men en dåraktig son är sin moders bedrövelse. Ogudaktighetens skatter gagna till intet men rättfärdigheten räddar från döden. HERREN lämnar ej den rättfärdiges hunger omättad, men de ogudaktigas lystnad avvisar han. Fattig bliver den som arbetar med lat hand, men de idogas hand skaffar rikedom. En förståndig son samlar om sommaren, men en vanartig son sover i skördetiden. Välsignelser komma över den rättfärdiges huvud, men de ogudaktigas mun gömmer på orätt. Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse, men de ogudaktigas namn multnar bort. Den som har ett vist hjärta tager emot tillsägelser, men den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång. Den som vandrar i ostrafflighet, han vandrar trygg, men den som går vrånga vägar, han bliver röjd. Den som blinkar med ögonen, han kommer ont åstad, och den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång. Den rättfärdiges mun är en livets källa, men de ogudaktigas mun gömmer på orätt. Hat uppväcker trätor, men kärlek skyler allt som är brutet. På den förståndiges läppar finner man vishet, men till den oförståndiges rygg hör ris. De visa gömma på sin kunskap, men den oförnuftiges mun är en överhängande olycka. Den rikes skatter äro honom en fast stad, men de armas fattigdom är deras olycka. Den rättfärdiges förvärv bliver honom till liv; den ogudaktiges vinning bliver honom till synd. Att taga vara på tuktan är vägen till livet, men den som ej aktar på tillrättavisning, han far vilse. Den som gömmer på hat är en lögnare med sina läppar, och den som utsprider förtal, han är en dåre. Där många ord äro bliver överträdelse icke borta; men den som styr sina läppar, han är förståndig. Den rättfärdiges tunga är utvalt silver, men de ogudaktigas förstånd är föga värt. Den rättfärdiges läppar vederkvicka många, men de oförnuftiga dö genom brist på förstånd. Det är HERRENS välsignelse som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill Dårens fröjd är att öva skändlighet, men den förståndiges är att vara vis. Vad den ogudaktige fruktar, det vederfares honom, och vad de rättfärdiga önska, del varder dem givet. När stormen kommer, är det ute med den ogudaktige; men den rättfärdige är en grundval som evinnerligen består. Såsom syra för tänderna och såsom rök för ögonen, så är den late för den som har sänt honom åstad. HERRENS fruktan förlänger livet men de ogudaktigas år varda förkortade. De rättfärdigas väntan får en glad fullbordan, men de ogudaktigas hopp varder om intet. HERRENS vägar äro den ostraffliges värn, men till olycka för ogärningsmännen. Den rättfärdige skall aldrig vackla men de ogudaktiga skola icke förbliva boende i landet. Den rättfärdiges mun bär vishet såsom frukt, men en vrång tunga bliver utrotad. Den rättfärdiges läppar förstå vad välbehagligt är, men de ogudaktigas mun är idel vrånghet.
Morning Prayer — Second Lesson
Mark 11
När de nu nalkades Jerusalem och voro nära Betfage och Betania vid Oljeberget, sände han åstad två av sina lärjungar och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder, så skolen I, strax då I kommen ditin, finna en åsnefåle stå där bunden, som ännu ingen människa har suttit på; lösen den och fören den hit. Och om någon frågar eder varför I gören detta, så skolen I svara: 'Herren behöver den, men han skall strax sända den tillbaka hit.» Då gingo de åstad och funno en åsnefåle stå där bunden utanför en port vid vägen, och de löste den. Och några som stodo där bredvid sade till dem: »Vad gören I? Varför lösen I fålen?» Men de svarade dem såsom Jesus hade bjudit. Då lät man dem vara. Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra åter skuro av kvistar och löv på fälten och strödde på vägen. Och de som gingo före och de som följde efter ropade: »Hosianna! Välsignad vare han som kommer[1], i Herrens namn. Välsignat vare vår fader Davids rike, som nu kommer. Hosianna i höjden!» Så drog han in i Jerusalem och kom in i helgedomen; och när han hade sett sig omkring överallt och det redan var sent på dagen, gick han med de tolv ut till Betania. När de dagen därefter voro på väg tillbaka från Betania, blev han hungrig. Och då han på avstånd fick se ett fikonträd som hade löv, gick han dit för att se om han till äventyrs skulle finna något därpå; men när han kom fram till det, fann han intet annat än löv, det var icke då fikonens tid. Då talade han och sade till trädet: »Aldrig någonsin mer äte någon frukt av dig.» Och hans lärjungar hörde detta. När de sedan kommo fram till Jerusalem, gick han in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde och köpte i helgedomen. Och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten; han