Today's Readings

Ecumenical Roman Catholic Eastern Orthodox Anglican / Lutheran Reformed / Calvinist Evangelical / Baptist

The Scripture readings appointed for today, with the full text in your language. Follow the daily readings for your tradition, every morning, in the Bosko app.

First Reading

2 Corinthians 12:1-10

Jag måste ytterligare berömma mig. Väl är sådant icke eljest nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som hava beskärts mig av Herren. Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det. Ja, jag vet om denne man, att han -- huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det -- jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en människa att uttala. I fråga om den mannen vill jag berömma mig, men i fråga om mig själv vill jag icke berömma mig, om icke av min svaghet. Visserligen skulle jag icke vara en dåre, om jag ville berömma mig själv, ty det vore sanning som jag då skulle tala; men likväl avhåller jag mig därifrån, för att ingen skall hava högre tankar om mig än skäligt är, efter vad han ser hos mig eller hör av mig. Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag icke skall förhäva mig. Att denne måtte vika ifrån mig, därom har jag tre gånger bett till Herren. Men Herren har sagt till mig; »Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.» Därför vill jag hellre med glädje berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och vila över mig. Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då är jag stark.

First Reading

Jeremiah 34

Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, när Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin här och med alla de riken på jorden, som lydde under hans välde, och med alla folk angrep Jerusalem och alla dess lydstäder; han sade: Så säger HERREN, Israels Gud: Gå åstad och säg till Sidkia, Juda konung, ja, säg till honom: Så säger HERREN: Se, jag skall giva denna stad i den babyloniske konungens hand, och han skall bränna upp den i eld. Och du själv skall icke kunna undkomma hans hand, utan skall förvisso bliva gripen och given i hans hand, så att du nödgas stå inför konungen i Babel, öga mot öga; och han skall muntligen tala med dig, och du skall komma till Babel. Men hör HERRENS ord, du Sidkia, Juda konung: Så säger HERREN om dig: Du skall icke dö genom svärd. Nej, i frid skall du dö; och likasom man har anställt förbränning till dina fäders, de förra konungarnas, ära, deras som hava varit före dig, så skall man ock anställa förbränning till din ära och hålla dödsklagan efter dig: »Ack ve, Herre!» Ty detta har jag talat, säger HERREN. Och profeten Jeremia talade till Sidkia, Juda konung, allt detta i Jerusalem, under det att den babyloniske konungens här belägrade Jerusalem och allt som ännu återstod av städer i Juda, nämligen Lakis och Aseka; ty dessa voro de enda av Juda städer, som ännu voro kvar och voro befästa. Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, sedan konung Sidkia hade slutit ett förbund med allt folket i Jerusalem därom att de bland sig skulle utropa frihet, så att var och en skulle släppa sin träl och sin trälinna fria, om det var en hebreisk man eller kvinna, på det att icke den ene juden skulle hava den andre till träl. Och detta hörsammades av alla furstarna och allt folket, av dem som hade varit med om förbundet och lovat att var och en skulle släppa sin träl och sin trälinna fria, så att han icke mer skulle hava dem till trälar; de hörsammade det och släppte dem. Men sedermera ändrade de sig och togo tillbaka de trälar och trälinnor som de hade släppt fria, och gjorde dem åter till trälar och trälinnor. Då kom HERRENS ord till Jeremia från HERREN; han sade: Så säger HERREN, Israels Gud: Jag själv slöt ett förbund med edra fäder på den tid då jag förde dem ut ur Egyptens land, ur träldomshuset; jag sade: »När sju år äro förlidna, skall var och en av eder släppa sin broder, hebréen, som har sålt sig åt dig och tjänat dig i sex år; du skall då släppa honom fri ur din tjänst.» Dock ville edra fäder icke höra på mig eller böja sina öron därtill. Men I haven nyss vänt om och gjort vad rätt är i mina ögon, i det att I haven utropat frihet var och en för sin broder. Och I haven härom slutit ett förbund inför mitt ansikte, i det hus som är uppkallat efter mitt namn. Men nu haven I åter ändrat eder och ohelgat mitt namn och tagit tillbaka var och en sin träl och sin trälinna, dem som I haden släppt fria till att gå vart de ville; ja, I haven nu åter gjort dem till edra trälar och trälinnor. Därför säger HERREN så: I haven icke hört på mig och utropat frihet var och en för sin broder och sin nästa. Så utropar då jag, säger HERREN, för eder frihet att hemfalla åt svärd, pest och hungersnöd; ja, jag skall göra eder till en varnagel för alla riken på jorden. Och de män som hava överträtt mitt förbund och icke hållit förpliktelserna vid det förbund de slöto inför mitt ansikte -- vid kalven som av dem blev huggen i två stycken, mellan vilka de gingo -- dessa män, nämligen Judas och Jerusalems furstar, hovmännen och prästerna och allt folket i landet, som gingo mellan styckena av kalven, dem skall jag giva i deras fienders hand, i de mäns hand, som stå efter deras liv; och deras döda kroppar skola bliva mat åt himmelens fåglar och markens djur. Och Sidkia, Juda konung, med hans furstar skall jag giva i deras fienders hand, i de mäns hand, som stå efter deras liv, och i händerna på den babyloniske konungens här, som nu har dragit bort ifrån eder. Se, jag skall giva dem befallning, säger HERREN, att de åter skola draga mot denna stad och belägra den; och de skola då intaga den och bränna upp den i eld. Och Juda städer skall jag göra till en ödemark, där ingen bor.

