Today's Readings
The Scripture readings appointed for today, with the full text in your language. Follow the daily readings for your tradition, every morning, in the Bosko app.
First Reading
Ephesians 4:20-24
Men I haven icke fått en sådan undervisning om Kristus, om I eljest så haven hört om honom och så blivit lärda i honom, som sanning är i Jesus: att I -- då detta nu krävdes på grund av eder förra vandel -- haven avlagt den gamla människan, som fördärvar sig genom att följa sina begärelsers bedrägliga lockelser, och nu förnyens genom Anden som bor i edert sinne, och att I haven iklätt eder den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet.
First Reading
Ezekiel 12
Och HERRENS ord kom till mig; han sade; »Du människobarn, du bor mitt i det gensträviga släktet, bland människor som hava ögon att se med, men dock icke se, och öron att höra med, men dock icke höra, eftersom de äro ett så gensträvigt släkte. Så red nu till åt dig, du människobarn, vad man behöver, när man skall gå i landsflykt. Och vandra i deras åsyn åstad på ljusa dagen, ja, vandra i deras åsyn åstad från det ställe där du nu bor bort till en annan ort -- om de till äventyrs ville akta därpå, då de nu äro ett så gensträvigt släkte. För ut ditt bohag, på ljusa dagen och i deras åsyn, såsom skulle du gå i landsflykt, och vandra så i deras åsyn själv åstad på aftonen, såsom landsflyktiga pläga. Gör dig i deras åsyn en öppning i väggen, och för bohaget ut genom den. Lyft det sedan i deras åsyn upp på axeln och för bort det, när det har blivit alldeles mörkt; och betäck ditt ansikte, så att du icke ser landet. Ty jag gör dig till ett tecken för Israels hus.» Och jag gjorde såsom han bjöd mig; på ljusa dagen förde jag ut mitt bohag, såsom skulle jag gå i landsflykt. Sedan, om aftonen, gjorde jag mig med handen en öppning i väggen, och när det hade blivit alldeles mörkt, förde jag det ut genom den och bar det så på axeln, i deras åsyn. Och HERRENS ord kom till mig den följande morgonen; han sade: Du människobarn, säkert har Israels hus, det gensträviga släktet, frågat dig: »Vad är det du gör?» Så svara dem nu: Så säger Herren, HERREN: Denna utsaga gäller fursten i Jerusalem och alla dem av Israels hus, som äro därinne. Säg: Jag är ett tecken för eder; såsom jag har gjort, så skall det gå dem: de skola vandra bort i landsflykt och fångenskap. Och fursten som de hava ibland sig skall lyfta upp sin börda på axeln, när det har blivit alldeles mörkt, och skall så draga ut. Man skall göra en öppning i väggen, så att han genom den kan bära ut sin börda; och han skall betäcka sitt ansikte, så att han icke ser landet med sitt öga. Och jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall bliva fångad i min snara; och jag skall föra honom till Babel i kaldéernas land, som han dock icke skall se; och där skall han dö. Och alla som äro omkring honom, till hans hjälp, och alla hans härskaror skall jag förströ åt alla väderstreck, och mitt svärd skall jag draga ut efter dem. Och de skola förnimma att jag är HERREN, när jag förskingrar dem bland folken och förströr dem i länderna. Men några få av dem skall jag låta bliva kvar efter svärd, hungersnöd och pest, för att de bland de folk till vilka de komma skola kunna förtälja om alla sina styggelser; och de skola förnimma att jag är HERREN. Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, ät nu ditt bröd med bävan, och drick ditt vatten darrande och med oro. Och säg till folket i landet: Så säger Herren, HERREN om Jerusalems invånare i Israels land: De skola äta sitt bröd med oro och dricka sitt vatten med förfäran; så skall landet bliva ödelagt och plundrat på allt vad däri är, för den orätts skull som alla dess inbyggare hava övat. Och de städer som nu äro bebodda skola komma att ligga öde, och landet skall bliva en ödemark; och I skolen förnimma att jag är HERREN. Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, vad är det för ett ordspråk I haven i Israels land, när I sägen: »Tiden går, och av alla profetsynerna bliver intet»? Säg nu till dem: Så säger Herren, HERREN: Jag skall göra slut på det ordspråket, så att man icke mer skall bruka det i Israel. Tala i stället så till dem: »Tiden kommer snart, med alla profetsynernas fullbordan.» Ty inga falska profetsyner och inga lögnaktiga spådomar skola mer finnas i Israels hus; nej, jag, HERREN, skall tala det ord som jag vill tala, och det skall fullbordas, utan att länge fördröjas. Ja, du gensträviga släkte, i edra dagar skall jag tala ett ord och skall ock fullborda det, säger Herren, HERREN. Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, se, Israels hus säger: »Den syn som han skådar gäller dagar som icke komma så snart; han profeterar om tider som ännu äro långt borta.» Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: Intet av vad jag har talat skall längre fördröjas; vad jag talar, det skall ske, säger Herren, HERREN.
