Today's Readings

First Reading

1 Timothy 3:8-13

Församlingstjänarna böra likaledes skicka sig värdigt, icke vara tvetaliga, icke benägna för mycket vindrickande, icke snikna efter slem vinning; de böra äga trons hemlighet i ett rent samvete. Men också dessa skola först prövas; därefter må de, om de befinnas oförvitliga, få tjäna församlingen. Är det kvinnor, så böra dessa likaledes skicka sig värdigt, icke gå omkring med förtal, men vara nyktra och trogna i allt. En församlingstjänare skall vara en enda kvinnas man; han skall hålla god ordning på sina barn och väl förestå sitt hus. Ty de som hava väl skött en församlingstjänares syssla, de vinna en aktad ställning och kunna i tron, den tro de hava i Kristus Jesus, uppträda med mycken frimodighet.

First Reading

Hosea 13

Så ofta Efraim tog till orda, uppstod skräck; högt tronade han i Israel. Men han ådrog sig skuld genom Baal och måste så dö. Och ännu fortgå de i sin synd; av sitt silver göra de sig gjutna beläten, avgudar efter sitt eget förstånd, alltsammans konstarbetares verk. Till sådana ställa de sina böner; under det att de slakta människor, giva de sin hyllningskyss åt kalvar. Därför skola de bliva lika morgonskyn, lika daggen som tidigt försvinner, lika agnar som blåsa bort ifrån tröskplatsen och lika rök som flyr hän ur ett rökfång. Men jag är HERREN, din Gud, alltsedan du var i Egyptens land; utom mig vet du ej av någon Gud, och ingen annan frälsare finnes än jag. Det var jag som lät mig vårda om dig i öknen, i den brännande torkans land. Men ju bättre bete de fingo, dess mättare blevo de, och när de voro mätta till fyllest, blevo deras hjärtan högmodiga; och så glömde de mig. Då blev jag mot dem såsom ett lejon; lik en panter lurar jag nu vid vägen. Jag kommer över dem såsom en björninna från vilken man har tagit ungarna, jag river sönder deras hjärtans hölje; jag uppslukar dem på stället, lik en lejoninna, lik ett vilddjur som söndersliter dem. Det har blivit ditt fördärv, o Israel, att du satte dig upp mot mig som var din hjälp. Var är nu din konung, som skulle bereda dig frälsning i alla dina städer? Och var har du dina domare, du som sade: »Låt mig få konung och furstar»? Ja, en konung skall jag giva dig i min vrede, och i min förgrymmelse skall jag åter taga honom bort. Efraims missgärning är samlad såsom i en pung, och hans synd är i förvar. En barnaföderskas vånda skall komma över honom. Han är ett oförnuftigt foster, som icke kommer fram i födseln. när tiden är inne. Skulle jag förlossa sådana ur dödsrikets våld, köpa dem fria ifrån döden? -- Var har du dina hemsökelser, du död? Var har du din pest, du dödsrike? Ånger må vara fördold för mina ögon. Bäst han står där frodig bland sina bröder skall en östanvind komma, ett HERRENS väder, som stiger upp från öknen; då skall hans brunn komma på skam och hans källa sina ut. Den vinden rycker bort de skatter han har samlat av alla slags dyrbara håvor.

First Reading

Psalms 96:1-13

Sjungen till HERRENS ära en ny sång, sjungen till HERRENS ära, alla länder. Sjungen till HERRENS ära, loven hans namn. Båden glädje var dag, förkunnen hans frälsning. Förtäljen bland hedningarna hans ära, bland alla folk hans under. Ty stor är HERREN och högt lovad, fruktansvärd är han mer än alla gudar. Ty folkens alla gudar äro avgudar, men HERREN är den som har gjort himmelen. Majestät och härlighet äro inför hans ansikte, makt och glans i hans helgedom. Given åt HERREN, I folkens släkter, given åt HERREN ära och makt; given åt HERREN hans namns ära, bären fram skänker, och kommen i hans gårdar. Tillbedjen HERREN i helig skrud, bäven för hans ansikte, alla länder. Sägen bland hedningarna: »HERREN är nu konung! Därför står jordkretsen fast och vacklar icke; han dömer folken med rättvisa.» Himmelen vare glad, och jorden fröjde sig; havet bruse och allt vad däri är. Marken glädje sig och allt som är därpå, ja, då juble alla skogens träd. inför HERREN, ty han kommer, ty han kommer för att döma jorden. Han skall döma jordens krets med rättfärdighet och folken med sin trofasthet.