First Reading

Daniel 2:1-23

I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar drömmar av vilka han blev orolig till sinnes, och sömnen vek bort ifrån honom. Då lät konungen tillkalla sina spåmän, besvärjare, trollkarlar och kaldéer[1], för att de skulle giva konungen till känna vad han hade drömt, och de kommo och trädde fram för konungen. Och konungen sade till dem: »Jag har haft en dröm, och jag är orolig till sinnes och ville veta vad jag har drömt.» Då talade kaldéerna till konungen på arameiska: »Må du leva evinnerligen, o konung! Förtälj drömmen för dina tjänare, så skola vi meddela uttydningen.» Konungen svarade och sade till kaldéerna: »Nej, mitt oryggliga beslut är, att om I icke sägen mig drömmen och dess uttydning, skolen I huggas i stycken, och edra hus skola göras till platser för orenlighet. Men om I meddelen drömmen och dess uttydning, så skolen I få gåvor och skänker och stor ära av mig. Meddelen mig alltså nu drömmen och dess uttydning.» De svarade för andra gången och sade: »Konungen må förtälja drömmen för sina tjänare, så skola vi meddela uttydningen.» Konungen svarade och sade: »Jag märker nogsamt att I viljen vinna tid, eftersom I sen att mitt beslut är oryggligt, att om I icke sägen mig drömmen, domen över eder icke kan bliva annat än en. Ja, I haven kommit överens om att inför mig föra lögnaktigt och bedrägligt tal, i hopp att tiderna skola förändra sig. Sägen mig alltså nu vad jag har drömt, så märker jag att I ock kunnen meddela mig uttydningen därpå.» Då svarade kaldéerna konungen och sade: »Det finnes ingen människa på jorden, som förmår meddela konungen det som han vill veta; aldrig har ju heller någon konung, huru stor och mäktig han än var, begärt sådant som detta av någon spåman eller besvärjare eller kaldé. Ty det som konungen begär är alltför svårt, och ingen finnes, som kan meddela konungen det, förutom gudarna; och de hava icke sin boning ibland de dödliga. Då blev konungen vred och mycket förtörnad och befallde att man skulle förgöra alla de vise i Babel. När alltså påbudet härom hade blivit utfärdat och man skulle döda de vise, sökte man ock efter Daniel och hans medbröder för att döda dem. Då vände sig Daniel med kloka och förståndiga ord till Arjok, översten för konungens drabanter, vilken hade dragit ut för att döda de vise i Babel. Han tog till orda och frågade Arjok, konungens hövitsman: »Varför har detta stränga påbud blivit utfärdat av konungen?» Då omtalade Arjok för Daniel vad som var på färde. Och Daniel gick in och bad konungen att tid måtte beviljas honom, så skulle han meddela konungen uttydningen. Därefter gick Daniel hem och omtalade för Hananja, Misael och Asarja, sina medbröder, vad som var på färde, och han uppmanade dem att bedja himmelens Gud om förbarmande, så att denna hemlighet bleve uppenbarad, på det att icke Daniel och hans medbröder måtte förgöras tillika med de övriga vise Babel. Då blev hemligheten uppenbarad för Daniel i en syn om natten. Och Daniel lovade himmelens Gud därför; Daniel hov upp sin röst och sade: »Lovat vare Guds namn från evighet till evighet! Ty vishet och makt höra honom till. Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de förståndiga deras förstånd. Han uppenbarar det som är djupt och förborgat, han vet vad i mörkret är, och hos honom bor ljuset. Dig, mina fäders Gud, tackar och prisar jag för att du har givit mig vishet och förmåga, och för att du nu har uppenbarat för mig det vi bådo dig om; ty det som konungen ville veta har du uppenbarat för oss.»