tillstadde icke heller att man bar någonting genom helgedomen. Och han undervisade dem och sade: »Det är ju skrivet: 'Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk.' Men I haven gjort det till en rövarkula.» Då översteprästerna och de skriftlärde fingo höra härom, sökte de efter tillfälle att förgöra honom; ty de fruktade för honom, eftersom allt folket häpnade över hans undervisning. När det blev afton, begåvo de sig ut ur staden. Men då de nu på morgonen åter gingo där fram, fingo de se fikonträdet vara förtorkat ända från roten. Då kom Petrus ihåg vad som hade skett och sade till honom: »Rabbi, se, fikonträdet som du förbannade är förtorkat.» Jesus svarade och sade till dem: »Haven tro på Gud. Sannerligen säger jag eder: Om någon säger till detta berg: 'Häv dig upp, och kasta dig i havet' och därvid icke tvivlar i sitt hjärta, utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske honom så. Därför säger jag eder: Allt vad I bedjen om och begären, tron att det är eder givet; och det skall ske eder så. Och när I stån och bedjen, så förlåten, om I haven något emot någon, för att också eder Fader, som är i himmelen, må förlåta eder edra försyndelser.» [2] Så kommo de åter till Jerusalem. Och medan han gick omkring i helgedomen, kommo översteprästerna och de skriftlärde och de äldste fram till honom; och de sade till honom: »Med vad myndighet gör du detta? Och vem har givit dig myndighet att göra detta?» Jesus svarade dem: »Jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den, så skall ock jag säga eder med vad myndighet jag gör detta. Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor? Svaren mig härpå.» Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen', så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?' Eller skola vi svara: 'Från människor'?» -- det vågade de icke av fruktan för folket, ty alla höllo före att Johannes verkligen var en profet. De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.» [1] Se Messias i Ordförklaringarna. [2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
Responsorial Psalm
Psalm 112
Halleluja! Säll är den man som fruktar HERREN och har sin stora lust i hans bud. Hans efterkommande skola bliva väldiga på jorden; de redligas släkte skall varda välsignat. Gods och rikedom skall finnas i hans hus, och hans rättfärdighet består evinnerligen. För de redliga går han upp såsom ett ljus i mörkret, nådig och barmhärtig och rättfärdig. Väl den som är barmhärtig och giver lån, den som stöder all sin sak på rätt! Ty han skall icke vackla till evig tid; den rättfärdige skall vara i evig åminnelse. För ont budskap fruktar han icke; hans hjärta är frimodigt, det förtröstar på HERREN. Hans hjärta är fast, det fruktar icke, till dess han får se med lust på sina ovänner. Han utströr, han giver åt de fattiga, hans rättfärdighet förbliver evinnerligen; hans horn skall varda upphöjt med ära. Den ogudaktige skall se det och harmas; han skall bita sina tänder samman och täras bort. Vad de ogudaktiga önska bliver till intet. [1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
Gospel
Matthew 13:44-52
Himmelriket är likt en skatt som har blivit gömd i en åker. Och en man finner den, men håller det hemligt; och i sin glädje går han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern. Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker efter goda pärlor; och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer vad han äger och köper den. Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en not kastas i havet och samlar tillhopa fiskar av alla slag. När den så bliver full, drager man upp den på stranden och sätter sig ned och samlar de goda i kärl, men de dåliga kastar man bort. -- Så skall det ock ske vid tidens ände: änglarna skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan. Haven I förstått allt detta?» De svarade honom: »Ja.» Då sade han till dem: »Så är nu var skriftlärd, som har blivit en lärjunge för himmelriket, lik en husbonde som ur sitt förråd bär fram nytt och gammalt.»
Responsorial Psalm
Psalm 1
Säll är den man som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta, utan har sin lust i HERRENS lag och tänker på hans lag både dag och natt. Han är såsom ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i sin tid, och vars löv icke vissna; och allt vad han gör, det lyckas väl. Icke så de ogudaktiga, utan de äro såsom agnar som vinden bortför. Därför skola de ogudaktiga icke bestå i domen, ej heller syndarna i de rättfärdigas församling. Ty HERREN känner de rättfärdigas väg, men de ogudaktigas väg förgås.
