Today's Readings

First Reading

1 Corinthians 9:13-18

I veten ju att de som förrätta tjänsten i helgedomen få sin föda ifrån helgedomen, och att de som äro anställda vid altaret få sin del, när altaret får sin. Så har ock Herren förordnat att de som förkunna evangelium skola hava sitt uppehälle av evangelium. Men jag för min del har icke gjort bruk av någon sådan förmån. Detta skriver jag nu icke, för att jag själv skall få någon sådan; långt hellre ville jag dö. Nej, ingen skall göra min berömmelse om intet. Ty om jag förkunnar evangelium, så är detta ingen berömmelse för mig. Jag måste ju så göra; och ve mig, om jag icke förkunnade evangelium! Gör jag det av egen drift, så har jag rätt till lön; men då jag nu icke gör det av egen drift, så är den syssla som jag är betrodd med allenast en livegen förvaltares[1]. -- Vilken är alltså min lön? Jo, just den, att när jag förkunnar evangelium, så gör jag detta utan kostnad för någon, i det att jag avstår från att göra bruk av den rättighet jag har såsom förkunnare av evangelium.

First Reading

Isaiah 53

Men vem trodde, vad som predikades för oss, och för vem var HERRENS arm uppenbar? Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom, såsom ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen gestalt eller fägring; när vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom en, för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktad, att vi höllo honom för intet. Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade. Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba honom. Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm, som föres bort att slaktas, och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det ja, han öppnade icke sin mun. Undan våld och dom blev han borttagen, men vem i hans släkte betänker detta? Ja, han rycktes bort ifrån de levandes land, och för mitt folks överträdelses skull kom plåga över honom. Och bland de ogudaktiga fick han sin grav bland de rika kom han först, när han var död fastän han ingen orätt hade gjort och fastän svek icke fanns i hans mun. Det behagade HERREN att slå honom med krankhet: om hans liv så bleve ett skuldoffer, då skulle han få se avkomlingar och länge leva, och HERRENS vilja skulle genom honom hava framgång. Ja, av den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och så bliva mättad; genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga, han, den rättfärdige, min tjänare, i det han bär deras missgärningar. Därför skall jag tillskifta honom hans lott bland de många, och med talrika skaror skall han få utskifta byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland överträdare, han som bar mångas synder och bad för överträdarna.

First Reading

Isaiah 44:1-8

Men hör nu, du Jakob, min tjänare, du Israel, som jag har utvalt. Så säger HERREN, han som har skapat dig, han som danade dig redan i moderlivet och som hjälper dig: Frukta icke, du min tjänare Jakob, du Jesurun[1], som jag har utvalt. Ty jag skall utgjuta vatten över de törstiga och strömmar över det torra; jag skall utgjuta min Ande över din barn och min välsignelse över dina telningar, så att de växa upp mitt ibland gräset såsom pilträd vid vattenbäckar. Då skall den ene säga: »HERREN tillhör jag», och den andre skall åberopa Jakobs namn, och en tredje skall skriva på sin hand: »HERRENS egen» och skall bruka Israel såsom ett ärenamn. Så säger HERREN, Israels konung, och hans förlossare, HERREN Sebaot: Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud. Och vem talar, såsom jag har gjort, alltsedan jag lät urtidsfolket framträda? Må han förkunna det och lägga det fram för mig. Ja, må de förkunna det tillkommande, vad som skall ske. Frukten icke och varen icke förskräckta. Har jag icke för länge sedan låtit dig höra om detta och förkunnat det? I ären ju mina vittnen. Finnes väl någon Gud förutom mig? Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.