Morning Prayer — First Lesson

Jeremiah 52

Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Hamital, Jeremias dotter, från Libna. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom Jojakim hade gjort. Ty på grund av HERRENS vrede skedde vad som skedde med Jerusalem och Juda, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte. Och Sidkia avföll från konungen i Babel. Då, i hans nionde regeringsår, i tionde månaden, på tionde dagen i månaden, kom Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin här till Jerusalem, och de belägrade det; och de byggde en belägringsmur runt omkring det. Så blev staden belägrad och förblev så ända till konung Sidkias elfte regeringsår. Men i fjärde månaden, på nionde dagen i månaden, var hungersnöden så stor i staden, att mängden av folket icke hade något att äta. Och staden stormades, och allt krigsfolket flydde och drog ut ur staden om natten genom porten mellan de båda murarna (den port som ledde till den kungliga trädgården), medan kaldéerna lågo runt omkring staden; och de togo vägen åt Hedmarken till. Men kaldéernas här förföljde konungen, och de hunno upp Sidkia på Jerikos hedmarker, sedan hela hans här hade övergivit honom och skingrat sig. Och de grepo konungen och förde honom till den babyloniske konungen i Ribla i Hamats land; där höll denne rannsakning och dom med honom. Och konungen i Babel lät slakta Sidkias barn inför hans ögon; därjämte lät han ock slakta alla Juda furstar i Ribla. Och på Sidkia själv lät han sticka ut ögonen och lät fängsla honom med kopparfjättrar. Och konungen i Babel förde honom därefter till Babel och lät honom sitta i fängelsehuset ända till hans dödsdag. I femte månaden, på tionde dagen i månaden, detta i den babyloniske konungen Nebukadressars nittonde regeringsår, kom Nebusaradan, översten för drabanterna; denne var den babyloniske konungens förtroendeman vid Jerusalem. Han brände upp HERRENS hus och konungshuset; ja, alla hus i Jerusalem, i synnerhet alla de förnämas hus, brände han upp i eld. Och alla murar runt omkring Jerusalem brötos ned av hela den här av kaldéer, som översten för drabanterna hade med sig. Och en del av de ringaste bland folket och den övriga återstoden av folket, dem som voro kvar i staden, och de överlöpare som hade gått över till konungen i Babel, så ock det hantverksfolk som fanns kvar, dem förde Nebusaradan, översten för drabanterna, bort i fångenskap. Men av de ringaste i landet lämnade Nebusaradan, översten för drabanterna, några kvar till vingårdsmän och åkermän. Kopparpelarna i HERRENS hus, bäckenställen och kopparhavet i HERRENS hus slogo kaldéerna sönder och förde all kopparen till Babel. Och askkärlen, skovlarna, knivarna, de båda slagen av skålar och alla kopparkärl som hade begagnats vid gudstjänsten togo de bort. Likaledes tog översten för drabanterna bort faten, fyrfaten, offerskålarna, askkärlen, ljusstakarna, de andra skålarna och bägarna, allt vad som var av rent guld eller av rent silver. Vad angår de två pelarna, havet som var allenast ett, och de tolv kopparoxarna under bäckenställen, som konung Salomo hade låtit göra till HERRENS hus, så kunde kopparen i alla dessa föremål icke vägas. Och vad pelarna angår, så var den ena pelaren aderton alnar hög, och en tolv alnar lång tråd mätte dess omfång, och den var fyra finger tjock och ihålig. Och ovanpå den var ett pelarhuvud av koppar; och detta ena pelarhuvud var fem alnar högt, och ett nätverk och granatäpplen funnos på pelarhuvudet runt omkring, alltsammans av koppar. Och likadant var det på den andra pelaren med fina granatäpplen. Och granatäpplena voro nittiosex utåt; men tillsammans voro granatäpplena på nätverket runt omkring ett hundra. Och översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte Sefanja prästen näst under honom, så ock de tre som höllo vakt vid tröskeln, och från staden tog han en hovman, den som var anförare för krigsfolket, och sju av konungens närmaste män, som påträffades i staden, så ock härhövitsmannens sekreterare, som plägade utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män av landets folk, som påträffades i staden -- dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem till den babyloniske konungen i Ribla. Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land. Så blev Juda bortfört från sitt land. Detta är antalet av dem som Nebukadressar förde bort: i det sjunde året tre tusen tjugutre judar, och i Nebukadressars adertonde: regeringsår åtta hundra trettiotvå personer från Jerusalem. Men i Nebukadressars tjugutredje regeringsår bortförde Nebusaradan, översten för drabanterna, av judarna sju hundra fyrtiofem personer. Hela antalet utgjorde fyra tusen sex hundra personer. Men i det trettiosjunde året sedan Jojakin, Juda konung, hade blivit bortförd i fångenskap, i tolfte månaden, på tjugufemte dagen i månaden, tog Evil-Merodak, konungen i Babel -- samma år han blev konung -- Jojakin, Juda konung, till nåder och förde honom ut ur fängelset. Och han talade vänligt med honom och gav honom översta platsen bland de konungar som voro hos honom i Babel. Han fick lägga av sin fångdräkt och beständigt äta vid hans bord, så länge han levde. Och ett ständigt underhåll gavs honom från konungen i Babel, visst för var dag, ända till hans dödsdag, så länge han levde.

Epistle

2 Corinthians 10:17-18;11:1-2

Men »den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren». Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord, utan den som Herren giver sådant vitsord. Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu talar något litet efter dårars sätt. Dock, I haven helt visst fördrag med mig. Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.

First Reading

Ecclesiastes 12

Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem»; Ja, förrän solen bliver förmörkad, och dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder då molnen komma igen efter regnet, den tid då väktarna i huset darra och de starka männen kröka sig; då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit, och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster; då dörrarna åt gatan stängas till, medan ljudet från kvarnen försvagas; då man står upp, när fågeln begynner kvittra, och alla sångens tärnor sänka rösten; då man fruktar för var backe och förskräckelser bo på vägarna; då mandelträdet blommar och gräshoppan släpar sig fram och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu då människan skall fara till sin eviga boning och gråtarna redan gå och vänta på gatan; ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder, och förrän ämbaret vid källan krossas och hjulet slås sönder och faller i brunnen och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet! För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han. Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas. De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från en och samma Herde. Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött. Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till. Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.