Responsorial Psalm
Psalm 11
För sångmästaren; av David. Till HERREN Har jag tagit min tillflykt. Huru kunnen I då säga till mig: »Flyn såsom fåglar till edert berg; ty se, de ogudaktiga spänna bågen, de hava lagt sin pil på strängen, för att i mörkret skjuta på de rättsinniga. När grundvalarna upprivas, vad kan då den rättfärdige uträtta?» HERREN är i sitt heliga tempel, HERRENS tron är i himmelen; hans ögon skåda, hans blickar pröva människors barn. HERREN prövar den rättfärdige; men den ogudaktige och den som älskar våld, dem hatar hans själ. Han skall låta ljungeldssnaror regna över de ogudaktiga; eld och svavel och glödande vind, det är den kalk som bliver dem beskärd. Ty HERREN är rättfärdig, han älskar rättfärdigheten; de redliga skola skåda hans ansikte.
Responsorial Psalm
Psalm 10
Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider? Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt! Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN. Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar. Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet. Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.» Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv. Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige. Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät. Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor. Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.» Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma. Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter? Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare. Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den. Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land. De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck. [1] Delvis alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
Evening Prayer — First Lesson
Job 15
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade: Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind? Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa? Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud. Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal. Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig. Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos? Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld? Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt? Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder. Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig? Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så, i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun? Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig? Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon; huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten! Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja, vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder, ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in: Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare. Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom. Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom. Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen. Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung. Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig; han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop; han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd; han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda. Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden. Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda. I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön. I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer. Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor. Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas. Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.
Second Reading
I Peter 5
Till de äldste bland eder ställer jag nu denna förmaning, jag som själv är en av de äldste och en som vittnar om Kristi lidanden, och som jämväl har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: Varen herdar för Guds hjord, som I haven i eder vård, varen det icke av tvång, utan av fri vilja, icke för slem vinnings skull, utan med villigt hjärta. Uppträden icke såsom herrar över edra församlingar, utan bliven föredömen för hjorden. Då skolen I, när Överherden uppenbaras, undfå härlighetens oförvissneliga segerkrans. Så skolen I ock, I yngre, å eder sida underordna eder de äldre. Ikläden eder alla, i umgängelsen med varandra, ödmjukheten såsom en tjänardräkt. Ty »Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd». Ödmjuken eder alltså under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja eder i sinom tid. Och »kasten alla edra bekymmer på honom», ty han har omsorg om eder. Varen nyktra och vaken. Eder vedersakare, djävulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. Stån honom emot, fasta i tron, och veten att samma lidanden vederfaras edra bröder här i världen. Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa eder. Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen. Genom Silvanus, eder trogne broder -- för en sådan håller jag honom nämligen -- har jag nu i korthet skrivit detta, för att förmana eder, och för att betyga att den nåd I stån i är Guds rätta nåd. Församlingen i Babylon, utvald likasom eder församling, hälsar eder. Så gör ock min son Markus. Hälsen varandra med en kärlekens kyss. Frid vare med eder alla som ären i Kristus.
Second Reading
I Corinthians 2
När jag kom till eder, mina bröder, var det också icke med höga ord eller hög visdom som jag kom och frambar för eder Guds vittnesbörd. Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst. Och jag uppträdde hos eder i svaghet och med fruktan och mycken bävan. Och mitt tal och min predikan framställdes icke med övertalande visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft; ty eder tro skulle icke vara grundad på människors visdom, utan på Guds kraft. Visdom tala vi dock bland dem som äro fullmogna, men en visdom som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders mäktige, vilkas makt bliver till intet. Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud, redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall bliva oss till härlighet, och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre. Vi tala -- såsom det heter i skriften -- »vad intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom». Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet. Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den människans egen ande? Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom Guds Ande. Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud. Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att tyda andliga ting för andliga människor. Men en »själisk»[1] människa tager icke emot vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt. Den andliga människan åter kan utgrunda allt, men själv kan hon icke utgrundas av någon. Ty »vem har lärt känna Herrens sinne, så att han skulle kunna undervisa honom?» Men vi hava Kristi sinne. [1] Se Själisk i Ordförkl.