Morning Prayer — First Lesson

Proverbs 3

Min son, förgät icke min undervisning, och låt ditt hjärta bevara mina bud. Ty långt liv och många levnadsår och frid, mer och mer, skola de bereda dig. Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig; bind dem omkring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla; så skall du finna nåd och få gott förstånd, i Guds och i människors ögon. Förtrösta på HERREN av allt ditt hjärta, och förlita dig icke på ditt förstånd. På alla dina vägar må du akta på honom, så skall han göra dina stigar jämna. Håll dig icke själv för vis; frukta HERREN, och fly det onda. Det skall vara ett hälsomedel för din kropp och en vederkvickelse för benen däri. Ära HERREN med dina ägodelar! och med förstlingen av all din gröda, så skola dina lador fyllas med ymnighet, och av vinmust skola dina pressar flöda över. Min son, förkasta icke HERRENS tuktan, och förargas icke, när du agas av honom. Ty den HERREN älskar, den agar han, likasom en fader sin son, som han har kär. Säll är den människa som har funnit visheten, den människa som undfår förstånd. Ty bättre är att förvärva henne än att förvärva silver, och den vinning hon giver är bättre än guld. Dyrbarare är hon än pärlor; allt vad härligt du äger går ej upp emot henne. Långt liv bär hon i sin högra hand, i sin vänstra rikedom och ära. Hennes vägar äro ljuvliga vägar, och alla hennes stigar äro trygga. Ett livets träd är hon för dem som få henne fatt, och sälla må de prisa, som hålla henne kvar. Genom vishet har HERREN lagt jordens grund, himmelen har han berett med förstånd. Genom hans insikt bröto djupens vatten fram, och genom den låta skyarna dagg drypa ned. Min son, låt detta icke vika ifrån dina ögon, tag klokhet och eftertänksamhet i akt; så skola de lända din själ till liv bliva ett smycke för din hals. Då skall du vandra din väg fram i trygghet, och din fot skall du då icke stöta. När du lägger dig, skall intet förskräcka dig, och sedan du har lagt dig, skall du sova sött. Du behöver då ej frukta för plötslig skräck, ej för ovädret, när det kommer över de ogudaktiga. Ty HERREN skall då vara ditt hopp, och han skall bevara din fot för snaran. Neka icke den behövande din hjälp, är det står i din makt att giva den. Säg icke till din nästa: »Gå din väg och kom igen; i morgon vill jag giva dig», fastän du kunde strax. Stämpla intet ont mot din nästa, när han menar sig bo trygg i din närhet. Tvista icke med någon utan sak, då han icke har gjort dig något ont. Avundas icke den orättrådige, och finn ej behag i någon av hans vägar. Ty en styggelse för HERREN är den vrånge, men med de redliga har han sin umgängelse. HERRENS förbannelse vilar över den ogudaktiges hus, men de rättfärdigas boning välsignar han. Har han att skaffa med bespottare, så bespottar också han; men de ödmjuka giver han nåd. De visa få ära till arvedel, men dårarna få uppbära skam.

Epistle

Sirach 44:10-15

First Reading

Proverbs 26

Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden, så höves det ej heller att dåren får ära. Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänt förbannelse förbi. Piskan för hästen, betslet för åsnan och riset för dårarnas rygg! Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik. Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis. Den som sänder bud med en dåre, han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck. Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned, äro ordspråk i dårars mun. Såsom att binda slungstenen fast vid slungan, så är det att giva ära åt en dåre. Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand, så är det med ordspråk i dårars mun. En mästare gör själv allt, men dåren lejer, och lejer vem som kommer. Lik en hund som vänder åter till i sina spyor dåre som på nytt begynner sitt oförnuft. Ser du en man som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom. Den late säger: »Ett vilddjur är på vägen, ja, ett lejon är på gatorna. Dörren vänder sig på sitt gångjärn, och den late vänder sig i sin säng. Den late sticker sin hand i fatet, men finner det mödosamt att föra den åter till munnen. Den late tycker sig vara vis, mer än sju som giva förståndiga svar. Lik en som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram. Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar, är en man som bedrager sin nästa och sedan säger: »Jag gjorde det ju på skämt.» När veden tager slut, slocknar elden. och när örontasslaren är borta, stillas trätan. Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved, så upptändes kiv av en trätgirig man. Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen. Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt. En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek. Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta. Hatet brukar list att fördölja sig med, men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen. Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka. En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat, och en hal mun kommer fall åstad.