First Reading
Habakkuk 3:17-19
Ja, fikonträdet blomstrar icke mer, och vinträden giva ingen skörd, olivträdets frukt slår fel och fälten alstra ingen äring, fåren ryckas bort ur fållorna, och inga oxar finnas mer i stallen. Likväl vill jag glädja mig i HERREN och fröjda mig i min frälsnings Gud. HERREN, Herren är min starkhet; han gör mina fötter såsom hindens och låter mig gå fram över mina höjder. För sångmästaren, med mitt strängaspel.
Morning Prayer — First Lesson
Micah 4
Men det skall ske i kommande dagar att det berg där HERRENS hus är skall stå där fast grundat, ypperst ibland bergen, och vara upphöjt över andra höjder; och folk skall strömma ditupp, ja, många hednafolk skola gå åstad och skola säga: »Upp, låt oss draga åstad till HERRENS berg, upp till Jakobs Guds hus, för att han må undervisa oss om sina vägar, så att vi kunna vandra på hans stigar.» Ty från Sion skall lag utgå, och HERRENS ord från Jerusalem. Och han skall döma mellan många folk och skipa rätt åt mäktiga hednafolk, ända bort i fjärran land. Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida. Och var och en skall sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka honom; ty så har HERREN Sebaots mun talat. Ja, alla andra folk vandra vart och ett i sin guds namn, men vi vilja vandra i HERRENS, vår Guds, namn, alltid och evinnerligen. På den dagen, säger HERREN, skall jag församla de haltande och hämta tillhopa de fördrivna och dem som jag har hemsökt med olyckor. Och jag skall låta de haltande bliva en kvarleva och de långt bort förjagade ett mäktigt folk; och HERREN skall vara konung över dem på Sions berg från nu och till evig tid. Och du Herdetorn, du dotter Sions kulle, till dig skall det komma, ja, till dig skall det återvända, det forna herradömet, dottern Jerusalems konungavälde. Men varför skriar du nu så högt? Finnes då ingen konung i dig, har du icke mer någon rådklok man, eftersom ångest, lik en barnaföderskas, har gripit dig? Ja, väl må du vrida dig i födslosmärtor såsom en barnaföderska, du dotter Sion; ty nu måste du ut ur staden, du måste bo på öppna fältet; ja, du skall komma ända till Babel -- där skall du finna räddning, där skall HERREN förlossa dig ur dina fienders hand. Nu hava många hednafolk församlat sig mot dig, och de säga: »Må hon varda skändad, så att våra ögon få skåda med lust på Sion.» Men dessa känna icke HERRENS tankar, de förstå icke hans rådslut, att han har samlat dem såsom kärvar till tröskplatsen. Upp då och tröska, du dotter Sion! Ty jag skall giva dig horn av järn och giva dig klövar av koppar, för att du må sönderkrossa många folk. Och deras byte skall du giva till spillo åt HERREN och deras skatter åt hela jordens HERRE.
Epistle
Galatians 5:25-26;6:1-10
Om vi nu hava liv genom ande, så låtom oss ock vandra i ande. Låtom oss icke söka fåfänglig ära, i det att vi utmana varandra och avundas varandra. Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad. Bären varandras bördor; så uppfyllen I Kristi lag. Ty om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så bedrager han sig själv. Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter vad andra äro. Ty var och en har sin egen börda att bära. Den som får undervisning i ordet, han låte den som undervisar honom få del med sig i allt gott. Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda. Den som sår i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda förgängelse, men den som sår i Andens åker, han skall av Anden skörda evigt liv. Och låtom oss icke förtröttas att göra vad gott är; ty om vi icke uppgivas, så skola vi, när tiden är inne, få inbärga vår skörd. Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra vad gott är mot var man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron.