Morning Prayer — Second Lesson

Acts 10

I Cesarea bodde en man vid namn Kornelius, en hövitsman vid den så kallade italiska krigsskaran. Han var en from man, som »fruktade Gud»[1] tillika med hela sitt hus; han utdelade rikligen allmosor åt folket och bad alltid till Gud. En dag omkring nionde timmen såg denne tydligt i en syn en Guds ängel, som kom in till honom och sade till honom: »Kornelius!» Han betraktade honom förskräckt och frågade: »Vad är det, herre?» Då sade ängeln till honom: »Dina böner och dina allmosor hava uppstigit till Gud och äro i åminnelse hos honom. Så sänd nu några män till Joppe och låt hämta en viss Simon, som ock kallas Petrus. Han gästar hos en garvare vid namn Simon, som har ett hus vid havet.» När ängeln som hade talat med honom var borta, kallade han till sig två av sina tjänare och en from krigsman, en av dem som hörde till hans närmaste följe, och förtäljde alltsammans för dem och sände dem åstad till Joppe. Men dagen därefter, medan dessa voro på vägen och nalkades staden, gick Petrus vid sjätte timmen upp på taket för att bedja. Och han blev hungrig och ville hava något att äta. Medan man nu tillredde maten, föll han i hänryckning. Han såg himmelen öppen och någonting komma ned som liknade en stor linneduk, och som fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned till jorden. Och däri funnos alla slags fyrfota och krälande djur som leva på jorden, och alla slags himmelens fåglar. Och en röst kom till honom: »Stå upp, Petrus, slakta och ät.» Men Petrus svarade: »Bort det, Herre! Jag har aldrig ätit något oheligt och orent.» Åter, för andra gången, kom en röst till honom: »Vad Gud har förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.» Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan blev duken strax åter upptagen till Himmelen. Medan Petrus i sitt sinne undrade över vad den syn han hade sett skulle betyda, hade de män som voro utsända av Kornelius redan frågat sig fram till Simons hus; och de stannade nu vid porten och ropade på någon för att få veta om Simon, som ock kallades Petrus, gästade där. Men under det Petrus alltjämt begrundade synen, sade Anden till honom: »Här äro ett par män som fråga efter dig. Stå upp, och gå ditned och följ med dem, utan att tveka; ty det är jag som har sänt dem.» Då steg Petrus ned till männen och sade: »Se här är jag, den som I frågen efter. Av vilken orsak haven I kommit hit?» De svarade: »Hövitsmannen Kornelius, en rättfärdig och gudfruktig man, som har gott vittnesbörd om sig av hela det judiska folket, har i en uppenbarelse fått befallning av en helig ängel att hämta dig till sig och höra vad du har att säga.» Då bjöd han dem komma in och beredde dem härbärge. Dagen därefter stod han upp och begav sig åstad med dem; och några av bröderna i Joppe följde med honom. Följande dag kommo de fram till Cesarea. Och Kornelius väntade på dem och hade kallat tillhopa sina fränder och närmaste vänner. Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans fötter. Men Petrus reste upp honom och sade: »Stå upp; också jag är en människa.» Och under samtal med honom trädde Petrus in och fann många vara där församlade. Och han sade till dem: »I veten själva att det är en judisk man förbjudet att hava något umgänge med en utlänning eller att besöka en sådan; men mig har Gud lärt att icke räkna någon människa för ohelig eller oren. Därför kom jag ock utan invändning hit, när jag blev hämtad. Och nu frågar jag eder av vilket skäl I haven låtit hämta mig.» Då svarade Kornelius: »Det är nu fjärde dagen sedan jag, just vid denna timme, förrättade i mitt hus den bön som man beder vid nionde timmen. Då fick jag se en man i skinande klädnad stå framför mig, och han sade: 'Kornelius, din bön är hörd, och dina allmosor hava kommit i åminnelse inför Gud. Så sänd nu bud till Joppe och kalla till dig Simon, som ock kallas Petrus: han gästar i garvaren Simons hus vid havet.' Då sände jag strax bud till dig, och du gjorde väl i att du kom. Och nu äro vi alla här tillstädes inför Gud för att höra allt som har blivit dig befallt av Herren.» Då öppnade Petrus sin mun och sade: »Nu förnimmer jag i sanning att 'Gud icke har anseende till personen', utan att den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages emot av honom, vilket folk han än må tillhöra. Det ord som han har sänt till Israels barn för att genom Jesus Kristus, som är allas Herre, förkunna det glada budskapet om frid, det ordet kännen I, den förkunnelse som gick ut över hela Judeen, sedan den hade begynt i Galileen efter den döpelse Johannes predikade -- förkunnelsen om Jesus från Nasaret och om huru Gud hade smort honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld; ty Gud var med honom. Vi kunna själva vittna om allt vad han gjorde både på den judiska landsbygden och i Jerusalem; likväl upphängde man honom på trä och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt på tredje dagen och låtit honom bliva uppenbar, väl icke för allt folket, men för oss, som redan förut av Gud hade blivit utvalda till vittnen, och som åto och drucko med honom, sedan han hade uppstått från de döda. Och han bjöd oss predika för folket och betyga att han är den som av Gud har blivit bestämd till att vara domare över levande och döda. Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn.» Medan Petrus ännu så talade, föll den helige Ande på alla dem som hörde hans tal. Och alla de omskurna troende män som hade kommit dit med Petrus blevo uppfyllda av häpnad över att den helige Ande hade blivit utgjuten jämväl över hedningarna, såsom en gåva åt dem. De hörde dem nämligen tala tungomål och storligen prisa Gud. Då tog Petrus till orda och sade: »Icke kan väl någon hindra att dessa döpas med vatten, då de hava undfått den helige Ande, de likaväl som vi?» Och så bjöd han att man skulle döpa dem i Jesu Kristi namn. Därefter bådo de honom att han skulle stanna hos dem några dagar. [1] Se Frukta Gud i Ordförkl.