Morning Prayer — Second Lesson

Luke 9

Och han kallade tillhopa de tolv och gav dem makt och myndighet över alla onda andar, så ock makt att bota sjukdomar. Och han sände ut dem till att predika Guds rike och till att bota sjuka. Och han sade till dem: »Tagen intet med eder på vägen, varken stav eller ränsel eller bröd eller penningar, och haven icke heller dubbla livklädnader. Och när I haven kommit in något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten. Och om man någonstädes icke tager emot eder, så gån bort ifrån den staden, och skudden stoftet av edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.» Och de gingo ut och vandrade igenom landet, från by till by, och förkunnade evangelium och botade sjuka allestädes. Men när Herodes, landsfursten, fick höra om allt detta som skedde visste han icke vad han skulle tro. Ty somliga sade: »Det är Johannes, som har uppstått från de döda.» Men andra sade: »Det är Elias, som har visat sig.» Andra åter sade: »Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.» Men Herodes själv sade: »Johannes har jag låtit halshugga. Vem är då denne, som jag hör sådant om?» Och han sökte efter tillfälle att få se honom. Och apostlarna kommo tillbaka och förtäljde för Jesus huru stora ting de hade gjort. De tog han dem med sig och drog sig undan till en stad som hette Betsaida, där de kunde vara allena. Men när folket fick veta detta, gingo de efter honom. Och han lät dem komma till sig och talade till dem om Guds rike; och dem som behövde botas gjorde han friska. Men dagen begynte nalkas sitt slut. Då trädde de tolv fram och sade till honom: »Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få mat; vi äro ju här i en öde trakt.» Men han sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade: »Vi hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola gå bort och köpa mat åt allt detta folk.» Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina lärjungar: »Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så omkring i vart.» Och de gjorde så och läto dem alla lägga sig ned. Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och säg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket. Och de åto alla och blevo mätta. sedan samlade man upp de stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar. När han en gång hade dragit sig undan och var stadd i byn, voro hans lärjungar hos honom. Och han frågade dem och sade: »Vem säger folket mig vara?» De svarade och sade: »Johannes döparen; dock säga andra Elias; andra åter säga: 'Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.'» Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade: »Guds Smorde.» Då förbjöd han dem strängeligen att säga detta till någon. Och han sade: »Människosonen måste lida mycket, och han skall bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och skall bliva dödad, men på tredje dagen skall han uppstå igen.» Och han sade till alla: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig. Ty den som vill bevara sitt liv han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall bevara det. Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men mister sig själv eller själv går förlorad? Den som blyges för mig och för mina ord, för honom skall Människosonen blygas, när han kom mer i sin och min Faders och de heliga änglarnas härlighet. Men sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike.» Vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta tog han Petrus och Johannes och Jakob med sig och gick upp på berget för att bedja. Och under det att han bad, blev hans ansikte förvandlat, och hans kläder blevo skinande vita. Och de, två män stodo där och samtalade med honom, och dessa voro Moses och Elias. De visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken han skulle fullborda i Jerusalem. Men Petrus och de som voro med honom voro förtyngda av sömn; då de sedan vaknade, sågo de hans härlighet och de båda männen, som stodo hos honom. När så dessa skulle skiljas ifrån honom, sade Petrus till Jesus: »Mästare, har är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, en åt dig och en åt Moses och en åt Elias.» Han visste nämligen icke vad han sade. Medan han så talade, kom en sky och överskyggde dem; och de blevo förskräckta, när de trädde in i skyn. Och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min Son, den utvalde; hören honom.» Och i detsamma som rösten kom, funno de Jesus vara där allena. -- Och de förtego detta och omtalade icke för någon på den tiden något av vad de hade sett. När de dagen därefter gingo ned från berget, hände sig att mycket folk kom honom till mötes. Då ropade en man ur folkhopen och sade: »Mästare, jag beder dig, se till min son, ty han är mitt enda barn. Det är så, att en ande plägar gripa fatt i honom, och strax skriar han då, och anden sliter och rycker honom, och fradgan står honom om munnen. Och det är med knapp nöd han släpper honom, sedan han har sönderbråkat honom. Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de kunde det icke.» Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru länge måste jag vara hos eder och härda ut med eder? För hit din son.» Men ännu medan denne var på väg fram, kastade den onde anden omkull honom och slet och ryckte honom. Då tilltalade Jesus den orene anden strängt och gjorde gossen frisk och gav honom tillbaka åt hans fader. Och alla häpnade över Guds stora makt. Då nu alla förundrade sig över alla de gärningar som han gjorde, sade han till sina lärjungar: »Tagen emot dessa ord med öppna öron: Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer. Men de förstodo icke detta som han sade, och det var förborgat för dem, så att de icke kunde fatta det; dock fruktade de att fråga honom om det som han hade sagt. Och bland dem uppstod tanken på vilken av dem som vore störst. Men Jesus förstod deras hjärtans tankar och tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: »Den som tager emot detta barn i mitt namn, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst bland eder alla, han är störst. Och Johannes tog till orda och sade: »Mästare, sågo huru en man drev ut onda andar genom ditt namn; och du ville hindra honom, eftersom han icke följde med oss.» Men Jesus sade till honom: »Hindren honom icke; ty den som icke är emot eder, han är för eder.» Då nu tiden var inne att han skulle bliva upptagen, beslöt han att ställa sin färd till Jerusalem. Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom. Men folket där tog icke emot honom, eftersom han var stadd på färd till Jerusalem. När de båda lärjungarna Jakob i och Johannes förnummo detta, sade de: »Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned från himmelen och förtär dem?» Då vände han sig om och tillrättavisade dem. Och de gingo till en annan by. Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon till honom: »Jag vill följa dig, varthelst du går. Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.» Och till en annan sade han: »Föl; mig.» Men denne svarade: »Tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.» Då sade han till honom: »Låt de döda begrava sina döda; men gå du åstad och förkunna Guds rike.» Åter en annan sade: »Jag vill följa dig, Herre, men tillstäd mig att först taga avsked av dem som höra till mitt hus.» Då svarade Jesus honom: »Ingen som ser sig tillbaka, sedan han har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.»