First Reading
Genesis 11
Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda sätt. Men när de bröto upp och drogo österut, funno de en lågslätt i Sinears land och bosatte sig där. Och de sade till varandra: »Kom, låt oss slå tegel och bränna det.» Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk begagnade de jordbeck. Och de sade: »Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.» Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som människobarnen byggde. Och HERREN sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra. Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så att den ene icke förstår den andres tungomål.» Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att de måste upphöra att bygga på staden. Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där förbistrade[1] hela jordens tungomål; därifrån spridde ock HERREN ut dem över hela jorden. Detta är berättelsen om Sems släkt. När Sem var hundra år gammal, födde han Arpaksad, två år efter floden. Och sedan Sem hade fött Arpaksad, levde han fem hundra år och födde söner och döttrar. När Arpaksad var trettiofem år gammal, födde han Sela. Och sedan Arpaksad hade fött Sela, levde han fyra hundra tre år och födde söner och döttrar. När Sela var trettio år gammal, födde han Eber. Och sedan Sela hade fött Eber, levde han fyra hundra tre år och födde söner och döttrar. När Eber var trettiofyra år gammal, födde han Peleg. Och sedan Eber hade fött Peleg, levde han fyra hundra trettio år och födde söner och döttrar. När Peleg var trettio år gammal, födde han Regu. Och sedan Peleg hade fött Regu, levde han två hundra nio år och födde söner och döttrar. När Regu var trettiotvå år gammal, födde han Serug. Och sedan Regu hade fött Serug, levde han två hundra sju år och födde söner och döttrar. När Serug var trettio år gammal, födde han Nahor. Och sedan Serug hade fött Nahor, levde han två hundra år och födde söner och döttrar. När Nahor var tjugunio år gammal, födde han Tera. Och sedan Nahor hade fött Tera, levde han ett hundra nitton år och födde söner och döttrar. När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abram, Nahor och Haran. Och detta är berättelsen om Teras släkt. Tera födde Abram, Nahor och Haran. Och Haran födde Lot. Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det kaldeiska Ur. Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Abrams hustru hette Sarai, och Nahors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var fader till Milka och Jiska. Men Sarai var ofruktsam och hade inga barn. Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru; och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där. Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i Haran. [1] Hebr balál.
Morning Prayer — Second Lesson
Matthew 12
Vid den tiden tog Jesus på sabbaten vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar blevo hungriga och begynte rycka av ax och äta. När fariséerna sågo detta, sade de till honom: »Se, dina lärjungar göra vad som icke är lovligt att göra på en sabbat.» Han svarade dem: »Haven I icke läst vad David gjorde, när han och de som följde honom blevo hungriga: huru han då gick in i Guds hus, och huru de åto skådebröden, fastän det ju varken för honom eller för dem som följde honom var lovligt att äta sådant bröd, utan allenast för prästerna? Eller haven I icke läst i lagen att prästerna på sabbaten bryta sabbaten i helgedomen, och likväl äro utan skuld? Men jag säger eder: Här är vad som är förmer än helgedomen. Och haden I förstått vad det är: 'Jag har behag till barmhärtighet, och icke till offer', så skullen I icke hava dömt dem skyldiga, som äro utan skuld. Ty Människosonen är herre över sabbaten.» Och han gick därifrån vidare och kom in i deras synagoga. Och se, där var en man som hade en förvissnad hand. Då frågade de honom och sade: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten?» De ville nämligen få något att anklaga honom för. Men han sade till dem: »Om någon bland eder har ett får, och detta på sabbaten faller i en grop, fattar han icke då i det och drager upp det? Huru mycket mer värd är nu icke en människa än ett får! Alltså är det lovligt att på sabbaten göra vad gott är.» Därefter sade han till mannen: »Räck ut din hand.» Och han räckte ut den, och den blev frisk igen och färdig såsom den andra. -- Då gingo fariséerna bort och fattade det beslutet om honom, att de skulle förgöra honom. Men när Jesus fick veta detta, gick han bort därifrån; och många följde honom, och han botade dem alla, men förbjöd dem strängeligen att utbreda ryktet om honom. Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade: »Se, över min tjänare, som jag har utvalt, min älskade, i vilken min själ har funnit behag, över honom skall jag låta min Ande komma, och han skall förkunna rätten bland folken. Han skall icke kiva eller skria, och hans röst skall man icke höra på gatorna, Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en rykande veke skall han icke utsläcka, intill dess att han har fört rätten fram till seger. Och till hans namn skola folken sätta sitt hopp.» Då förde man till honom en besatt, som var blind och dövstum. Och han botade honom, så att den dövstumme talade och såg. Och allt folket uppfylldes av häpnad och sade: »Månne icke denne är Davids son?» Men när fariséerna hörde detta, sade de: »Det är allenast med Beelsebul, de onda andarnas furste, som denne driver ut de onda andarna.» Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött, och intet samhälle eller hus som har kommit i strid med sig självt kan hava bestånd. Om nu Satan driver ut Satan, så har han kommit i strid med sig själv. Huru kan då hans rike hava bestånd? Och om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare. Om det åter är med Guds Ande som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder. -- Eller huru kan någon gå in i en stark mans hus och beröva honom hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke? Först därefter kan han plundra hans hus. Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar. Därför säger jag eder: All annan synd och hädelse skall bliva människorna förlåten, men hädelse mot Anden skall icke bliva förlåten. Ja, om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men om någon säger något mot den helige Ande, så skall det icke bliva honom förlåtet, varken i denna tidsåldern eller i den tillkommande. I måsten döma så: antingen är trädet gott, och då måste dess frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt vara dålig. Ty av frukten känner man trädet. I huggormars avföda, huru skullen I kunna tala något gott, då I själva ären onda? Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen. En god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är. Men jag säger eder, att för vart fåfängligt ord som människorna tala skola de göra räkenskap på domens dag. Ty efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig.» Då togo några av de skriftlärde och fariséerna till orda och sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja se något tecken av dig.» Men han svarade och sade till dem: »Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas' tecken. Ty likasom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk, så skall ock Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte. Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas' predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas. Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, här är vad som är mer än Salomo. När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro, men finner ingen. Då säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.' Och när han kommer dit och finner det stå ledigt och vara fejat och prytt, då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver för den människan det sista värre än det första. Så skall det ock gå med detta onda släkte.» Medan han ännu talade till folket, kommo hans moder och hans bröder och stannade därutanför och ville tala med honom. Då sade någon till honom: »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och vilja tala med dig.» Men han svarade och sade till den som omtalade detta för honom: »Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?» Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder! Ty var och en som gör min himmelske Faders vilja, den är min broder och min syster och min moder.»
Responsorial Psalm
Psalm 110
Av David; en psalm. HERREN sade till min herre: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.» Din makts spira skall HERREN utsträcka från Sion; du skall härska mitt ibland dina fiender. Villigt kommer ditt folk, när du samlar din här; i helig skrud kommer din unga skara inför dig, såsom daggen kommer ur morgonrodnadens sköte. HERREN har svurit och skall icke ångra sig: »Du är en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt.» Herren är på din högra sida, han skall krossa konungar på sin vredes dag. Han skall hålla dom bland hedningarna, överallt skola döda ligga; han skall sönderkrossa huvuden vida omkring på jorden. Ur bäcken skall han dricka på vägen; därför skall han upplyfta huvudet.
Gospel
Luke 7:11-16
Därefter begav han sig till en stad som hette Nain; och med honom gingo hans lärjungar och mycket folk. Och se, då han kom nära stadsporten, bars där ut en död, och han var sin moders ende son, och hon var änka; och en ganska stor hop folk ifrån staden gick med henne. När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne och sade till henne: »Gråt icke.» Och han gick fram och rörde vid båren, och de som buro stannade. Och han sade: »Unge man, jag säger dig: Stå upp.» Då satte sig den döde upp och begynte tala. Och han gav honom åt hans moder. Och alla betogos av häpnad och prisade Gud och sade: Den stor profet har uppstått ibland oss» och: »Gud har sett till sitt folk.»
Responsorial Psalm
Psalm 94
Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans. Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de hava gjort. Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru länge skola de ogudaktiga triumfera? Deras mun flödar över av fräckt tal; de förhäva sig, alla ogärningsmännen. Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de. Änkor och främlingar dräpa de, och faderlösa mörda de. Och de säga: »HERREN ser det icke, Jakobs Gud märker det icke.» Märken själva, I oförnuftiga bland folket; I dårar, när kommen I till förstånd? Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se? Den som håller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lär människorna förstånd? HERREN känner människornas tankar, han vet att de själva äro fåfänglighet. Säll är den man som du, HERRE, undervisar, och som du lär genom din lag, för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd. Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke. Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten, och alla rättsinniga skola hålla sig därtill. Vem står upp till att försvara mig mot de onda, vem bistår mig mot ogärningsmännen? Om HERREN icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta. När jag tänkte: »Min fot vacklar», då stödde mig din når, o HERRE: När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ. Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig, det säte där man över våld i lagens namn, där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod? Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa. Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.