Second Reading
James 4:1-10
Varav uppkomma strider, och varav tvister bland eder? Månne icke av de lustar som föra krig i eder lemmar? I ären fulla av begärelser, men haven dock intet; I dräpen och hysen avund, men kunnen dock intet vinna; och så tvisten och striden I. I haven intet, därför att I icke bedjen. Dock, I bedjen, men I fån intet, ty I bedjen illa, nämligen för att kunna i edra lustar förslösa vad I fån. I trolösa avfällingar, veten I då icke att världens vänskap är Guds ovänskap? Den som vill vara världens vän, han bliver alltså Guds ovän. Eller menen I att detta är ett tomt ord i skriften: »Med svartsjuk kärlek trängtar den Ande som han har låtit taga sin boning i oss»? Men så mycket större är den nåd han giver; därför heter det: »Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd.» Så varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall han fly bort ifrån eder. Nalkens Gud, så skall han nalkas eder. Renen edra händer, I syndare, och gören edra hjärtan rena, I människor med delad håg. Kännen edert elände och sörjen och gråten. Edert löje vände sig i sorg och eder glädje i bedrövelse. Ödmjuken eder inför Herren, så skall han upphöja eder.
Second Reading
Ephesians 6:18-24
Gören detta under ständig åkallan och bön, så att I alltjämt bedjen i Anden och fördenskull vaken, under ständig uthållighet och ständig bön för alla de heliga. Bedjen ock för mig, att min mun må upplåtas, och att det jag skall tala må bliva mig givet, så att jag frimodigt kungör evangelii hemlighet, för vars skull jag är ett sändebud i kedjor; ja, bedjen att jag må frimodigt tala därom med de rätta orden. Men för att ock I skolen få veta något om mig, huru det går mig, kommer Tykikus, min älskade broder och trogne tjänare i Herren, att underrätta eder om allt. Honom sänder jag till eder, just för att I skolen få veta huru det är med oss, och för att han skall hugna edra hjärtan. Frid vare med bröderna och kärlek tillika med tro, från Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus. Nåd vare med alla som älska vår Herre Jesus Kristus -- nåd i oförgängligt liv.
Gospel
Luke 7
När han nu hade talat allt detta till slut inför folket, gick han in i Kapernaum. Men där var en hövitsman som hade en tjänare, vilken låg sjuk och var nära döden; och denne var högt skattad av honom. Då han nu fick höra om Jesus, sände han till honom några av judarnas äldste och bad honom komma och bota hans tjänare. När dessa kommo till Jesus, bådo de honom enträget och sade: »Han är värd att du gör honom detta, ty han har vårt folk kärt, och det är han som har byggt synagogan åt oss.» Då gick Jesus med dem. Men när han icke var långt ifrån hövitsmannens hus, sände denne några av sina vänner och lät säga till honom: »Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig att du går in under mitt tak. Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till dig Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk. Jag är ju själv en man som står under andras befäl; jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han, och om jag säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.» När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände sig om och sade till folket som följde honom: »Jag säger eder: Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.» Och de som hade blivit utsända gingo hem igen och funno tjänaren vara frisk. Därefter begav han sig till en stad som hette Nain; och med honom gingo hans lärjungar och mycket folk. Och se, då han kom nära stadsporten, bars där ut en död, och han var sin moders ende son, och hon var änka; och en ganska stor hop folk ifrån staden gick med henne. När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne och sade till henne: »Gråt icke.» Och han gick fram och rörde vid båren, och de som buro stannade. Och han sade: »Unge man, jag säger dig: Stå upp.» Då satte sig den döde upp och begynte tala. Och han gav honom åt hans moder. Och alla betogos av häpnad och prisade Gud och sade: Den stor profet har uppstått ibland oss» och: »Gud har sett till sitt folk.» Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och i hela landet däromkring. Och allt detta fick Johannes höra berättas av sina lärjungar. Då kallade Johannes till sig två av sina lärjungar och sände dem till Herren med denna fråga: »Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?» När mannen kommo fram till honom, sade de: »Johannes döparen har sänt oss till dig och låter fråga: 'Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?'» Just då höll Jesus på med att bota många som ledo av sjukdomar och plågor, eller som voro besatta av onda andar, och åt många blinda gav han deras syn. Och han svarade och sade till männen: »Gån tillbaka och omtalen för Johannes vad I haven sett och hört: blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, 'för fattiga förkunnas glädjens budskap'. Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.» När sedan Johannes' sändebud hade gått sin väg, begynte han tala till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden? Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i fina kläder? De som bära präktiga kläder och leva i kräslighet, dem finnen I ju i konungapalatsen. Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag säger eder: Ännu mer än en profet är han. Han är den om vilken det är skrivet: 'Se, jag sänder ut min ängel framför dig, och han skall bereda vägen för dig.' Jag säger eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen varit större än Johannes; men den som är minst i Guds rike är likväl större än han. Så gav ock allt folket som hörde honom Gud rätt, jämväl publikanerna, och läto döpa sig med Johannes' dop. Men fariséerna och de lagkloke föraktade Guds rådslut i fråga om dem själva och läto icke döpa sig av honom. Vad skall jag då likna detta släktes människor vid? Ja, vad äro de lika? De äro lika barn som sitta på torget och ropa till varandra och säga: 'Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat; vi hava sjungit sorgesång, och I haven icke gråtit.' Ty Johannes döparen har kommit, och han äter icke bröd och dricker ej heller vin, och så sägen I: 'Han är besatt av en ond ande.' Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och nu sägen I: 'Se, vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!' Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.» Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick in i fariséens hus och lade sig till bords. Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en alabasterflaska med smörjelse och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen. Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid sig själv: »Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta att hon är en synderska.» Då tog Jesus till orda och sade till honom: »Simon, jag har något att säga dig.» Han svarade: »Mästare, säg det. »En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio. Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?» Simon svarade och sade: »Jag menar den åt vilken han efterskänkte mest.» Då sade han till honom: »Rätt dömde du» Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: »Ser du denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter. Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med smörjelse. Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får litet förlåtet, han älskar ock litet.» Sedan sade han till henne: »Dina synder äro dig förlåtna.» Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig själva: »Vem är denne, som till och med förlåter synder?» Men han sade till kvinnan: »Din tro har frälst dig. Gå i frid.»
