Bosko

Today's Readings

The Scripture readings appointed for today, with the full text in your language. Follow the daily readings for your tradition, every morning, in the Bosko app.

First Reading

1 Corinthians 1:18-24

Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft. Det är ju skrivet: »Jag skall göra de visas vishet om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.» Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens visdom till dårskap? Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät predikas frälsa dem som tro. Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom, vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap, men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en Kristus som är Guds kraft och Guds visdom.

First Reading

Ezekiel 15

Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, varutinnan är vinstockens trä förmer än annat trä, vinstockens, vars rankor växa upp bland skogens andra träd? Tager man väl virke därav till att förfärdiga något nyttigt? Gör man ens därav en plugg för att på den hänga upp någonting? Och om det nu därtill har varit livet till mat åt elden, så att dess båda ändar hava blivit förtärda av eld, och vad däremellan finnes är svett, duger det då till något nyttigt? Icke ens medan det ännu var oskadat, kunde man förfärdiga något nyttigt därav; huru mycket mindre kan man förfärdiga något nyttigt därav, sedan det endels har blivit förtärt av elden och endels är svett! Därför säger Herren, HERREN så: Såsom det händer med vinstockens trä bland annat trä från skogen, att Jag lämnar det till mat åt elden, så skall jag ock göra med Jerusalems invånare. Jag skall vända mitt ansikte mot dem; ur elden hava de kommit undan, men eld skall dock förtära dem. Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag vänder mitt ansikte mot dem. Och jag skall göra landet till en ödemark, därför att de hava varit otrogna, säger Herren, HERREN.

First Reading

Haggai 2:1-9

Detta skedde på tjugufjärde dagen i sjätte månaden av konung Darejaves' andra regeringsår. I sjunde månaden, på tjuguförsta dagen i månaden, kom HERRENS ord genom profeten Haggai han sade: Säg till Serubbabel, Sealtiels son Juda ståthållare, och till översteprästen Josua, Josadaks son, och till kvarlevan av folket: Leva icke ännu bland eder män kvar, som hava sett detta hus i dess forna härlighet? Och hurudant sen I det nu vara? Är det icke såsom intet i edra ögon? Men var likväl nu frimodig, du Serubbabel, säger HERREN; och var frimodig, du överstepräst Josua, Josadaks son; och varen frimodiga och arbeten, alla I som hören till folket i landet, säger HERREN; ty jag är med eder, säger HERREN Sebaot. Det förbund som jag slöt med eder, när I drogen ut ur Egypten, vill jag låta stå fast, och min Ande skall förbliva ibland eder; frukten icke. Ty så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång, inom en liten tid, skall jag komma himmelen och jorden, havet och det torra att bäva; och alla hednafolk skall jag komma att bäva, och så skola dyrbara håvor från alla hednafolk föras hit; och jag skall fylla detta hus med härlighet, säger HERREN Sebaot. Ty mitt är silvret, och mitt är guldet, säger HERREN Sebaot.

Morning Prayer — First Lesson

Nahum 3

Ve dig, du blodstad, alltigenom så full av lögn och våld, du som aldrig upphör att röva! Hör, piskor smälla! Hör, vagnshjul dåna! Hästar jaga fram, och vagnar rulla åstad. Ryttare komma i fyrsprång; svärden ljunga, och spjuten blixtra. Slagna ser man i mängd och lik i stora hopar; igen ände är på döda, man stupar över döda. Allt detta för den myckna otukt hon bedrev, hon, den fagra och trollkunniga skökan, som prisgav folkslag genom sin otukt och folkstammar genom sina trolldomskonster. Se, jag skall vända mig mot dig, säger HERREN Sebaot; jag skall lyfta upp ditt mantelsläp över ditt ansikte och låta folkslag se din blygd och konungariken din skam. Och jag skall kasta på dig vad styggeligt är, jag skall låta dig bliva föraktad, ja, göra dig till ett skådespel. Var och en som ser dig skall sky dig och skall säga: »Nineve är ödelagt, men vem kan ömka det?» Ja, var finner man någon som vill trösta dig? Är du då bättre än No-Amon, hon som tronade vid Nilens strömmar, omsluten av vatten -- ett havets fäste, som hade ett hav till mur? Etiopier i mängd och egyptier utan ände, putéer och libyer voro dig till hjälp. Också hon måste ju gå i landsflykt och fångenskap, också hennes barn blevo krossade i alla gathörn; om hennes ädlingar kastade man lott, och alla hennes stormän blevo fängslade med kedjor Så skall ock du bliva drucken och sjunka i vanmakt; också du skall få leta efter något värn mot fienden. Alla dina fästen likna fikonträd med brådmogen frukt: vid minsta skakning falla de i munnen på den som vill äta dem. Se, ditt manskap är hos dig såsom kvinnor; ditt lands portar stå vidöppna för dina fiender; eld förtär dina bommar. Hämta dig vatten till förråd under belägringen, förstärk dina fästen. Stig ned i leran och trampa i murbruket; grip till tegelformen. Bäst du står där, skall elden förtära dig och svärdet utrota dig. Ja, såsom av gräsmaskar skall du bliva uppfrätt, om du ock själv samlar skaror så talrika som gräsmaskar, skaror så talrika som gräshoppor. Om du ock har krämare flera än himmelens stjärnor, så vet: gräsmaskarna fälla sina vingars höljen och flyga bort. Ja, dina furstar äro såsom gräshoppor och dina hövdingar såsom gräshoppssvärmar: de stanna inom murarna, så länge det är svalt, men när solen kommer fram, då fly de bort, och sedan vet ingen var de finnas. Dina herdar hava slumrat in, du Assurs konung; dina väldige ligga i ro. Ditt folk är förstrött uppe på bergen, och ingen församlar det. Det finnes ingen bot för din skada oläkligt är ditt sår. Alla som höra vad som har hänt dig klappa i händerna över dig. Ty över vem gick ej din ondska beständigt? [1] Delvis alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.