Responsorial Psalm

Psalm 130

En vallfartssång. Ur djupen ropar jag till dig, HERRE. Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud. Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå? Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig. Jag väntar efter HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord. Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen. Hoppas på HERREN, Israel; ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom. Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar.

Gospel

Luke 12:1-8

Då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom, så att de trampade på varandra, tog han till orda och sade, närmast till sina lärjungar: »Tagen eder till vara för fariséernas surdeg, det är för skrymteri. Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt. Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret bliva hört i ljuset, och vad I haven viskat i någons öra i kammaren, det skall bliva utropat på taken. Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något mer. Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag säger eder: Honom skolen I frukta. -- Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är förgäten hos Gud. Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade. Frukten icke; I ären mer värda än många sparvar. Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock Människosonen kännas vid inför Guds änglar.

Responsorial Psalm

Psalm 17

En bön av David. Hör, o HERRE, en rättfärdig sak, akta på mitt rop, lyssna till min bön; den kommer icke ifrån falska läppar. Av dig må jag få min rätt; dina ögon må skåda vad rättvist är. Du prövar mitt hjärta, du utrannsakar mig, men du finner intet; ingen ond tanke går ut ur min mun. Efter dina läppars ord, och vad människor än må göra, tager jag mig till vara för våldsverkares stigar. Mina steg hålla sig stadigt på dina vägar, mina fötter vackla icke. Så åkallar jag nu dig, ty du, Gud, skall svara mig; böj ditt öra till mig, hör mitt tal. Bevisa din underbara nåd, du som frälsar undan motståndarna dem som taga sin tillflykt till din högra hand. Bevara mig såsom en ögonsten, beskärma mig under dina vingars skugga för de ogudaktiga, som vilja fördärva mig, för mina dödsfiender, som omringa mig. Sitt hjärta förstocka de; med sin mun tala de stora ord. Nu äro de omkring mig, var vi gå, deras ögon speja efter huru de skola böja mig till jorden. Ja, denne är lik ett lejon som längtar efter rov, lik ett ungt lejon som ligger i försåt. Stå upp, HERRE; träd emot honom, slå honom ned, rädda med ditt svärd min själ från den ogudaktige, ja, med din hand, från människorna, HERRE, från denna världens människor, som hava sin del i detta livet, och vilkas buk du fyller med dina håvor, som hava söner i mängd och lämna sitt överflöd åt sina barn. Men jag skall skåda ditt ansikte i rättfärdighet; när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av din åsyn.

Responsorial Psalm

Psalm 27

Av David. HERREN är mitt ljus och min frälsning; för vem skulle jag frukta? HERREN är mitt livs värn; för vem skulle jag rädas? När de onda draga emot mig och vilja uppsluka mig, då stappla de själva och falla, mina motståndare och fiender. Om ock en här lägrar sig mot mig, så fruktar ändå icke mitt hjärta; om krig uppstår mot mig, så är jag dock trygg. Ett har jag begärt av HERREN, därefter traktar jag: att jag må få bo i HERRENS hus i alla mina livsdagar, för att skåda HERRENS ljuvlighet och betrakta hans tempel. Ty han döljer mig i sin hydda på olyckans dag, han beskärmar mig i sitt tjäll, han för mig upp på en klippa. Och nu skall mitt huvud resa sig över mina fiender runt omkring mig, och jag vill offra i hans hydda jublets offer, jag vill sjunga till HERRENS ära och lovsäga honom. Hör, o HERRE! Jag höjer min röst och ropar, var mig nådig och svara mig. Mitt hjärta förehåller dig ditt ord: »Söken mitt ansikte.» Ja, ditt ansikte, HERRE, söker jag; fördölj icke ditt ansikte för mig. Driv icke bort din tjänare i vrede, du som har varit min hjälp; förskjut mig icke, övergiv mig icke, du min frälsnings Gud. Nej, om än min fader och min moder övergiva mig, skall HERREN upptaga mig. Visa mig, HERRE, din väg, och led mig på en jämn stig, för mina förföljares skull. Överlämna mig icke åt mina ovänners vilja; ty mot mig uppstå falska vittnen och män som andas våld. Ja, jag tror förvisso att jag skall få se HERRENS goda i de levandes land. Förbida HERREN, var frimodig och oförfärad i ditt hjärta; ja, förbida HERREN.