Responsorial Psalm
Psalm 104
Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd. Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält; du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar. Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare. Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid. Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen. Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan. Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem. En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden. Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg. De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst. Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst. Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar. Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta. HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat; fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna. Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt. Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned. Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse, de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud. Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor. Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen. Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat. Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små. Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri. Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid. Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor. Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen. Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete. HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk, han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka. Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till. Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN. Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
Responsorial Psalm
Psalm 103
Av David. Lova HERREN, min själ, och allt det i mig är hans heliga namn. Lova HERREN, min själ, och förgät icke vad gott han har gjort, han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister, han som förlossar ditt liv från graven och kröner dig med nåd och barmhärtighet, han som mättar ditt begär med sitt goda, så att du bliver ung på nytt såsom en örn. HERREN gör rättfärdighetens verk och skaffar rätt åt alla förtryckta. Han lät Mose se sina vägar, Israels barn sina gärningar. Barmhärtig och nådig är HERREN, långmodig och stor i mildhet. Han går icke ständigt till rätta och behåller ej vrede evinnerligen. Han handlar icke med oss efter våra synder och vedergäller oss icke efter våra missgärningar. Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som frukta honom. Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss. Såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom. Ty han vet vad för ett verk vi äro, han tänker därpå att vi äro stoft. En människas dagar äro såsom gräset, hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vinden går däröver, då är det icke mer, och dess plats vet icke mer därav. Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet över dem som frukta honom, och hans rättfärdighet intill barnbarn, när man håller hans förbund och tänker på hans befallningar och gör efter dem. HERREN har ställt sin tron i himmelen, och hans konungavälde omfattar allt. Loven HERREN, I hans änglar, I starke hjältar, som uträtten hans befallning, så snart I hören ljudet av hans befallning. Loven HERREN, I alla hans härskaror, I hans tjänare, som uträtten hans vilja. Loven HERREN, I alla hans verk, varhelst hans herradöme är. Min själ, lova HERREN.
Evening Prayer — First Lesson
Micah 5
Nu må du samla dina skaror, du skarornas stad. Bålverk har man rest upp mot oss; Israels domare slår man med ris på kinden. Men du Bet-Lehem Efrata, som är så ringa för att vara bland Juda släkter, av dig skall åt mig utgå en som skall bliva en furste i Israel, en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar. Därför skola de prisgivas intill den tid då hon som skall föda har fött; då skall återstoden av hans bröder få vända tillbaka till Israels barn. Och han skall träda fram och vakta sin hjord i HERRENS kraft, i HERRENS, sin Guds, namns höghet; och den skall hava ro, ty han skall då vara stor intill jordens ändar. Och tryggheten skall vara sådan, att om Assur vill falla in i vårt land och tränga in i våra palats, så kunna vi ställa upp mot honom sju herdar, ja, åtta furstliga herrar; och dessa skola avbeta Assurs land med svärd och Nimrods land ända in i dess portar. Så skall han rädda oss från Assur, om denne vill falla in i vårt land och tränga fram över våra gränser. Då skall Jakobs kvarleva vara bland många folk såsom dagg från HERREN, såsom en regnskur på gräs, vilken icke dröjer för någon mans skull eller väntar för människobarns skull. Och Jakobs kvarleva skall då vara bland hedningarna, mitt ibland många folk, såsom ett lejon bland boskap i skogen, såsom ett ungt lejon bland fårhjordar, vilket förtrampar, var det går fram, och griper sitt rov utan räddning. Ja, må din hand vara upplyft över dina ovänner, och må alla dina fiender bliva utrotade! Och det skall ske på den dagen, säger HERREN, att jag skall utrota dina hästar ur ditt land och förstöra dina vagnar; jag skall utrota städerna i ditt land och riva ned alla dina fästen; jag skall utrota all trolldom hos dig, och inga teckentydare skola mer träffas hos dig; jag skall utrota dina beläten och dina stoder ur ditt land, så att du icke mer skall tillbedja dina händers verk; jag skall omstörta dina Aseror och skaffa dem bort ur ditt land; och dina städer skall jag ödelägga. Och i vrede och förtörnelse skall jag utkräva hämnd av hednafolken, dem som icke hava varit hörsamma.