Responsorial Psalm

Psalm 51

För sångmästaren; en psalm av David, när profeten Natan kom till honom, då han hade gått in till Bat-Seba. Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet. Två mig väl från min missgärning, och rena mig från synd. Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig. Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon; på det att du må finnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar. Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig. Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden; så lär mig då vishet i mitt innersta. Skära mig med isop, så att jag varder ren; två mig, så att jag bliver vitare än snö. Låt mig förnimma fröjd och glädje, låt de ben som du har krossat få fröjda sig. Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig icke från ditt ansikte, och tag icke din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få fröjdas över din frälsning, och uppehåll mig med villighetens ande. Då skall jag lära överträdarna dina vägar, och syndarna skola omvända sig till dig. Rädda mig undan blodstider, Gud, du min frälsnings Gud, så skall min tunga jubla över din rättfärdighet. Herre, upplåt mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov. Ty du har icke behag till offer, eljest skulle jag giva dig sådana; till brännoffer har du icke lust. Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta. Gör väl mot Sion i din nåd, bygg upp Jerusalems murar.Då skall du undfå rätta offer, som behaga dig, brännoffer och heloffer; då skall man offra tjurar på ditt altare.

Gospel

Matthew 25:1-13

Responsorial Psalm

Psalm 64

För sångmästaren; en psalm av David. Hör, o Gud, min röst, när jag klagar, bevara mitt liv, ty fienden förskräcker mig. Fördölj mig för de ondas hemliga råd, för ogärningsmännens larmande hop; ty de vässa sina tungor likasom svärd, med bittra ord lägga de an såsom med pilar, för att i lönndom skjuta den ostrafflige; plötsligt skjuta de på honom, utan försyn. De befästa sig i sitt onda uppsåt, de orda om huru de skola lägga ut snaror; de säga: »Vem skulle se oss?» De tänka ut onda anslag: »Nu äro vi redo med det råd vi hava uttänkt!» Ja, djupa äro männens tankar och hjärtan. Då skjuter Gud dem; plötsligt sårar dem hans pil. De bringas på fall och få straff för sina tungors skull; var och en som ser dem rister huvudet. Och alla människor varda förskräckta; de förkunna vad Gud har gjort och förstå hans verk.Den rättfärdige skall glädja sig i HERREN och taga sin tillflykt till honom, och alla rättsinniga skola berömma sig.

Responsorial Psalm

Psalm 74

En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord? Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning. Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen. Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken. Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog. Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila. De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning. De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet. Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge. Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn? Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem. Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden. Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet. Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror. Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka. Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen. Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig. Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn. Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv. Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen. Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn. Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren. Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.

Responsorial Psalm

Psalm 73

En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan. Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta; ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet. Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt. De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor. Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem. Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått. De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de. Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden; därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag. Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?» Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt. Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld; jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig. Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte. När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt, till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände. Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv. Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse. Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar. När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre, då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig. Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand. Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära. Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden. Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen. Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig. Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.

Evening Prayer — First Lesson

Lamentations 1

Huru övergiven sitter hon icke ,[1] den folkrika staden! Hon har blivit lik en änka. Hon som var så mäktig bland folken, en furstinna bland länderna, hon måste nu göra trältjänst. Bittert gråter hon i natten, och tårar rinna utför hennes kind. Ingen finnes, som tröstar henne, bland alla hennes vänner. Alla hennes närmaste hava varit trolösa mot henne; de hava blivit hennes fiender. Juda har måst gå i landsflykt efter att hava utstått elände och svåra vedermödor; hon bor nu bland hedningarna och finner ingen ro. Alla hennes förföljare hava fallit över henne, mitt i hennes trångmål. Vägarna till Sion ligga sörjande, då nu ingen kommer till högtiderna. Alla hennes portar äro öde, hennes präster sucka. Hennes jungfrur äro bedrövade, och själv sörjer hon bittert. Hennes ovänner hava fått övermakten, för hennes fiender går allt väl. Ty HERREN har sänt henne bedrövelser för hennes många överträdelsers skull. Hennes barn hava måst gå i fångenskap, bortdrivna av ovännen. Så har all dottern Sions härlighet försvunnit ifrån henne. Hennes furstar likna hjortar som icke finna något bete; vanmäktiga söka de fly bort, undan sina förföljare. I denna sitt eländes och sin husvillhets tid kommer Jerusalem ihåg allt vad dyrbart hon ägde i forna dagar. Nu då hennes folk har fallit för ovännens hand och hon icke har någon hjälpare nu se hennes ovänner med hån på hennes undergång. Svårt hade Jerusalem försynda sig; därför har hon blivit en styggelse. Alla som ärade henne förakta henne nu, då de se hennes blygd. Därför suckar hon ock själv och drager sig undan. Orenhet fläckar hennes klädesfållar; hon tänkte icke på anden. Därför vart hennes fall så gruvligt; ingen finnes, som tröstar henne. Se, HERRE, till mitt elände, ty fienden förhäver sig. Ovännen räckte ut sin hand efter allt vad dyrbart hon ägde; ja, hon fick se huru hedningar kommo in i hennes helgedom, just sådana som du hade förbjudit att komma in i din församling. Allt hennes folk måste med suckan tigga sitt bröd; för vad dyrbart de ägde måste de köpa sig mat till att stilla sin hunger. Se, HERRE, och akta på huru föraktad jag har blivit. Går detta eder ej till sinnes, I alla som dragen vägen fram? Akten härpå och sen till: kan någon plåga vara lik den varmed jag har blivit hemsökt, den varmed HERREN har bedrövat mig på sin glödande vredes dag? Från höjden sände han en eld i mina ben och fördärvade dem. Han bredde ut ett nät för mina fötter, han stötte mig tillbaka. Förödelse lät han gå över mig, han gjorde mig maktlös för alltid. Mina överträdelser knötos samman av hans hand till ett ok, hopbundna lades de på min hals; så bröt han ned min kraft. Herren gav mig i händerna på människor som jag ej kan stå emot. Alla de tappra kämpar jag hyste aktade Herren för intet. Han lyste ut högtid, mig till fördärv, för att krossa mina unga män. Ja, vinpressen trampade Herren till ofärd för jungfrun dottern Juda. Fördenskull gråter jag; mitt öga, det flyter i tårar; ty fjärran ifrån mig äro de som skulle trösta mig och vederkvicka min själ. Förödelse har gått över mina barn, ty fienden har blivit mig övermäktig. Sion räcker ut sina händer, men ingen finnes, som tröstar henne; mot Jakob bådade HERREN upp ovänner från alla sidor; Jerusalem har blivit en styggelse ibland dem. Ja, HERREN är rättfärdig, ty jag var gensträvig mot hans bud. Hören då, alla I folk, och sen min plåga: mina jungfrur och mina unga män fingo gå i fångenskap. Jag kallade på mina vänner, men de bedrogo mig. Mina präster och mina äldste förgingos i staden, medan de tiggde sig mat för att stilla sin hunger. Se HERRE, huru jag är i nöd, mitt innersta är upprört. Mitt hjärta vänder sig i mitt bröst, därför att jag var så gensträvig. Ute har svärdet förgjort mina barn, och inomhus pesten. Väl hör man huru jag suckar, men ingen finnes, som tröstar mig; alla mina fiender höra om min olycka och fröjda sig över att du har gjort detta. Den dag du förkunnade har du låtit komma. Dock, dem skall det gå såsom mig. Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte, och hemsök dem, likasom du har hemsökt mig för alla mina överträdelsers skull ty många äro mina suckar, och mitt hjärta är sjukt. [1] Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.