Morning Prayer — First Lesson

Sirach 35

Epistle

Sirach 44:16-27;45:3-20

First Reading

I Chronicles 26

Vad angår dörrvaktarnas avdelningar, så hörde till koraiterna Meselemja, Kores son, av Asafs barn. Och Meselemja hade söner: Sakarja var den förstfödde, Jediael den andre, Sebadja den tredje, Jatniel den fjärde, Elam den femte, Johanan den sjätte, Eljoenai den sjunde. Och Obed-Edom hade söner: Semaja var den förstfödde, Josabad den andre, Joa den tredje, Sakar den fjärde, Netanel den femte, Ammiel den sjätte, Isaskar den sjunde, Peulletai den åttonde; ty Gud hade välsignat honom. Åt hans son Semaja föddes ock söner, som blevo furstar inom sin familj, ty de voro dugande män. Semajas söner voro Otni, Refael och Obed, Elsabad och hans bröder, dugliga män, Elihu och Semakja. Alla dessa hörde till Obed-Edoms avkomlingar, de själva och deras söner och bröder, dugliga och kraftfulla män i tjänsten, tillsammans sextiotvå avkomlingar av Obed-Edom. Meselemja hade ock söner och bröder, dugliga män, tillsammans aderton. Och Hosa, av Meraris barn, hade söner: Simri var huvudmannen, ty visserligen var han icke förstfödd, men hans fader insatte honom till huvudman; Hilkia var den andre, Tebalja den tredje, Sakarja den fjärde. Hosas söner och bröder voro tillsammans tretton. Dessa avdelningar av dörrvaktarna, nämligen dessa deras huvudmän, fingo nu, likasåväl som deras bröder, sina åligganden för att göra tjänst i HERRENS hus. Och om var port kastade de lott, den minste såväl som den störste, efter sina familjer. Den lott som angav öster föll då på Selemja; och för hans son Sakarja, en rådklok man, kastade man lott, och för honom kom ut den lott som angav norr; för Obed-Edom den lott som angav söder, under det att hans söner fingo på sin del förrådshuset; för Suppim och för Hosa den lott som angav platsen västerut, vid Salleketporten, där vägen höjer sig uppåt, det ena vaktstället invid det andra. Österut voro sex leviter, norrut fyra för var dag, söderut fyra för var dag, och vid förrådshuset två i sänder; vid Parbar västerut voro fyra vid vägen och två vid själva Parbar. Dessa voro dörrvaktarnas avdelningar, av koraiternas barn och av Meraris barn. Och av leviterna hade Ahia uppsikten över Guds hus skatter och vården om de förråd som utgjordes av vad som hade blivit helgat åt HERREN. Laedans barn, nämligen gersoniternas barn av Laedans släkt, huvudmannen för gersoniten Laedans familj, jehieliterna, det är jehieliternas barn, Setam och hans broder Joel, hade uppsikten över skatterna i HERRENS hus. Vad angår amramiterna, jishariterna, hebroniterna och ossieliterna, så var Sebuel, son till Gersom, son till Mose, överuppsyningsman över skatterna. Och hans bröder av Eliesers släkt voro dennes son Rehabja, dennes son Jesaja, dennes son Joram, dennes son Sikri och dennes son Selomot. Denne Selomot och hans bröder hade uppsikten över alla förråd som utgjordes av vad som hade blivit helgat åt HERREN av konung David, så ock av huvudmännen för familjerna, ävensom av över- och underhövitsmännen och av härhövitsmännen. Från krigen och av bytet hade de helgat detta för att hålla HERRENS hus vid makt; likaledes allt vad siaren Samuel och Saul, Kis' son, och Abner, Ners son, och Joab, Serujas son, hade helgat -- korteligen, var och en som helgade något lämnade det under Selomits och hans bröders vård. Av jishariterna togos Kenanja och hans söner till de världsliga sysslorna i Israel, till att vara tillsyningsmän och domare. Av hebroniterna togos Hasabja och hans bröder, dugliga män, ett tusen sju hundra, till ämbetsförvaltningen i Israel på andra sidan Jordan, på västra sidan, till alla slags sysslor åt HERREN och till konungens tjänst. För hebroniterna var Jeria huvudman, för hebroniterna efter deras ättföljd och familjer. (I Davids fyrtionde regeringsår anställdes undersökning rörande dem; och bland dem funnos då dugande män i Jaeser i Gilead.) Hans bröder, dugliga män, vore två tusen sju hundra, huvudmän för familjer. Dem satte konung David över rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam, för att ombesörja alla Guds och konungens angelägenheter.