Second Reading
Romans 11
Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det! Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins stam. Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit känt av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med dessa ord: »Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren; jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv»? Och vad får han då för svar av Gud? »Jag har låtit bliva kvar åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal.» Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av en utkorelse som har skett av nåd. Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av gärningar; annars vore nåd icke mer nåd. Huru är det alltså? Vad Israel står efter, det har det icke fått; allenast de utvalda hava fått det, medan de andra hava blivit förstockade. Så är ju skrivet: »Gud har givit dem en sömnaktighetens ande, ögon som de icke kunna se med och öron som de icke kunna höra med; så är det ännu i dag.» Och David säger: »Må deras bord bliva dem till en snara, så att de bliva fångade; må det bliva dem till ett giller, så att de få sin vedergällning. Må deras ögon förmörkas, så att de icke se; böj deras rygg alltid.» Så frågar jag nu: Var det då för att de skulle komma på fall som de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att de själva skola »uppväckas till avund». Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva! Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt -- om jag till äventyrs så skulle kunna »uppväcka avund» hos dem som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem. Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning, vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de döda? Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och om roten är helig, så äro ock grenarna heliga. Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot, så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär roten, utan att roten bär dig. Nu säger du kanhända: »Det var för att jag skulle bliva inympad som en del grenar brötos bort.» Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan lev i fruktan. Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke heller skona dig. Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen. Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem. Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra! Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna i fulltalig skara hava kommit in; och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet: »Från Sion skall förlossaren komma, han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. Och när jag borttager deras synder, då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem.» Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull; men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas skull. Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra. Såsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas ohörsamhet haven fått barmhärtighet, så hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få barmhärtighet. Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan förbarma sig över dem alla. O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar! Ty »vem har lärt känna Herrens sinne, eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom något, som han alltså bör betala igen?» Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet, amen.
Second Reading
II Peter 1
Förmaning till kristliga Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel, hälsar dem som i och genom vår Guds och Frälsarens[1], Jesu Kristi, rättfärdighet hava fått sig beskärd en lika dyrbar tro som vi. Nåd och frid föröke sig hos eder, i kunskap om Gud och vår Herre Jesus Kristus. Allt det som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss, genom kunskapen om honom som har kallat oss medelst sin härlighet och underkraft. Genom dem har han ock skänkt oss sina dyrbara och mycket stora löften, för att I skolen, i kraft av dem, bliva delaktiga av gudomlig natur och undkomma den förgängelse som i följd av den onda begärelsen råder i världen. Vinnläggen eder just därför på allt sätt om att i eder tro bevisa dygd, i dygden kunskap, i kunskapen återhållsamhet, i återhållsamheten ståndaktighet, i ståndaktigheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek, i den broderliga kärleken allmännelig kärlek. Ty om detta finnes hos eder och mer och mer förökas, så tillstädjer det eder icke att vara overksamma eller utan frukt i fråga om kunskapen om vår Herre Jesus Kristus. Den åter som icke har detta, han är blind och kan icke se; han har förgätit att han har blivit renad från sina förra synder, Vinnläggen eder därför, mina bröder, så mycket mer om att göra eder kallelse och utkorelse fast. Ty om I det gören, skolen I aldrig någonsin komma på fall. Så skall inträdet i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike förlänas eder i rikligt mått. Därför kommer jag alltid att påminna eder om detta, fastän I visserligen redan kännen det och ären befästa i den sanning som har kommit till eder. Och jag håller det för rätt och tillbörligt, att så länge jag ännu är i denna kroppshydda, genom mina påminnelser väcka eder. Ty jag vet att jag snart skall lämna min kroppshydda; detta har vår Herre Jesus Kristus givit till känna för mig. Men jag vill härmed sörja för, att I också efter min bortgång städse kunnen draga eder detta till minnes. Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse utan vi hade själva skådat hans härlighet. Ty han fick ifrån Gud, fadern, ära och pris, när från det högsta Majestätet en röst kom till honom och sade: »Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.» Den rösten hörde vi själva komma från himmelen, när vi voro med honom på det heliga berget. Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan. Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas. Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade vad som gavs dem från Gud. [1] Eller: ... vår Guds och Frälsares o. s. v.