Second Reading

I Corinthians 12

Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder, mina bröder, huru med dem förhåller sig. I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis föras bort till de stumma avgudarna. Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som talar i Guds Ande säger: »Förbannad vare Jesus», så kan ej heller någon säga: »Jesus är Herre» annat än i den helige Ande. Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme. Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme. Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme, han som verkar allt i alla. Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en så, att de kunna bliva till nytta. Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en annan att efter samme Ande tala kunskapens ord, åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande, åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när någon talar tungomål. Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva. Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra en enda kropp, likaså är det med Kristus. Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många. Om foten ville säga: »Jag är icke hand, därför hör jag icke till kroppen», så skulle den icke dess mindre höra till kroppen. Och om örat ville säga: »Jag är icke öga, därför hör jag icke till kroppen», så skulle det icke dess mindre höra till kroppen. Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel och hållen vore öra, var funnes då lukten? Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på det sätt som han har velat. Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva kroppen? Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock är en enda. Ögat kan icke säga till handen: »Jag behöver dig icke», ej heller huvudet till fötterna: »Jag behöver eder icke.» Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som mest nödvändiga. Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma, dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet, under det att de andra icke behöva något sådant. Men när Gud sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare delen få en så mycket större heder, så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen, utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra. Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den. Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin mån. Och Gud har i församlingen satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar, ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål. Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar? Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla tungomål? Icke kunna väl alla uttyda? Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största. Och nu vill jag ytterligare visa eder en väg, en övermåttan härlig väg.

Second Reading

II Timothy 2

Så bliv nu du, min son, allt starkare i den nåd som är i Kristus Jesus. Och vad du har hört av mig och fått betygat av många vittnen, det må du betro åt män som äro förtroende värda, och som kunna bliva skickliga att i sin ordning undervisa andra. Bär ock du ditt lidande såsom en god Kristi Jesu stridsman. Ingen som tjänar i krig låter sig insnärjas i näringsomsorger, ty han vill vara den till behag, som har tagit honom i sin sold. Likaså, om någon deltager i en tävlingskamp, så vinner han icke segerkransen, ifall han icke kämpar efter stadgad ordning. Åkermannen, han som gör arbetet, bör främst av alla få njuta av frukten. Fatta rätt vad jag säger; Herren skall giva dig förstånd i allt. Tänk på Jesus Kristus, som är uppstånden från de döda, av Davids säd, enligt det evangelium som jag förkunnar, och i vars tjänst jag jämväl utstår lidande, ja, till och med måste bära bojor såsom en ogärningsman. Men Guds ord bär icke bojor. Därför uthärdar jag ståndaktigt allting för de utvaldas skull, på det att också de må vinna frälsningen i Kristus Jesus och därmed evig härlighet. Detta är ett fast ord; ty hava vi dött med honom, så skola vi ock leva med honom; äro vi ståndaktiga, så skola vi ock få regera med honom. Men förneka vi honom, så skall ock han förneka oss; äro vi trolösa, så står han troget fast vid sitt ord. Ty han kan icke förneka sig själv. Påminn dem om detta, och uppmana dem allvarligt inför Gud att icke befatta sig med ordstrider; ty sådana gagna till intet, utan äro allenast till fördärv för dem som höra därpå. Sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud såsom en som håller provet, en arbetare som icke behöver blygas, utan rätt förvaltar sanningens ord. Men undfly oandligt och tomt prat. Ty de som befatta sig med sådant komma att gå allt längre i ogudaktighet, och deras tal skall fräta omkring sig såsom ett kräftsår. Av det slaget äro Hymeneus och Filetus; ty när dessa säga att uppståndelsen redan har skett, hava de farit vilse från sanningen, och de förvända så tron hos somliga. Dock, Guds fasta grundval förbliver beståndande och har ett insegel med dessa ord: »Herren känner de sina», och: »Var och en som åkallar Herrens namn, han vände sig bort ifrån orättfärdighet.» Men i ett stort hus finnas kärl icke allenast av guld och silver, utan ock av trä och lera; och somliga äro till hedersamt bruk, andra till mindre hedersamt. Om nu någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk, då bliver han ett kärl till hedersamt bruk, helgat, gagneligt för sin herre, tjänligt till allt vad gott är. Fly ungdomens onda begärelser, och far efter rättfärdighet, tro och kärlek, och frid med dem som av rent hjärta åkalla Herren. Men undvik dåraktiga och barnsliga tvistefrågor; du vet ju att de föda av sig strider. Och en Herrens tjänare bör icke strida, utan vara mild mot alla, väl skickad att undervisa, tålig när han får lida. Han bör med saktmod tillrättavisa de motspänstiga, i hopp att Gud till äventyrs skall förläna dem bättring, så att de komma till kunskap om sanningen, och i hopp att de så skola bliva nyktra och därigenom befrias ur djävulens snara; ty av honom äro de fångade, så att de göra hans vilja.