Evening Prayer — Second Lesson
2 Corinthians 8
Vi vilja meddela eder, käre bröder, huru Guds nåd har verkat i Macedoniens församlingar. Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de av gott hjärta hava givit rikliga gåvor. Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och det självmant; därom kan jag vittna. Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om understödet åt de heliga. Och de gåvo icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig själva gåvo de, först och främst åt Herren, och så åt oss, genom Guds vilja. Så kunde vi uppmana Titus att han skulle fortsätta såsom han hade begynt och föra jämväl detta kärleksverk bland eder till fullbordan. Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro, i tal, i kunskap, i allsköns nit, i kärlek, den kärlek som av eder har blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder i detta kärleksverk. Detta säger jag dock icke såsom en befallning, utan därför att jag, genom att framhålla andras nit, vill pröva om också eder kärlek är äkta. I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik, likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen bliva rika. Det är allenast ett råd som jag härmed giver. Ty detta kan vara nyttigt för eder. I voren ju före de andra -- redan under förra året -- icke allenast när det gällde att sätta saken i verket, utan till och med när det gällde att besluta sig för den. Fullborden nu ock edert verk, så att I, som voren så villiga att besluta det, jämväl, i mån av edra tillgångar, fören det till fullbordan. Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har. Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva lida nöd. Nej, en utjämning skall ske, så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjälp, för att en annan gång deras överflöd skall komma eder brist till hjälp. Så skall en utjämning ske, efter skriftens ord: »Den som hade samlat mycket hade intet till överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet.» Gud vare tack, som också i Titus' hjärta ingiver samma nit för eder. Ty han mottog villigt vår uppmaning; ja, han var så nitisk, att han nu självmant far åstad till eder. Med honom sända vi ock här en broder som i alla våra församlingar prisas för sitt nit om evangelium; dessutom har han ock av församlingarna blivit utvald att vara vår följeslagare, när vi skola begiva oss åstad med den kärleksgåva som nu genom vår försorg kommer till stånd, Herren till ära och såsom ett vittnesbörd om vår goda vilja. Därmed vilja vi förebygga att man talar illa om oss, i vad som rör det rikliga sammanskott som nu genom vår försorg kommer till stånd. Ty vi vinnlägga oss om vad som är gott icke allenast inför Herren, utan ock inför människor. Jämte dessa sända vi en annan av våra bröder, vilkens nit vi ofta och i många stycken hava funnit hålla provet, och som nu på grund av sin stora tillit till eder är ännu mycket mer nitisk. Om jag nu har anbefallt Titus, så mån I besinna att han är min medbroder och min medarbetare till edert bästa; och om jag har skrivit om andra våra bröder, så mån I besinna att de äro församlingssändebud och Kristi ära. Given alltså inför församlingarna bevis på eder kärlek, och därmed också på sanningen av det som vi inför dem hava sagt till eder berömmelse.