Epistle

Philippians 2:5-11

Varen så till sinnes som Kristus Jesus var[1], han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset. Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är över alla namn för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under jorden, och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre.

First Reading

Genesis 14

På den tid då Amrafel var konung i Sinear, Arjok konung i Ellasar, Kedorlaomer konung i Elam och Tideal konung över Goim, hände sig att dessa begynte krig mot Bera, konungen i Sodom, Birsa, konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, Semeber, konungen i Seboim, och mot konungen i Bela, det är Soar. De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet nu är. I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men i det trettonde året hade de avfallit. Så kom nu i det fjortonde året Kedorlaomer med de konungar som voro på hans sida; och de slogo rafaéerna i Asterot-Karnaim, suséerna i Ham, eméerna i Save-Kirjataim och horéerna på deras berg Seir och drevo dem ända till El-Paran vid öknen. Sedan vände de om och kommo till En-Mispat, det är Kades, och härjade amalekiternas hela land; de slogo ock amoréerna som bodde i Hasason-Tamar. Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma, konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och ställde upp sig i Siddimsdalen till strid mot dem -- mot Kedorlaomer, konungen i Elam, Tideal, konungen över Goim, Amrafel, konungen i Sinear, och Arjok, konungen i Ellasar, fyra konungar mot de fem. Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Och konungarna i Sodom och Gomorra måste fly och föllo då i dessa, och de som kommo undan flydde till bergsbygden. Så togo de allt gods som fanns i Sodom och Gomorra, och alla livsmedel där, och tågade bort; de togo ock med sig Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar, när de tågade bort; ty denne bodde i Sodom. Men en av de räddade kom och berättade detta för Abram, hebréen; denne bodde vid den terebintlund som tillhörde amoréen Mamre, Eskols och Aners broder, och dessa voro i förbund med Abram. Då nu Abram hörde att hans frände var fången, lät han sina mest beprövade tjänare, sådana som voro födda i hans hus, tre hundra aderton män, rycka ut, och förföljde fienderna ända till Dan Och han delade sitt folk och överföll dem så om natten med sina tjänare och slog dem, och förföljde dem sedan ända till Hoba, norr om Damaskus, och tog tillbaka allt godset; sin frände Lot och hans ägodelar tog han ock tillbaka, ävensom kvinnorna och det övriga folket. Då han nu var på återvägen, sedan han hade slagit Kedorlaomer och de konungar som voro på hans sida, gick konungen i Sodom honom till mötes i Savedalen, det är Konungsdalen. Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin; denne var präst åt Gud den Högste. Och han välsignade honom och sade: »Välsignad vare Abram av Gud den Högste, himmelens och jordens skapare! Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i din hand!» Och Abram gav honom tionde av allt. Och konungen i Sodom sade till Abram: »Giv mig folket; godset må du behålla för dig själv.» Men Abram svarade konungen i Sodom: »Jag lyfter min hand upp till HERREN, till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare, och betygar att jag icke vill taga ens en tråd eller en skorem, än mindre något annat som tillhör dig. Du skall icke kunna säga: 'Jag har riktat Abram.' Jag vill intet hava; det är nog med vad mina män hava förtärt och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eskol och Mamre, de må få sin del.»