Responsorial Psalm

Psalm 26

Av David. Skaffa mig rätt, HERRE, ty jag vandrar i ostrafflighet, och jag förtröstar på HERREN utan att vackla. Pröva mig, HERRE, och försök mig; rannsaka mina njurar och mitt hjärta. Ty din nåd är inför mina ögon, och jag vandrar i din sanning. Jag sitter icke hos lögnens män, och med hycklare har jag icke min umgängelse. Jag hatar de ondas församling, och hos de ogudaktiga sitter jag icke. Jag tvår mina händer i oskuld, och kring ditt altare, HERRE, vill jag vandra, för att höja min röst till tacksägelse och förtälja alla dina under. HERRE, jag har din boning kär och den plats där din härlighet bor. Ryck icke min själ bort med syndare, icke mitt liv med de blodgiriga, i vilkas händer är skändlighet, och vilkas högra hand är full av mutor. Jag vandrar ju i ostrafflighet; förlossa mig och var mig nådig. Ja, min fot står på jämn mark; i församlingarna skall jag lova HERREN.

Evening Prayer — First Lesson

Proverbs 4

Hören, I barn, en faders tuktan, och akten därpå, så att I lären förstånd. Ty god lärdom giver jag eder; min undervisning mån I icke låta fara. Ty själv har jag varit barn och haft en fader, varit späd och för min moder ende sonen. Då undervisade han mig och sade till mig: Låt ditt hjärta hålla fast vid mina ord; bevara mina bud, så får du leva. Sök förvärva vishet, sök förvärva förstånd, förgät icke min muns tal och vik icke därifrån. Övergiv henne icke, så skall hon bevara dig; älska henne, så skall hon beskydda dig. Vishetens begynnelse är: »Sök förvärva vishet»; ja, för allt ditt förvärv sök förvärva förstånd. Akta henne högt, så skall hon upphöja dig; hon skall göra dig ärad, om du sluter henne i din famn. Hon skall sätta på ditt huvud en skön krans; en ärekrona skall hon räcka åt dig. Hör, min son, och tag emot mina ord, så skola dina levnadsår bliva många. Om vishetens väg undervisar jag dig, jag leder dig på det rättas stigar. När du går, skall sedan intet vara till hinder för dina steg, och när du löper, skall du icke falla; håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan; bevara henne, ty hon är ditt liv. Träd icke in på de ogudaktigas stig, och skrid icke fram på de ondas väg. Undfly den, gå ej in på den, vik av ifrån den och gå undan. Ty de kunna icke sova, om de ej få göra vad ont är, sömnen förtages dem, om de ej få vålla någons fall. Ja, ogudaktighet är det bröd som de äta, och våld är det vin som de dricka. De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd; men de ogudaktigas väg är såsom tjocka mörkret: de märka icke det som skall vålla deras fall. Min son, akta på mitt tal, böj ditt öra till mina ord. Låt dem icke vika ifrån dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup. Ty de äro liv för envar som finner dem, och en läkedom för hela hans kropp. Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet. Skaffa bort ifrån dig munnens vrånghet, och låt läpparnas falskhet vara fjärran ifrån dig. Låt dina ögon skåda rätt framåt och dina blickar vara riktade rakt ut. Akta på den stig där din fot går fram, och låt alla dina vägar vara rätta. Vik ej av, vare sig till höger eller till vänster, vänd din fot bort ifrån vad ont är.