Gospel
Luke 18:31-43
Och han tog till sig de tolv och sade till dem: »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom profeterna är skrivet om Människosonen. Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad och skymfad och bespottad, och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen skall han uppstå igen.» Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så fördolt, att de icke fattade vad som sades. Då han nu nalkades Jeriko, hände sig att en blind man satt vid vägen och tiggde. När denne hörde en hop människor gå där fram, frågade han vad det var. Och man omtalade för honom att det var Jesus från Nasaret som kom på vägen. Då ropade han och sade: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.» Och de som gingo framför tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.» Då stannade Jesus och bjöd att mannen skulle ledas fram till honom. Och när han hade kommit fram, frågade han honom: »Vad vill du att jag skall göra dig?» Han svarade: »Herre, låt mig få min syn.» Jesus sade till honom: »Hav din syn; din tro har hjälpt dig.» Och strax fick han sin syn och följde honom och prisade Gud. Och allt folket som såg detta lovade Gud.
Gospel
Matthew 4:18-23
Då han nu vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder, kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare. Och han sade till dem: »Följen mig så skall jag göra eder till människofiskare.» Strax lämnade de näten och följde honom. När han hade gått därifrån ett stycke längre fram, fick han se två andra bröder, Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder, där de jämte sin fader Sebedeus sutto i båten och ordnade sina nät; och han kallade dem till sig. Och strax lämnade de båten och sin fader och följde honom. Och han gick omkring i hela Galileen och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet bland folket.
Gospel
Matthew 19
När Jesus hade slutat detta tal, drog han bort ifrån Galileen och begav sig, genom landet på andra sidan Jordan, till Judeens område. Och mycket folk följde honom, och han botade där de sjuka. Då ville några fariséer snärja honom och trädde fram till honom och sade: »Är det lovligt att skilja sig från sin hustru av vilken orsak som helst?» Men han svarade och sade: »Haven I icke läst att Skaparen redan i begynnelsen 'gjorde dem till man och kvinna' och sade: 'Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött'? Så äro de icke mer två, utan ett kött. Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.» Då sade de till honom: »Huru kunde då Moses bjuda att man skulle giva hustrun skiljebrev och så skilja sig från henne?» Han svarade dem: »För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen har det icke varit så. Och jag säger eder: Den som för någon annan orsaks skull än för otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott.» Då sade lärjungarna till honom: »Är det så med mannens ställning till hustrun, då är det icke rådligt att gifta sig.» Men han svarade dem: »Icke alla kunna taga emot det ordet, utan allenast de åt vilka sådant är givet. Ty visserligen finnas somliga som genom födelsen, allt ifrån moderlivet, äro oskickliga till äktenskap, andra åter som av människor hava gjorts oskickliga därtill, men somliga finnas ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig oskickliga därtill. Den som kan taga emot detta, han tage emot det.» Därefter buros barn fram till honom, för att han skulle lägga händerna på dem och bedja; men lärjungarna visade bort dem. Då sade Jesus: »Låten barnen vara, och förmenen dem icke att komma till mig; ty himmelriket hör sådana till.» Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån. Då trädde en man fram till honom och sade: »Mästare, vad gott skall jag göra för att få evigt liv?» Han sade till honom: »Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes som är god. Men vill du ingå i livet, så håll buden.» Han frågade: »Vilka?» Jesus svarade: »'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt vittnesbörd', 'Hedra din fader och din moder' och 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.'» Då sade den unge mannen till honom: »Allt detta har jag hållit. Vad fattas mig ännu?» Jesus svarade honom: »Vill du vara fullkomlig, så gå bort och sälj vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.» Men när den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad bort, ty han hade många ägodelar. Då sade Jesus till sina lärjungar: »Sannerligen säger jag eder: För den som är rik är det svårt att komma in i himmelriket. Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.» När lärjungarna hörde detta, blevo de mycket häpna och sade: »Vem kan då bliva frälst?» Men Jesus såg på dem och sade till dem: »För människor är detta omöjligt, men för Gud är allting möjligt.» Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava övergivit allt och följt dig; vad skola vi få därför?» Jesus svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: När världen födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skolen också I, som haven efterföljt mig, få sitta på tolv troner såsom domare över Israels tolv stammar. Och var och en som har övergivit hus, eller bröder eller systrar, eller fader eller moder, eller barn, eller jordagods, för mitt namns skull, han skall få mångfaldigt igen, och skall få evigt liv till arvedel. Men många som äro de första skola bliva de sista, och många som äro de sista skola bliva de första.»
A daily plan reading through Scripture in course. Bible text is in the public domain. (Svenska Bibeln 1917)
Today's readings, every morning
Bosko brings the daily readings for your tradition to your day — with a reflection, the full Bible in 30 translations, and the liturgical calendar, in 18 languages.