Morning Prayer — Second Lesson

Matthew 15

Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till Jesus och sade: »Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju icke sina händer, när de skola äta.» Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva Guds bud, för edra stadgars skull? Gud har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och: 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.' Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom offergåva', då behöver han alls icke hedra sin fader eller sin moder. I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull. I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade: 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig; och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'» Och han kallade folket till sig och sade till dem: »Hören och förstån. Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går ut ifrån munnen, det orenar människan.» Då trädde hans lärjungar fram och sade till honom: »Vet du, att när fariséerna hörde det du nu sade, var det för dem en stötesten?» Men han svarade och sade: »Var planta som min himmelske Fader icke har planterat skall ryckas upp med rötterna. Frågen icke efter dem. De äro blinda ledare; och om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen.» Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Uttyd för oss detta bildliga tal.» Han sade: »Ären då också I ännu utan förstånd? Insen I icke att allt som går in i munnen, det går ned i buken och har sin naturliga utgång? Men vad som går ut ifrån munnen, det kommer från hjärtat, och det är detta som orenar människan. Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse. Det är detta som orenar människan; men att äta med otvagna händer, det orenar icke människan.» Och Jesus begav sig bort därifrån och drog sig undan till trakten av Tyrus och Sidon. Då kom en kananeisk kvinna från det området och ropade och sade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig. Min dotter plågas svårt av en ond ande.» Men han svarade henne icke ett ord. Då trädde hans lärjungar fram och bådo honom och sade: »Giv henne besked; hon förföljer oss ju med sitt ropande.» Han svarade och sade: »Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.» Men hon kom fram och föll ned för honom och sade: »Herre, hjälp mig.» Då svarade han och sade: »Det är otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.» Hon sade: »Ja, Herre. Också äta ju hundarna allenast av de smulor som falla ifrån deras herrars bord.» Då svarade Jesus och sade till henne: »O kvinna, din tro är stor. Ske dig såsom du vill.» Och hennes dotter var frisk ifrån den stunden. Men Jesus gick därifrån vidare och kom till Galileiska sjön. Och han gick upp på berget och satte sig där. Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig halta, blinda, dövstumma, lytta och många andra; dem lade de ned för hans fötter, och han botade dem, så att folket förundrade sig, när de funno dövstumma tala, lytta vara friska och färdiga, halta gå och blinda se. Och man prisade Israels Gud. Och Jesus kallade sina lärjungar till sig och sade: »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta; och jag vill icke låta dem gå ifrån mig fastande, för att de icke skola uppgivas på vägen.» Då sade lärjungarna till honom: »Varifrån skola vi här, i en öken, få så mycket bröd, att vi kunna mätta så mycket folk?» Jesus frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju, och därtill några få småfiskar.» Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Och han tog de sju bröden, så ock fiskarna, och tackade Gud och bröt bröden och gav åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket. Så åto de alla och blevo mätta. Och de överblivna styckena samlade man sedan upp, sju korgar fulla. Men de som hade ätit voro fyra tusen män, förutom kvinnor och barn. Sedan lät han folket skiljas åt och steg i båten och for till Magadans område.

Responsorial Psalm

Psalm 113

Halleluja! Loven, I HERRENS tjänare, loven HERRENS namn. Välsignat vare HERRENS namn från nu och till evig tid. Från solens uppgång ända till dess nedgång vare HERRENS namn högtlovat. HERREN är hög över alla folk, hans ära når över himmelen. Ja, vem är såsom HERREN, vår Gud, han som sitter så högt, han som ser ned så djupt -- ja, vem i himmelen och på jorden? Han som upprättar den ringe ur stoftet, han som lyfter den fattige ur dyn, för att sätta honom bredvid furstar, bredvid sitt folks furstar; han som låter den ofruktsamma hustrun sitta med glädje såsom moder, omgiven av barn! Halleluja!

Gospel

John 12:31-36

Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas. Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.» Med dessa ord gav han till känna på vad sätt han skulle dö. Då svarade folket honom: »Vi hava hört av lagen att Messias skall stanna kvar för alltid. Huru kan du då säga att Människosonen måste bliva upphöjd? Vad är väl detta för en Människoson?» Jesus sade till dem: »Ännu en liten tid är ljuset ibland eder. Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må få makt med eder; den som vandrar i mörkret, han vet ju icke var han går. Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets barn.» Detta talade Jesus och gick sedan bort och dolde sig för dem.

Responsorial Psalm

Psalm 99

HERREN är nu konung! Därför darra folken. Han som tronar på keruberna! Därför skälver jorden. HERREN är stor i Sion, och upphöjd är han över alla folk. Därför prisar man ditt namn, det stora och fruktansvärda. Helig är han. Och konungen i sin makt älskar vad rätt är. Ja, du håller rättvisa vid makt, rätt och rättfärdighet övar du i Jakob. Upphöjen HERREN, vår Gud, och tillbedjen vid hans fotapall. Helig är han. Mose och Aron voro bland hans präster, och Samuel bland dem som åkallade hans namn; de ropade till HERREN, och han svarade dem. I molnstoden talade han då till dem; de höllo hans vittnesbörd och den lag som han gav dem. Ja, HERRE, vår Gud, du svarade dem; du var mot dem en förlåtande Gud -- och en hämnare över deras gärningar. Upphöjen HERREN, vår Gud, och tillbedjen inför hans heliga berg. Ty helig är HERREN, vår Gud.