Morning Prayer — Second Lesson

John 3

Men bland fariséerna var en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. Denne kom till Jesus om natten och sade till honom: »Rabbi, vi veta att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om icke Gud är med honom.» Jesus svarade och sade till honom: »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt[1], så kan hon icke få se Guds rike.» Nikodemus sade till honom: »Huru kan en människa födas, när hon är gammal? Icke kan hon väl åter gå in i sin moders liv och födas?» Jesus svarade: »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike. Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande. Förundra dig icke över att jag sade dig att I måsten födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden[2].» Nikodemus svarade och sade till honom: »Huru kan detta ske?» Jesus svarade och sade till honom: »Är du Israels lärare och förstår icke detta? Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vad vi veta, det tala vi, och vad vi hava sett, det vittna vi om, men vårt vittnesbörd tagen I icke emot. Tron i icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru skolen I då kunna tro, när jag talar till eder om himmelska ting? Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom den som steg ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen. Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, så att var och en som tror skall i honom hava evigt liv. Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv. Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom. Den som tror på honom, han bliver icke dömd, men den som icke tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde Sons namn. Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen, människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar voro onda, Ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva blottade. Men den som gör sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bliva uppenbart att hans gärningar äro gjorda i Gud.» Därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till den judiska landsbygden, och där vistades han med dem och döpte. Men också Johannes döpte, i Enon, nära Salim, ty där fanns mycket vatten; och folket kom dit och lät döpa sig. Johannes hade nämligen ännu icke blivit kastad i fängelse. Då uppstod mellan Johannes' lärjungar och en jude en tvist om reningen. Och de kommo till Johannes och sade till honom: »Rabbi, se, den som var hos dig på andra sidan Jordan, den som du har vittnat om, han döper, och alla komma till honom.» Johannes svarade och sade: »En människa kan intet taga, om det icke bliver henne givet från himmelen.» I kunnen själva giva mig det vittnesbördet att jag sade: 'Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom.' Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått. Det är såsom sig bör att han växer till, och att jag förminskas. -- Den som kommer ovanifrån, han är över alla; den som är från jorden, han är av jorden, och av jorden talar han. Ja, den som kommer från himmelen, han är över alla, och vad han har sett och hört, det vittnar han om; och likväl tager ingen emot hans vittnesbörd. Men om någon tager emot hans vittnesbörd, så bekräftar han därmed att Gud är sannfärdig. Ty den som Gud har sänt, han talar Guds ord; Gud giver nämligen icke Anden efter mått. Fadern älskar Sonen, och allt har han givit i hans hand. Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede förbliver över honom.» [1] Grundtextens uttryck har den dubbla betydelsen på nytt och ovanifrån; jfr v. 31. [2] Grundtexten har här samma uttryck för vind som för ande.

Responsorial Psalm

Psalm 46

För sångmästaren; av Koras söner; till Alamót; en sång. Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför skulle vi icke frukta, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet; om än dess vågor brusade och svallade, så att bergen bävade vid dess uppror. Sela. En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning. Gud bor därinne, den vacklar icke; Gud hjälper den, när morgonen gryr. Hedningarna larma, riken vackla; han låter höra sin röst, då försmälter jorden. HERREN Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela. Kommen och skåden HERRENS verk: gärningar som väcka häpnad gör han på jorden. Han stillar strider intill jordens ända, bågen bryter han sönder och bräcker spjutet, i eld bränner han upp stridsvagnarna. »Bliven stilla och besinnen att jag är Gud; hög varder jag bland hedningarna, hög på jorden.» HERREN Sebaot är men oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.

Gospel

Luke 11:33-36

Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som komma in skola se skenet. Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din kropp höljd i mörker. Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker. Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser dig med sitt klara sken.»