Second Reading

II Timothy 1

Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel -- sänd enligt det löfte som gavs oss om liv, livet i Kristus Jesus -- hälsar Timoteus, sin älskade son. Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre! Jag tackar Gud, som jag i likhet med mina förfäder tjänar, och det med rent samvete, såsom jag ock oavlåtligen har dig i åtanke i mina böner, både natt och dag. Och när jag kommer ihåg dina tårar, längtar jag efter att se dig, för att så bliva uppfylld av glädje, då jag erinras om din oskrymtade tro, samma tro som först bodde i din mormoder Lois och din moder Eunice, och som nu -- därom är jag förvissad -- jämväl bor i dig. Fördenskull påminner jag dig att du må uppliva den nådegåva från Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig. Ty Gud har icke givit oss en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och tuktighetens ande. Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre, ej heller för mig, hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangelium, genom den kraft som Gud giver, han som har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, icke på grund av våra gärningar, utan efter sitt eget rådslut och sin nåd, den nåd som redan för evärdliga tider sedan gavs oss i Kristus Jesus, men som nu har blivit uppenbar genom vår Frälsares, Kristi Jesu, uppenbarelse. Ty han har gjort dödens makt om intet och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium, till vars förkunnare och apostel och lärare jag har blivit satt. Fördenskull lider jag också detta, men jag blyges dock icke därför. Ty jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att han är mäktig att för »den dagen»[1] bevara vad som har blivit mig betrott. Såsom förebild i fråga om sunda ord må du, i tron och kärleken i Kristus Jesus, hava de ord som du har hört av mig. Bevara genom den helige Ande, vilken bor i oss, det goda som har blivit dig betrott. Det vet du, att alla i provinsen Asien hava vänt sig ifrån mig, bland dem också Fygelus och Hermogenes. Må Herren visa barmhärtighet mot Onesiforus' hus, eftersom han ofta var mig till vederkvickelse och icke blygdes för mina kedjor; fastmer, när han kom till Rom, sökte han efter mig med all iver, till dess han fann mig. Ja, Herren give att han må finna barmhärtighet hos Herren på »den dagen». Till huru stor tjänst han var i Efesus, det vet du själv bäst. [1] Se Dagen i Ordförkl.

Second Reading

II Corinthians 2

Jag satte mig nämligen i sinnet att jag icke åter skulle komma till eder med bedrövelse. Ty om jag bedrövade eder, vem skulle då bereda mig glädje? Månne någon annan än den som genom mig hade blivit bedrövad? Och vad jag skrev, det skrev jag, för att jag icke vid min ankomst skulle få bedrövelse från dem som jag borde få glädje av. Ty jag har den tillförsikten till eder alla, att min glädje är allas eder glädje. Och det var i stor nöd och hjärteångest, under många tårar, som jag skrev till eder, icke för att I skullen bliva bedrövade, utan för att I skullen förstå den synnerliga kärlek som jag har till eder. Men om en viss man har vållat bedrövelse, så är det icke särskilt mig han har bedrövat, utan eder alla, i någon mån -- för att jag nu icke skall tala för strängt. Nu är det likväl nog med den näpst som han har fått mottaga från de flesta bland eder. I mån alltså nu tvärtom snarare förlåta och trösta honom, så att han icke till äventyrs går under genom sin alltför stora bedrövelse. Därför uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att bemöta honom med kärlek. Ty när jag skrev, var det just för att få veta huru I skullen hålla provet, huruvida I voren lydiga i allting. Den som I förlåten något, honom förlåter ock jag, likasom jag också förut, om jag har haft något att förlåta, har inför Kristi ansikte förlåtit det för eder skull. Jag vill nämligen icke att vi skola lida förfång av Satan; ty vad han har i sinnet, därom äro vi icke i okunnighet. Jag kom till Troas för att förkunna evangelium om Kristus, och en dörr till verksamhet i Herren öppnades för mig; men jag fick ingen ro i min ande, ty jag fann icke där min broder Titus. Jag tog då avsked av dem som voro där och begav mig till Macedonien. Men Gud vare tack, som i Kristus alltid för oss fram i segertåg och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt! Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både ibland dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade. För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra äro vi en lukt från liv till liv. Vem är nu skicklig härtill? Jo, vi förfalska ju icke av vinningslystnad Guds ord, såsom så många andra göra; utan av rent sinne, drivna av Gud, förkunna vi ordet i Kristus, inför Gud.