Responsorial Psalm

Psalm 107

Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden, de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan. De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo; de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem. Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo. De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn, att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda. De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor, därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd. Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare. Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål; han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder. De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn, att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna. De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull; deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar. Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål. Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven. De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn; de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel. De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten; där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet. Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor. De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest. De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet. Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade. Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville. De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn; de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta. Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark, bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull. Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång. Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo. De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning. Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas. Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem, men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker, han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar. De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun. Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.

Responsorial Psalm

Psalm 106

Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov? Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet. Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning, så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel. Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga. Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet. Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig. Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken. Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand. Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar. Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov. Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd. De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken. Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem. Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige. Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop. Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga. De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte; sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs. De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten, så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet. Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva. De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord. De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst. Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen, att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna. Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda. De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem. Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen; det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid. De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull. Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar. De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning, utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar. De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara. Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar. Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder. Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk. Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse. Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem. Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand. Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning. Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop. Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd. Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap. Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»

Evening Prayer — First Lesson

Habakkuk 1

Hemsökelse Detta är den utsaga som uppenbarades för profeten Habackuk. Huru länge, HERRE, skall jag ropa, utan att du hör klaga inför dig över våld, utan att du frälsar? Varför låter du mig se sådan ondska? Huru kan du själv skåda på sådan orättrådighet, på det fördärv och det våld jag har inför mina ögon? Så uppstår ju kiv, och så upphäva sig trätor. Därigenom bliver lagen vanmäktig, och rätten kommer aldrig fram. Ty den ogudaktige snärjer den rättfärdige; så framstår rätten förvrängd. Sen efter bland hedningarna och skåden; häpnen, ja, stån där med häpnad Ty en gärning utför han i edra dagar, som I icke skolen tro, när den förtäljes. Ty se, jag skall uppväcka kaldéerna det bistra och oförvägna folket, som drager ut så vitt som jorden når och inkräktar boningar som icke äro deras. Det folket är förskräckligt och fruktansvärt; rätt och myndighet tager det sig självt. Dess hästar äro snabbare än pantrar och vildare än vargar om aftonen; dess ryttare jaga fram i fyrsprång. Ja, fjärran ifrån komma dess ryttare, de flyga åstad såsom örnen, när han störtar sig över sitt rov Alla hasta de till våld, av sin stridslust drivas de framåt; och fångar hopa de såsom sand. Konungar äro dem ett åtlöje, och furstar räkna de för lekverk; åt alla slags fästen le de, de kasta upp jordvallar och intaga dem. Så fara de åstad såsom vinden, alltjämt framåt till att åsamka sig skuld; ty deras egen kraft är deras gud. Är du då icke till av ålder? Jo, HERRE, min Gud, min Helige, vi skola ej dö! HERRE, till en dom är det du har satt dem, och till en tuktan har du berett dem, du vår klippa. Du vilkens ögon äro för rena för att se på det onda, du som icke lider att skåda på orättrådighet, huru kan du ändå skåda på dessa trolösa människor och tiga stilla, när den ogudaktige fördärvar den som har rätt mot honom? Så vållar du att människorna bliva lika fiskar i havet, lika kräldjur, som icke hava någon herre. Ja, denne drager dem allasammans upp med sin krok, han fångar dem i sitt nät och församlar dem i sitt garn; däröver är han glad och fröjdar sig. Fördenskull frambär han offer åt sitt nät och tänder offereld åt sitt garn; genom dem bliver ju hans andel så fet och hans mat så kräslig. Men skall han därför framgent få tömma sitt nät och beständigt dräpa folken utan någon förskoning