Second Reading
Acts 27:1-26
När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten. Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika. Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där och åtnjuta deras omvårdnad. När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom vinden låg emot. Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien. Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord. Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone. Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea. Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten begynte redan vara osäker; fastedagen[1] var nämligen redan förbi. Paulus varnade dem då och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och skepp, utan ock för våra liv.» Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på det som Paulus sade. Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna över vintern. Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta. Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned från ön; det var den så kallade nordostorkanen. Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot vinden, gåvo vi efter och läto det driva. När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock, fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten. Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto skeppet så driva. Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de dagen därefter en del av lasten över bord. På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen. Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts, och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning. Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka. Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat. Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade: 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.' Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt. Men på en ö måste vi bliva kastade.»
Second Reading
Hebrews 3:1-6
Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus, huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var »trogen i hela hans hus». Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset. Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt. Och väl var Moses »trogen i hela hans hus», såsom »tjänare», till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas; men Kristus var trogen såsom »son», en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet.
Gospel
Luke 11
När han en gång uppehöll sig på ett ställe för att bedja och hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom: »Herre, lär oss att bedja, såsom ock Johannes lärde sina lärjungar.» Då sade han till dem: »När I bedjen, skolen I säga så: 'Fader, helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; vårt dagliga bröd giv oss var dag; och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var och en som är oss något skyldig; och inled oss icke i frestelse.'» Ytterligare sade han till dem: »Om någon av eder har en vän och mitt i natten kommer till denne och säger till honom: 'Käre vän, låna mig tre bröd; ty en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har intet att sätta fram åt honom' så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: 'Gör mig icke omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn hava gått till sängs; jag kan icke stå upp och göra dig något.' Men jag säger eder: Om han än icke, av det skälet att han är hans vän, vill stå upp och giva honom något, så kommer han likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och giva honom så mycket han behöver. Likaså säger jag till eder: Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet. Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet. Finnes bland eder någon fader, som när hans son beder honom om en fisk, i stallet för en fisk räcker honom en orm, eller som räcker honom en skorpion, när han beder om ett ägg? Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadern giva helig ande åt dem som bedja honom!» Och han drev ut en ond ande som var dövstum. Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme; och folket förundrade sig. Men några av dem sade: »Det är med Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.» Och några andra ville sätta honom på prov och begärde av honom ett tecken från himmelen. Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött, så att hus faller på hus. Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, huru kan då hans rike hava bestånd? I sägen ju att det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna. Men om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare. Om det åter är med Guds finger som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder. -- När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans ägodelar fredade. Men om någon som är starkare än han angriper honom och övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom. Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar. När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro. Men då han icke finner någon, säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.' Och när han kommer dit och finner det fejat och prytt, då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver för den människan det sista värre än det första.» När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och ropade till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig, och de bröst som du har diat.» Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma det.» Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken. Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock Människosonen vara ett tecken för detta släkte. Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, har är vad som är mer än Salomo. Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas' predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas. Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som komma in skola se skenet. Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din kropp höljd i mörker. Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker. Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser dig med sitt klara sken.» Under det att han så talade, inbjöd en farisé honom till måltid hos sig; och han gick ditin och tog plats vid bordet. Men när fariséen såg att han icke tvådde sig före måltiden, förundrade han sig. Då sade Herren till honom: »I fariséer, I gören nu det yttre av bägaren och fatet rent, medan edert inre är fullt av rofferi och ondska. I dårar, har icke han som har gjort det yttre också gjort det inre? Given fastmer såsom allmosa vad inuti kärlet är; först då bliver allt hos eder rent. Men ve eder, I fariséer, som given tionde av mynta och ruta och alla slags kryddväxter, men icke akten på rätten och på kärleken till Gud! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra. Ve eder, I fariséer, som gärna viljen sitta främst i synagogorna och gärna viljen bliva hälsade på torgen! Ve eder, I som ären lika gravar som ingen kan märka, och över vilka människorna gå fram utan att veta det!» Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom: »Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.» Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett enda finger röra vid de bördorna! Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra fäder dräpte! Så bären I då vittnesbörd om edra fäders gärningar och gillen dem; ty om de dräpte profeterna, så byggen I upp deras gravar. Därför har ock Guds vishet sagt: 'Jag skall sända till dem profeter och apostlar, och somliga av dem skola de dräpa, och andra skola de förfölja. Och så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, allt det som är utgjutet från världens begynnelse, ända ifrån Abels blod intill Sakarias' blod, hans som förgjordes mellan altaret och templet.' Ja, jag säger eder: Det skall utkrävas av detta släkte. Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som ville komma dit haven I lagt hinder.» När han inför allt folket sade detta till dem, blevo fariséerna och de lagkloke mycket förbittrade och gåvo sig i strid med honom om många stycken; de sökte nämligen efter tillfälle att kunna anklaga honom.