Second Reading

2 Peter 2:1-10

Men också falska profeter uppstodo bland folket, likasom jämväl bland eder falska lärare skola komma att finnas, vilka på smygvägar skola införa fördärvliga partimeningar och draga över sig själva plötsligt fördärv, i det att de till och med förneka den Herre som har köpt dem. De skola få många efterföljare i sin lösaktighet, och för deras skull skall sanningens väg bliva smädad. I sin girighet skola de ock med bedrägliga ord bereda sig vinning av eder. Men sedan länge är deras dom i annalkande, den dröjer icke, och deras fördärv sover icke. Ty Gud skonade ju icke de änglar som syndade, utan störtade dem ned i avgrunden och överlämnade dem åt mörkrets hålor, för att där förvaras till domen. Ej heller skonade han den forntida världen, om han ock, när han lät floden komma över de ogudaktigas värld, bevarade Noa såsom rättfärdighetens förkunnare, jämte sju andra. Och städerna Sodom och Gomorra lade han i aska och dömde dem till att omstörtas; han gjorde dem så till ett varnande exempel för kommande tiders ogudaktiga människor. Men han frälste den rättfärdige Lot, som svårt pinades av de gudlösa människornas lösaktiga vandel. Ty genom de ogärningar som han, den rättfärdige mannen, måste se och höra, där han bodde ibland dem, plågades han dag efter dag i sin rättfärdiga själ. Så förstår Herren att frälsa de gudfruktiga ur prövningen, men ock att under straff förvara de orättfärdiga till domens dag. Och detta gör han först och främst med dem som i oren begärelse stå efter köttslig lust och förakta andevärldens herrar. I sitt trots och sin självgodhet bäva dessa människor icke för att smäda andevärldens härlige,

Second Reading

Colossians 1:15-20

i honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl som osynligt, både tronänglar och herrar och furstar och väldigheter i andevärlden. Alltsammans har blivit skapat genom honom och till honom. Ja, han är till före allt annat, och alltsammans äger bestånd i honom. Och han är huvudet för kroppen, det är församlingen, han som är begynnelsen, den förstfödde ifrån de döda. Så skulle han i allt vara den främste. Ty det behagade Gud att låta all fullhet taga sin boning i honom och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom blodet på hans kors hade berett frid. Ja, genom honom skulle så ske med allt vad på jorden och i himmelen är.

Gospel

Luke 23

Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus. Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.» Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?» Han svarade honom och sade: »Du säger det själv.» Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag finner intet brottsligt hos denne man.» Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.» När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från Galileen. Och då han fick veta att han var från det land som lydde under Herodes' välde, sände han honom bort till Herodes, som under dessa dalar också var i Jerusalem. När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken. Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade denne honom intet. Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade honom häftigt. Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus. Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra; Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap. Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna och folket och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något av det som I anklagen honom för. Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort något som förtjänar döden. Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.» Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss Barabbas lös.» (Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.) Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva Jesus lös. Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!» Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag har tuktat honom.» Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga. Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde. Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i fängelse för upplopp och dråp; men Jesus utlämnade han, för att med honom skulle ske efter deras vilja. När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att han skulle bära det efter Jesus. Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor som jämrade sig och gräto över honom. Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn. Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: 'Saliga äro de ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst som icke hava givit di.' Då skall man begynna säga till: bergen: 'Fallen över oss', och till höjderna: 'Skylen oss.' Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra!» Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas tillika med honom. Och när de hade kommit till den plats som kallades »Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra. Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. -- Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.» Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte honom ättikvin och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.» Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är judarnas konung.» Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.» Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade: »Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom? Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.» Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.» Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.» Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen, i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp andan. Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!» Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen. Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen. Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig man, som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike. Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen hade varit lagd. Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå. Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri. Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.