Second Reading

Romans 14

Om någon är svag i tron, så upptagen honom dock vänligt, utan att döma över andras betänkligheter. Den ene har tro till att äta vad som helst, under det att den som är svag allenast äter vad som växer på jorden. Den som äter må icke förakta den som icke äter. Ej heller må den som icke äter döma den som äter; ty Gud har upptagit honom, och vem är du som dömer en annans tjänare? Om han står eller faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall väl bliva stående, ty Herren är mäktig att hålla honom stående. Den ene gör skillnad mellan dag och dag, den andre håller alla dagar för lika; var och en vare fullt viss i sitt sinne. Om någon särskilt aktar på någon dag, så gör han detta för Herren, och om någon äter, så gör han detta för Herren; han tackar ju Gud. Så ock, om någon avhåller sig från att äta, gör han detta för Herren, och han tackar Gud. Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv. Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren. Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till. Ty därför har Kristus dött och åter blivit levande, att han skall vara herre över både döda och levande. Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför föraktar du din broder? Vi skola ju alla en gång stå inför Guds domstol. Ty det är skrivet: »Så sant jag lever, säger Herren, för mig skola alla knän böja sig, och alla tungor skola prisa Gud.» Alltså skall var och en av oss inför Gud göra räkenskap för sig själv. Låtom oss därför icke mer döma varandra. Dömen hellre så, att ingen må för sin broder lägga en stötesten eller något som bliver honom till fall. Jag vet väl och är i Herren Jesus viss om att intet i sig självt är orent; allenast om någon håller något för orent, så är det för honom orent. Om nu genom din mat bekymmer vållas din broder, så vandrar du icke mer i kärleken. Bliv icke genom din mat till fördärv för den som Kristus har lidit döden för. Låten alltså icke det goda som I haven fått bliva utsatt för smädelse. Ty Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. Den som häri tjänar Kristus, han är välbehaglig för Gud och håller provet inför människor. Vi vilja alltså fara efter det som länder till frid och till inbördes uppbyggelse. Bryt icke för mats skull ned Guds verk. Väl är allting rent, men om ätandet för någon är en stötesten, så bliver det för den människan till ondo; du gör väl i att avhålla dig från att äta kött och dricka vin och från annat som för din broder bliver en stötesten. Den tro du har må du hava för dig själv inför Gud. Salig är den som icke måste döma sig själv, när det gäller något som han har prövat vara rätt. Men om någon hyser betänkligheter och likväl äter, då är han dömd, eftersom det icke sker av tro. Ty allt som icke sker av tro, det är synd.

Second Reading

I John 1

Det som var från begynnelsen, det vi hava hört, det vi med egna ögon hava sett, det vi skådade och med egna händer togo på, det förkunna vi: om livets Ord tala vi. Ty livet uppenbarades, och vi hava sett det; och vi vittna därom och förkunna för eder livet, det eviga, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Ja, det vi hava sett och hört, det förkunna vi ock för eder, på det att också I mån hava gemenskap med oss; och vi hava vår gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus. Och vi skriva nu detta, för att vår glädje skall bliva fullkomlig. Och detta är det budskap som vi hava hört från honom, och som vi förkunna för eder, att Gud är ljus, och att intet mörker finnes i honom. Om vi säga oss hava gemenskap med honom, och vi vandra i mörkret, så ljuga vi och göra icke sanningen. Men om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så hava vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. Om vi säga att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss. Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säga att vi icke hava syndat, så göra vi honom till en ljugare, och hans ord är icke i oss.

Second Reading

Romans 1:1-7

Paulus, Jesu Kristi tjänare, kallad till apostel, avskild till att förkunna Guds evangelium, vilket Gud redan förut genom sina profeter hade i heliga skrifter utlovat, evangelium om hans Son, vilken såsom människa i köttet är född av Davids säd och såsom helig andevarelse är med kraft bevisad vara Guds Son, allt ifrån uppståndelsen från de döda, ja, evangelium om Jesus Kristus, vår Herre, genom vilken vi hava fått nåd och apostlaämbete för att, hans namn till ära, upprätta trons lydnad bland alla hednafolk, bland vilka jämväl I ären, I som ären kallade och Jesu Kristi egna -- jag, Paulus, hälsar alla Guds älskade som bo i Rom, dem som äro kallade och heliga. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Second Reading

Hebrews 4:1-8

Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen. Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det. Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i vilan. Det heter också: »Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila», och detta fastän hans verk stodo där färdiga allt ifrån den tid då världen var skapad. Ty om den sjunde dagen heter det någonstädes så: »Och Gud vilade på sjunde dagen från alla sina verk»; här åter heter det: »De skola icke komma in i min vila.» Eftersom det alltså står kvar att några skola få komma in i den, och eftersom de som först mottogo det glada budskapet för sin ohörsamhets skull icke kommo ditin, så bestämmer han genom ordet »i dag» åter en viss dag, nu då han så lång tid därefter säger hos David, såsom förut är nämnt: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.» Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava talat om en annan, senare dag.