Second Reading

Acts 7:44-60

Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat, som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se. Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid. Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum till boning' åt Jakobs Gud. Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom. Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty det är såsom profeten säger: 'Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall; vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren, och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad? Min hand har ju gjort allt detta.' I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder. Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt, I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.» När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom. Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida. Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.» Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus. Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: »Herre Jesus, tag emot min ande.» Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre, tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta, avsomnade han.

Second Reading

1 Timothy 6:11-16

Men fly sådant, du gudsmänniska, och far efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, ståndaktighet, saktmod. Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet, vartill du har blivit kallad, du som ock inför många vittnen har avlagt den goda bekännelsen. Inför Gud, som giver liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som under Pontius Pilatus vittnade med den goda bekännelsen, manar jag dig att, själv utan fläck och tadel, hålla vad jag har bjudit, intill vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse, vilken den salige, ende härskaren skall låta oss se, när tiden är inne, han som är konungarnas konung och herrarnas herre, han som allena har odödlighet och bor i ett ljus dit ingen kan komma, han som ingen människa har sett eller kan se. Honom vare ära och evigt välde! Amen.

Gospel

Matthew 25

»Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen. Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga. De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig. De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna. Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade. Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: 'Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.' Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor. Och de oförståndiga sade till de förståndiga: 'Given oss av eder olja, ty våra lampor slockna.' Men de förståndiga svarade och sade: 'Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja, och köpen åt eder.' Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen. Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: 'Herre, herre, låt upp för oss.' Men han svarade och sade: 'Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke.' Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden. Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina ägodelar; åt en gav han fem pund[1], åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes. Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund. Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två. Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin herres penningar. En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap med dem. Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram andra fem pund och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig fem pund; se, andra fem pund har jag vunnit.' Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har jag vunnit.' Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: 'Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har utstrött; och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i jorden. Se här har du vad dig tillhör.' Då svarade hans herre och sade till honom: 'Du onde och late tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått, och inbärga, där jag icke har utstrött? Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem. Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden. Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan. Men när Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på den vänstra. Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra sida: 'Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse. Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig.' Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att dricka? Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken och klädde dig? Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?' Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.' Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gån bort ifrån mig, I förbannade[2], till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka; jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.' Då skola också de svara och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig icke?' Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig.' Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.» [1] Se Pund i Ordförklaringarna. [2] Eller: Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gån bort ifrån mig i förbannelse' osv.

Evening Prayer — Second Lesson

James 2

Mina bröder, menen icke att tron på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, kan stå tillsammans med att hava anseende till personen. Om till exempel i eder församling inträder en man med guldring på fingret och i präktiga kläder, och jämte honom inträder en fattig man i smutsiga kläder, och I då vänden edra blickar till den som bär de präktiga kläderna och sägen till honom: »Sitt du här på denna goda plats», men däremot sägen till den fattige: »Stå du där», eller: »Sätt dig därnere vid min fotapall» -- haven I icke då kommit i strid med eder själva och blivit domare som döma efter orätta grunder? Hören, mina älskade bröder: Har icke Gud utvald just dem som i världens ögon äro fattiga till att bliva rika i tro, och att få till arvedel det rike han har lovat åt dem som älska honom? I åter haven visat förakt för den fattige. Är det då icke de rika som förtrycka eder, och är det icke just de, som draga eder inför domstolarna? Är det icke de, som smäda det goda namn som är nämnt över eder? Om I, såsom skriften bjuder, fullgören den konungsliga lagen: »Du skall älska din nästa såsom dig själv», då gören I visserligen väl. Men om I haven anseende till personen, så begån I synd och bliven av lagen överbevisade om att vara överträdare. Ty om någon håller hela lagen i övrigt, men felar i ett, så är han skyldig till allt. Densamme som sade: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», han sade ju ock: »Du skall icke dräpa.» Om du nu visserligen icke begår äktenskapsbrott, men dräper, så är du dock en lagöverträdare. Talen och handlen så, som det höves människor vilka skola dömas genom frihetens lag. Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som icke har visat barmhärtighet; barmhärtighet åter kan frimodigt träda fram inför domen. Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro, men icke har gärningar? Icke kan väl tron frälsa honom? Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och vore utan mat för dagen och någon av eder då sade till denne: »Gå i frid, kläd dig varmt, och ät dig mätt» -- vartill gagnade detta, såframt han icke därjämte gåve honom vad hans kropp behövde? Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig gärningar. Nu torde någon säga: »Du har ju tro?» -- »Ja, och jag har också gärningar; visa mig du din tro utan gärningar, så vill jag genom mina gärningar visa dig min tro.» Du tror att Gud är en. Däri gör du rätt; också de onda andarna tro det och bäva. Men vill du då förstå, du fåkunniga människa, att tron utan gärningar är till intet gagn! Blev icke Abraham, vår fader, rättfärdig av gärningar, när han frambar sin son Isak på altaret? Du ser alltså att tron samverkade med hans gärningar, och av gärningarna blev tron fullkomnad, och så fullbordades det skriftens ord som säger: »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»; och han blev kallad »Guds vän». I sen alltså att det är av gärningar som en människa bliver rättfärdig, och icke av tro allenast. Och var det icke på samma sätt med skökan Rahab? Blev icke hon rättfärdig av gärningar, när hon tog emot sändebuden och sedan på en annan väg släppte ut dem? Ja, såsom kroppen utan ande är död, så är ock tron utan gärningar död.