Evening Prayer — Second Lesson
Romans 12
Så förmanar jag nu eder, mina bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära edra kroppar till ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer -- eder andliga tempeltjänst. Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt och fullkomligt. Ty i kraft av den nåd som har blivit mig given, tillsäger jag var och en av eder att icke hava högre tankar om sig än tillbörligt är, utan tänka blygsamt, i överensstämmelse med det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. Ty såsom vi i en och samma kropp hava många lemmar, men alla lemmarna icke hava samma förrättning, så utgöra ock vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, men var för sig äro vi lemmar, varandra till tjänst. Och vi hava olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss given. Har någon profetians gåva, så bruke han den efter måttet av sin tro; har någon fått en tjänst, så akte han på tjänsten; är någon satt till lärare, så akte han på sitt lärarkall; är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att förmana. Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta; den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som övar barmhärtighet, han göre det med glädje. Eder kärlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, hållen fast vid det goda. Älsken varandra av hjärtat i broderlig kärlek; söken överträffa varandra i inbördes hedersbevisning. Varen icke tröga, där det gäller nit; varen brinnande i anden, tjänen Herren. Varen glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen. Tagen del i de heligas behov. Varen angelägna om att bevisa gästvänlighet. Välsignen dem som förfölja eder; välsignen, och förbannen icke. Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta. Varen ens till sinnes med varandra. Haven icke edert sinne vänt till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa. Hållen icke eder själva för kloka. Vedergällen ingen med ont för ont. Vinnläggen eder om vad gott är inför var man. Hållen frid med alla människor, om möjligt är, och så mycket som på eder beror. Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för vredesdomen; ty det är skrivet: »Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren.» Fastmer, »om din ovän är hungrig, så giv honom att äta, om han är törstig, så giv honom att dricka; ty om du så gör, samlar du glödande kol på hans huvud.» Låt dig icke övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med det goda.
Gospel
Matthew 17:1-9
Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där de voro allena. Och hans utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset. Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med honom. Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, här är oss gott att vara[1]; vill du, så skall jag här göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en.» Och se, medan han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hören honom.» När lärjungarna hörde detta, föllo de ned på sina ansikten i stor förskräckelse. Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stån upp, och varen icke förskräckta.» När de då lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena. Då de sedan gingo ned från berget, bjöd Jesus dem och sade: »Omtalen icke för någon denna syn, förrän Människosonen har uppstått från de döda.»
Gospel
Matthew 22:34-40
Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa; och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade: »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?» Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.' Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.' På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»
Gospel
John 11
Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde. Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus sjuk. Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk.» När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad.» Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära. När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två dagar där han var; men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.» Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena dig, och åter går du dit?» Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus. Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då intet som lyser honom.» Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: »Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.» Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver han frisk igen.» Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade om vanlig sömn. Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död. Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.» Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna: »Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.» När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat fyra dagar i graven. Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån, och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras broder. Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes; men Maria satt kvar hemma. Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död. Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud giva dig.» Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.» Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen.» Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör; och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?» Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.» När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och kallar dig till sig.» När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till honom. Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom. Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där. När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre, hade du varit där, så vore min broder icke död.» Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd och frågade: »Var haven I lagt honom?» De svarade honom: »Herre, kom och se.» Och Jesus grät. Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!» Men somliga av dem sade: »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort att denne icke hade dött?» Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför ingången. Jesus sade: »Tagen bort stenen.» Då sade den dödes syster Marta till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn.» Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?» Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig.» När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom ut.» Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.» Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus hade gjort, trodde då på honom. Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem vad Jesus hade gjort. Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken. Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.» Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade till dem: »I förstån intet, och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket, än att hela folket förgås.» Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket. Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn. Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom. Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar. Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig. Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?» Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för att de måtte kunna gripa honom.
A daily plan reading through Scripture in course. Bible text is in the public domain. (Svenska Bibeln 1917)
Today's readings, every morning
Bosko brings the daily readings for your tradition to your day — with a reflection, the full Bible in 30 translations, and the liturgical calendar, in 18 languages.