Gospel

Luke 14

När han på en sabbat hade kommit in till en av de förnämligaste fariséerna för att intaga en måltid, hände sig, medan man där vaktade på honom, att en vattusiktig man kom dit och stod framför honom. Då tog Jesus till orda och sade till de lagkloke och fariséerna: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten, eller är det icke lovligt?» Men de tego. Då tog han mannen vid handen och gjorde honom frisk och lät honom gå. Sedan sade han till dem: »Om någon av eder har en åsna eller en oxe som faller i en brunn, går han icke då strax och drager upp den, jämväl på sabbatsdagen?» Och de förmådde icke svara något härpå. Då han nu märkte huru gästerna utvalde åt sig de främsta platserna, framställde han för dem en liknelse; han sade till dem: »När du av någon har blivit bjuden till bröllop, så tag icke den främsta platsen vid bordet. Ty kanhända finnes bland gästerna någon som är mer ansedd än du, och då kommer till äventyrs den som har bjudit både dig och honom och säger till dig: 'Giv plats åt denne'; och så måste du med skam intaga den nedersta platsen. Nej, när du har blivit bjuden, så gå och tag den nedersta platsen vid bordet. Ty det kan då hända att den som har bjudit dig säger till dig, när han kommer: 'Min vän, stig högre upp.' Då vederfares dig heder inför alla de andra bordsgästerna. Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.» Han sade ock till den som hade bjudit honom: »När du gör ett gästabud, på middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika grannar, så att de bjuda dig igen och du därigenom får vedergällning. Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda. Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse.» Då nu en av de andra vid bordet hörde detta, sade denne till honom: »Salig är den som får bliva bordsgäst i Guds rike!» Då sade han till honom: »En man tillredde ett stort gästabud och bjöd många. Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och lät säga till dem som voro bjudna: 'Kommen, ty nu är allt redo.' Men de begynte alla strax ursäkta sig. Den förste sade till honom: 'Jag har köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese det. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.' En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gå åstad och försöka dem. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.' Åter en annan sade: 'Jag har tagit mig hustru, och därför kan jag icke komma.' Och tjänaren kom igen och omtalade detta för sin herre. Då blev husbonden vred och sade till sin tjänare: 'Gå strax ut på gator och gränder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och blinda och halta.' Sedan sade tjänaren: 'Herre, vad du befallde har blivit gjort, men har är ännu rum.' Då sade herren till tjänaren: 'Gå ut på vägar och stigar, och nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt. Ty jag säger eder att ingen av de män som voro bjudna skall smaka sin måltid.'» Och mycket folk gick med honom; och han vände sig om och sade till dem: »Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge. Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke vara min lärjunge. Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ned och beräknar kostnaden och mer till, om han äger vad som behöves för att bygga det färdigt? Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket skulle ju alla som finge se det begynna att begabba honom och säga: 'Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda sitt verk.' Eller om en konung vill draga ut i krig för att drabba samman med en annan konung, sätter han sig icke då först ned och tänker efter, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot honom med tjugu tusen? Om så icke är, måste han ju, medan den andre ännu är långt borta, skicka sändebud och underhandla om fred. Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar allt vad han äger. -- Så är väl saltet en god sak, men om till och med saltet mister sin sälta, varmed skall man då återställa dess kraft? Varken för jorden eller för gödselhögen är det tjänligt; man kastar ut det. Den som har öron till att höra, han höre.»

Evening Prayer — Second Lesson

Romans 15

Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter och att icke leva oss själva till behag. Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom till fromma och honom till uppbyggelse. Kristus levde ju icke sig själv till behag, utan med honom skedde såsom det är skrivet: »Dina smädares smädelser hava fallit över mig.» Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning, för att vi, genom ståndaktighet och genom den tröst som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp. Och ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse, så att I endräktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader. Därför må den ene av eder vänligt upptaga den andre, såsom Kristus, Gud till ära, har upptagit eder. Vad jag vill säga är detta: För de omskurna har Kristus blivit en tjänare, till ett vittnesbörd om Guds sannfärdighet, för att bekräfta de löften som hade givits åt fäderna; hedningarna åter hava fått prisa Gud för hans barmhärtighets skull. Så är ock skrivet: »Fördenskull vill jag prisa dig bland hedningarna och lovsjunga ditt namn.» Och åter heter det: »Jublen, I hedningar, med hans folk»; så ock: »Loven Herren, alla hedningar, ja, honom prise alla folk.» Så säger ock Esaias: »Telningen från Jessais rot skall komma, ja, han som skall stå upp för att råda över hedningarna; på honom skola hedningarna hoppas.» Men hoppets Gud uppfylle eder med all glädje och frid i tron, så att I haven ett överflödande hopp i den helige Andes kraft. Jag är väl redan nu viss om att I, mina bröder, av eder själva ären fulla av godhet, uppfyllda med all kunskap, i stånd jämväl att förmana varandra. Dock har jag, på ett delvis något dristigt sätt, skrivit till eder med ytterligare påminnelser, detta i kraft av den nåd som har blivit mig given av Gud: att jag nämligen skall förrätta Kristi Jesu tjänst bland hedningarna och vara en prästerlig förvaltare av Guds evangelium, så att hedningarna bliva ett honom välbehagligt offer, helgat i den helige Ande. Alltså är det i Kristus Jesus som jag har något att berömma mig av i fråga om min tjänst inför Gud. Ty jag skall icke drista mig att orda om något annat än vad Kristus, för att göra hedningarna lydaktiga, har verkat genom mig, med ord och med gärning, genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har jag, från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien, överallt förkunnat evangelium om Kristus. Och jag har härvid satt min ära i att icke förkunna evangelium, där Kristi namn redan var känt, ty jag ville icke bygga på en annans grundval; utan så har skett, som skrivet är: »De för vilka intet har varit förkunnat om honom skola få se, och de som intet hava hört skola förstå.» Det är också härigenom som jag så många gånger har blivit förhindrad att komma till eder. Men då jag nu icke mer har något att uträtta i dessa trakter och under ganska många år har längtat efter att komma till eder, vill jag besöka eder, när jag begiver mig till Spanien. Jag hoppas nämligen att på genomresan få se eder och att därefter av eder bliva utrustad för färden dit, sedan jag först i någon mån har fått min längtan efter eder stillad. Men nu far jag till Jerusalem med understöd åt de heliga. Macedonien och Akaja hava nämligen känt sig manade att göra ett sammanskott åt dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i fattigdom. Ja, därtill hava de känt sig manade; de stå också i skuld hos dem. Ty om hedningarna hava fått del i deras andliga goda, så äro de å sin sida skyldiga att vara dem till tjänst med sitt lekamliga goda. -- När jag så har fullgjort detta och lämnat i deras händer vad som har blivit insamlat, ämnar jag därifrån begiva mig till Spanien och taga vägen genom eder stad. Och jag vet, att när jag kommer till eder, kommer jag med Kristi välsignelse i fullt mått. Och nu uppmanar jag eder, mina bröder, vid vår Herre Jesus Kristus och vid vår kärlek i Anden, att bistå mig i min kamp, genom att bedja för mig till Gud, att jag må bliva frälst undan de ohörsamma i Judeen, och att det understöd som jag för med mig till Jerusalem må bliva väl mottaget av de heliga. Så skall jag, om Gud vill, med glädje komma till eder och vederkvicka mig tillsammans med eder. Fridens Gud vare med eder alla. Amen.