Gospel

John 18:1-14

När Jesus hade sagt detta, begav han sig med sina lärjungar därifrån och gick över bäcken Kidron till andra sidan. Där var en örtagård, och i den gick han in med sina lärjungar. Men också Judas, han som förrådde honom, kände till det stället, ty där hade Jesus och hans lärjungar ofta kommit tillsammans. Och Judas tog nu med sig den romerska vakten, så ock några av översteprästernas och fariséernas tjänare, och kom dit med bloss och lyktor och vapen. Och Jesus, som visste allt vad som skulle övergå honom, gick fram och sade till dem: »Vem söken I?» De svarade honom: »Jesus från Nasaret.» Jesus sade till dem: »Det är jag.» Och Judas, förrädaren, stod också där ibland dem. När Jesus nu sade till dem: »Det är jag», veko de tillbaka och föllo till marken. Åter frågade han dem då: »Vem söken I?» De svarade: »Jesus från Nasaret.» Jesus sade: »Jag har sagt eder att det är jag; om det alltså är mig I söken, så låten dessa gå.» Ty det ordet skulle fullbordas, som han hade sagt: »Av dem som du har givit mig har jag icke förlorat någon.» Och Simon Petrus, som hade ett svärd, drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat; och tjänarens namn var Malkus. Då sade Jesus till Petrus: »Stick ditt svärd i skidan. Skulle jag icke dricka den kalk som min Fader har givit mig?» Den romerska vakten med sin överste och de judiska rättstjänarna grepo då Jesus och bundo honom och förde honom bort, först till Hannas; denne var nämligen svärfader till Kaifas, som var överstepräst det året. Och det var Kaifas som under rådplägningen hade sagt till judarna, att det vore bäst om en man finge dö för folket.

Gospel

Matthew 16:1-6

Gospel

Matthew 16

Och fariséerna och sadducéerna kommo dit och ville sätta honom på prov; de begärde att han skulle låta dem se något tecken från himmelen. Men han svarade och sade till dem: »Om aftonen sägen I: 'Det bliver klart väder, ty himmelen är röd', och om morgonen: 'Det bliver oväder i dag, ty himmelen är mulen och röd.' Ja, om himmelens utseende förstån I att döma, men om tidernas tecken kunnen I icke döma. Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken.» Och så lämnade han dem och gick sin väg. När sedan lärjungarna foro åstad, över till andra stranden, hade de förgätit att taga med sig bröd. Och Jesus sade till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas och sadducéernas surdeg.» Då talade de med varandra och sade: »Det är därför att vi icke hava tagit med oss bröd.» Men när Jesus märkte detta, sade han: »I klentrogne, varför talen I eder emellan om att I icke haven bröd med eder? Förstån I ännu ingenting? Och kommen I icke ihåg de fem bröden åt de fem tusen, och huru många korgar I då togen upp? Ej heller de sju bröden åt de fyra tusen, och huru många korgar I då togen upp? Huru kommer det då till, att I icke förstån att det ej var om bröd som jag talade till eder? Tagen eder till vara för fariséernas och sadducéernas surdeg.» Då förstodo de att det icke var för surdeg i bröd som han hade bjudit dem att taga sig till vara, utan för fariséernas och sadducéernas lära. Men när Jesus kom till trakten av Cesarea Filippi, frågade han sina lärjungar och sade: »Vem säger folket Människosonen vara?» De svarade: »Somliga säga Johannes döparen, andra Elias, andra åter Jeremias eller en annan av profeterna.» Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Simon Petrus svarade och sade: »Du är Messias, den levande Gudens Son.» Då svarade Jesus och sade till honom: »Salig är du, Simon, Jonas' son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader, som är i himmelen. Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa[1] skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga. Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.» Därefter förbjöd han lärjungarna att för någon säga att han var Messias. Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar, att han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han på tredje dagen skulle uppstå igen. Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom och sade: »Bevare dig Gud, Herre! Ingalunda får detta vederfaras dig.» Men han vände sig om och sade till Petrus: »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.» Därefter sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig: så följe han mig. Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det. Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ? Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans gärningar. Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma i sitt rike.» [1] Klippa heter på grekiska petra.

A daily plan reading through Scripture in course. Bible text is in the public domain. (Svenska Bibeln 1917)

Today's readings, every morning

Bosko brings the daily readings for your tradition to your day — with a reflection, the full Bible in 30 translations, and the liturgical calendar, in 18 languages.

Open Bosko free