Evening Prayer — Second Lesson

Ephesians 3

Fördenskull böjer jag mina knän, jag Paulus, som till gagn för eder, I hedningar, är Kristi Jesu fånge. I haven väl hört om det nådesuppdrag av Gud, som är mig givet för eder räkning, huru genom uppenbarelse den hemlighet blev för mig kungjord, varom jag ovan har i korthet skrivit. Och när I läsen detta, kunnen I därav förstå vilken insikt jag har i Kristi hemlighet, som under förgångna släktens tider icke hade blivit kungjord för människors barn, såsom den nu genom andeingivelse har blivit uppenbarad för hans heliga apostlar och profeter. Jag menar den hemligheten, att hedningarna i Kristus Jesus äro våra medarvingar och jämte oss lemmar i en och samma kropp och jämte oss delaktiga i löftet -- detta genom evangelium, vars tjänare jag har blivit i följd av den Guds nåds gåva som blev mig given genom hans mäktiga kraft. Ja, åt mig, den ringaste bland alla heliga, blev den nåden given att för hedningarna förkunna evangelium om Kristi outrannsakliga rikedom, och att lägga i dagen huru det rådslut har blivit utfört, som tidsåldrarna igenom hade såsom en hemlighet varit fördolt i Gud, alltings skapare. Ty Gud ville att hans mångfaldiga visdom nu, i och genom församlingen, skulle bliva kunnig för furstarna och väldigheterna i den himmelska världen. Sådant hade hans beslut varit från tidsåldrarnas begynnelse, det som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre. Och i honom kunna vi med tillförsikt frimodigt träda fram, genom tron på honom. Därför beder jag eder att icke fälla modet vid mina lidanden för eder; de lända ju eder till ära. Fördenskull böjer jag mina knän för Fadern -- honom från vilken allt vad fader heter i himmelen och på jorden har sitt namn -- och beder att han ville efter sin härlighets rikedom förläna eder, att I genom hans Ande växen till i kraft till eder invärtes människa, och att Kristus genom tron må bo i edra hjärtan, och att I mån vara rotade och grundade i kärleken, så att I, tillika med alla de heliga, till fullo förmån fatta vad bredden och längden och höjden och djupet är och så lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap. Ty så skolen I bliva helt uppfyllda av all Guds fullhet. Men honom, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi bedja eller tänka, efter den kraft som är verksam i oss, honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus alla släkten igenom i evigheternas evighet, amen.

Gospel

Luke 24:1-12

Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett. Och de funno stenen vara bortvältrad från graven. Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp. När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder. Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda? Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade: 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'» Då kommo de ihåg hans ord. Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. -- Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna. Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke. Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.

Gospel

Matthew 7:15-21

Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar. Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl vindruvor från törnen, eller fikon från tistlar? Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt. Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Vart träd som icke bär god frukt bliver avhugget och kastat i elden. Alltså skolen I känna dem av deras frukt. -- Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: 'Herre, Herre', utan den som gör min himmelske Faders vilja.

Gospel

Matthew 14

Vid den tiden fick Herodes, landsfursten, höra ryktet om Jesus. Då sade han till sina tjänare: »Det är Johannes döparen. Han har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.» Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty Johannes hade sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava henne.» Och han hade velat döda honom, men han fruktade för folket, eftersom de höllo honom för en profet. Men så kom Herodes' födelsedag. Då dansade Herodias' dotter inför dem; och hon behagade Herodes så mycket, att han med en ed lovade att giva henne vad helst hon begärde. Hon sade då, såsom hennes moder ingav henne: »Giv mig här på ett fat Johannes döparens huvud.» Då blev konungen bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull bjöd han att man skulle giva henne det, och sände åstad och lät halshugga Johannes i fängelset. Och hans huvud blev framburet på ett fat och givet åt flickan; och hon bar det till sin moder. Men hans lärjungar kommo och togo hans döda kropp och begrovo honom. Sedan gingo de och omtalade det för Jesus. Då Jesus hörde detta, for han i en båt därifrån bort till en öde trakt, där de kunde vara allena. Men när folket fick höra härom, kommo de landvägen efter honom från städerna. Och då han steg i land, fick han se att där var mycket folk; och han ömkade sig över dem och botade deras sjuka. Men när det led mot aftonen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och tiden är redan framskriden. Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och köpa sig mat.» Men Jesus sade till dem: »De behöva icke gå bort; given I dem att äta.» De svarade honom: »Vi hava här icke mer än fem bröd och två fiskar.» Då sade han: »Bären dem hit till mig.» Därefter tillsade han folket att lägga sig ned i gräset. Och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket. Och de åto alla och blevo mätta Sedan samlade man upp de överblivna styckena, tolv korgar fulla. Men de som hade ätit voro vid pass fem tusen män, förutom kvinnor och barn. Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att folket skildes åt. Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara allena och bedja. När det så hade blivit afton, var han där ensam. Båten var då redan många stadier[1] från land och hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot. Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över sjön. När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse. Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.» Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig att komma till dig på vattnet.» Han sade: »Kom.» Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på vattnet och kom till Jesus. Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp mig.» Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?» När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden. Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso är du Guds Son.» När de hade farit över, kommo de till Gennesarets land. Då nu folket där på orten kände igen honom, sände de ut bud i hela trakten däromkring, och man förde till honom alla som voro sjuka. Och de bådo honom att allenast få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna. [1] Se Stadie i Ordförklaringarna.