Gospel

Matthew 20:1-16

»Ty med himmelriket är det, såsom när en husbonde bittida om morgonen gick ut för att leja åt sig arbetare till sin vingård. Och när han hade kommit överens med arbetarna om en viss dagspenning[1], sände han dem till sin vingård. När han sedan gick ut vid tredje timmen, fick han se några andra stå sysslolösa på torget; och han sade till dem: 'Gån ock I till min vingård, så skall jag giva eder vad skäligt är.' Och de gingo. Åter gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde sammalunda. Också vid elfte timmen gick han ut och fann då några andra stå där; och han sade till dem: 'Varför stån I här hela dagen sysslolösa?' De svarade honom: 'Därför att ingen har lejt oss.' Då sade han till dem: 'Gån ock I till min vingård.' När det så hade blivit afton, sade vingårdens herre till sin förvaltare: 'Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.' Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var och en av dem full dagspenning. När sedan de första kommo, trodde de att de skulle få mer, men också var och en av dem fick samma dagspenning. När de så fingo, knorrade de mot husbonden. och sade: 'Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga och solens hetta?' Då svarade han en av dem och sade: 'Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen? Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva lika mycket som åt dig. Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?' -- Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista.»

Gospel

John 19:6-35

Då nu översteprästerna och rättstjänarna fingo se honom, skriade de: »Korsfäst! Korsfäst!» Pilatus sade till dem: »Tagen I honom, och korsfästen honom; jag finner honom icke skyldig till något brott.» Judarna svarade honom: »Vi hava själva en lag, och efter den lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son.» När Pilatus hörde dem tala så, blev hans fruktan ännu större. Och han gick åter in i pretoriet och frågade Jesus: »Varifrån är du?» Men Jesus gav honom intet svar. Då sade Pilatus till honom: »Svarar du mig icke? Vet du då icke att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?» Jesus svarade honom: »Du hade alls ingen makt över mig, om den icke vore dig given ovanifrån. Därför har den större synd, som har överlämnat mig åt dig.» Från den stunden sökte Pilatus efter någon utväg att giva honom lös. Men judarna ropade och sade: »Giver du honom lös, så är du icke kejsarens vän. Vemhelst som gör sig till konung, han sätter sig upp mot kejsaren.» När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig på domarsätet, på en plats som kallades Litostroton, på hebreiska Gabbata. Och det var tillredelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Och han sade till judarna: »Se här är eder konung!» Då skriade de: »Bort med honom! Bort med honom! Korsfäst honom!» Pilatus sade till dem: »Skall jag korsfästa eder konung?» Översteprästerna svarade: »Vi hava ingen annan konung än kejsaren.» Då gjorde han dem till viljes och bjöd att han skulle korsfästas. Och de togo Jesus med sig. Och han bar själv sitt kors och kom så ut till det ställe som kallades Huvudskalleplatsen, på hebreiska Golgata. Där korsfäste de honom, och med honom två andra, en på vardera sidan, och Jesus i mitten. Men Pilatus lät ock göra en överskrift och sätta upp den på korset; och den lydde så: »Jesus från Nasaret, judarnas konung.» Den överskriften läste många av judarna, ty det ställe där Jesus var korsfäst låg nära staden: och den var avfattad på hebreiska, på latin och på grekiska. Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: »Skriv icke: 'Judarnas konung', utan skriv att han har sagt sig vara judarnas konung.» Pilatus svarade: »Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.» Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och delade dem i fyra delar, en del åt var krigsman. Också livklädnaden togo de. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan var vävd i ett stycke, uppifrån och alltigenom. Därför sade de till varandra: »Låt oss icke skära sönder den, utan kasta lott om vilken den skall tillhöra.» Ty skriftens ord skulle fullbordas: »De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.» Så gjorde nu krigsmännen. Men vid Jesu kors stodo hans moder och hans moders syster, Maria, Klopas' hustru, och Maria från Magdala. När Jesus nu fick se sin moder och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin moder: »Moder, se din son.» Sedan sade han till lärjungen: »Se din moder.» Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig. Eftersom nu Jesus visste att allt annat redan var fullbordat, sade han därefter, då ju skriften skulle i allt uppfyllas: »Jag törstar.» Där stod då en kärl som var fullt av ättikvin. Med det vinet fyllde de en svamp, som de satte på en isopsstängel och förde till hans mun. Och när Jesus hade tagit emot vinet, sade han: »Det är fullbordat.» Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan. Men eftersom det var tillredelsedag och judarna icke ville att kropparna skulle bliva kvar på korset över sabbaten (det var nämligen en stor sabbatsdag), bådo de Pilatus att han skulle låta sönderslå de korsfästas ben och taga bort kropparna. Så kommo då krigsmännen och slogo sönder den förstes ben och sedan den andres som var korsfäst med honom. När de därefter kommo till Jesus och sågo honom redan vara död, slogo de icke sönder hans ben; men en av krigsmännen stack upp han sida med ett spjut, och strax kom därifrån ut blod och vatten. Och den som har sett detta, han har vittnat därom, för att ock I skolen tro; och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning.

Gospel

John 14

»Edra hjärtan vare icke oroliga. Tron på Gud; tron ock på mig. I min Faders hus äro många boningar; om så icke voro, skulle jag nu säga eder att jag går bort för att bereda eder rum. Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag är, där skolen I ock vara. Och vägen som leder dit jag går, den veten I.» Tomas sade till honom: »Herre, vi veta icke vart du går; huru kunna vi då veta vägen?» Jesus svarade honom: »Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig. Haden I känt mig, så haden I ock känt min Fader; nu kännen I honom och haven sett honom.» Filippus sade till honom: »Herre, låt oss se Fadern, så hava vi nog.» Jesus svarade honom: »Så lång tid har jag varit hos eder, och du har icke lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har sett Fadern. Huru kan du då säga: 'Låt oss se Fadern'? Tror du icke att jag är i Fadern, och att Fadern är i mig? De ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk. Tron mig; jag är i Fadern, och Fadern i mig. Varom icke, så tron för själva gärningarnas skull. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, han skall ock själv göra de gärningar som jag gör; och ännu större än dessa skall han göra. Ty jag går till Fadern, och vadhelst I bedjen om i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadern må bliva förhärligad i Sonen. Ja, om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det. Älsken I mig, så hållen I mina bud, och jag skall bedja Fadern, och han skall giva eder en annan Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder: sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor hos eder och skall vara i eder. Jag skall icke lämna eder faderlösa; jag skall komma till eder. Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer, men I sen mig. Ty jag lever; I skolen ock leva. På den dagen skolen I förstå att jag är i min Fader, och att I ären i mig, och att jag är i eder. Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig; och den som älskar mig, han skall bliva älskad av min Fader, och jag skall älska honom och jag skall uppenbara mig för honom.» Judas -- icke han som kallades Iskariot -- sade då till honom: »Herre, varav kommer det att du tänker uppenbara dig för oss, men icke för världen?» Jesus svarade och sade till honom: »Om någon älskar mig, så håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och taga vår boning hos honom. Den som icke älskar mig, han håller icke mina ord; och likväl är det ord som I hören icke mitt, utan Faderns, som har sänt mig. Detta har jag talat till eder, medan jag ännu är kvar hos eder. Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära eder allt och påminna eder om allt vad jag har sagt eder. Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder; icke giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda. I hörden att jag sade till eder: 'Jag går bort, men jag kommer åter till eder.' Om I älskaden mig, så skullen I ju glädjas över att jag går bort till Fadern, ty Fadern är större än jag. Och nu har jag sagt eder det, förrän det sker, på det att I mån tro, när det har skett. Härefter talar jag icke mycket med eder, ty denna världens furste kommer. I mig finnes intet som hör honom till; men detta sker, för att världen skall förstå att jag älskar Fadern och gör såsom Fadern har bjudit mig. Stån upp, låt oss gå härifrån.»

A daily plan reading through Scripture in course. Bible text is in the public domain. (Svenska Bibeln 1917)

Today's readings, every morning

Bosko brings the daily readings for your tradition to your day — with a reflection, the full Bible in 30 translations, and the liturgical calendar, in 18 languages.