Responsorial Psalm

Psalm 5

För sångmästaren, till Nehilót; en psalm av David. Lyssna till mina ord, HERRE; förnim min suckan. Akta på mitt klagorop, du min konung och min Gud; ty till dig vill jag ställa min bön. HERRE, bittida hör du nu min röst, bittida frambär jag mitt offer till dig och skådar efter dig. Ty du är icke en Gud som har behag till ogudaktighet; den som är ond får icke bo hos dig. De övermodiga bestå icke inför dina ögon; du hatar alla ogärningsmän. Du förgör dem som tala lögn; de blodgiriga och falska äro en styggelse för HERREN. Men jag får gå in i ditt hus, genom din stora nåd; jag får tillbedja i din fruktan, vänd mot ditt heliga tempel. HERRE, led mig genom din rättfärdighet, för mina förföljares skull; gör din väg jämn för mig. Ty i deras mun är intet visst, deras innersta är fördärv, en öppen grav är deras strupe, sin tunga göra de hal. Döm dem, o Gud; må de komma på fall med sina anslag. Driv bort dem för deras många överträdelsers skull, eftersom de äro gensträviga mot dig. Men låt alla dem glädjas, som taga sin tillflykt till dig; evinnerligen må de jubla, ty du beskärmar dem; i dig må de fröjda sig, som hava ditt namn kärt.Ty du, HERRE, välsignar den rättfärdige; du betäcker honom med nåd såsom med en sköld.

Responsorial Psalm

Psalm 15

En psalm av David. HERRE, vem får bo i din hydda? Vem får dväljas på ditt heliga berg? Den som vandrar ostraffligt och gör vad rätt är och talar sanning av hjärtat; den som icke bär förtal på sin tunga, den som icke gör sin broder något ont och icke drager smälek över sin nästa; den som aktar den förkastlige för intet, men ärar dem som frukta HERREN; den som svär sig till skada, men ej bryter sin ed; den som icke driver ocker med sina penningar och icke tager mutor för att fälla den oskyldige. Den som så handlar, han skall icke vackla till evig tid.

Responsorial Psalm

Psalm 105

Tacken HERREN, åkallen hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken. Sjungen till hans ära, lovsägen honom, talen om alla hans under. Berömmen eder av hans heliga namn; glädje sig av hjärtat de som söka HERREN. Frågen efter HERREN och hans makt, söken hans ansikte beständigt. Tänken på de underbara verk som han har gjort, på hans under och hans muns domar, I Abrahams, hans tjänares, säd, I Jakobs barn, hans utvalda. Han är HERREN, vår Gud; över hela jorden gå hans domar. Han tänker evinnerligen på sitt förbund, intill tusen släkten på vad han har stadgat, på det förbund han slöt med Abraham och på sin ed till Isak. Han fastställde det för Jakob till en stadga, för Israel till ett evigt förbund; han sade: »Åt dig vill jag giva Kanaans land, det skall bliva eder arvedels lott.» Då voro de ännu en liten hop, de voro ringa och främlingar därinne. Och de vandrade åstad ifrån folk till folk, ifrån ett rike bort till ett annat. Han tillstadde ingen att göra dem skada, han straffade konungar för deras skull: »Kommen icke vid mina smorda, och gören ej mina profeter något ont.» Och när han bjöd hungersnöd komma över landet och fördärvade allt deras livsuppehälle, då sände han åstad en man framför dem: Josef blev såld till träl. Man slog hans fötter i bojor, i järn fick han ligga fjättrad, till den tid då hans ord uppfylldes, då HERRENS tal bevisade hans oskuld. Då sände konungen och lät släppa honom lös, folkens behärskare gav honom fri. Han satte honom till herre över sitt hus, till att råda över all hans egendom; han skulle binda hans furstar efter sin vilja och lära hans äldste vishet. Och Israel kom till Egypten, Jakob blev en gäst i Hams land. Och HERREN gjorde sitt folk mycket fruktsamt och mäktigare än dess ovänner voro, de vilkas hjärtan han vände till att hata hans folk, till att lägga onda råd mot hans tjänare. Han sände Mose, sin tjänare, och Aron, som han hade utvalt. De gjorde hans tecken ibland dem och under i Hams land. Han sände mörker och lät allt bliva mörkt; och de stodo icke emot hans ord. Han förvandlade deras vatten till blod och lät så deras fiskar dö. Deras land kom att vimla av paddor, ända in i deras konungars kamrar. Han bjöd, och flugsvärmar kommo, mygg i hela deras land. Han gav dem hagel för regn, eldslågor sände han i deras land. Och han slog deras vinträd och fikonträd och bröt sönder träden i deras land. Han bjöd, och gräshoppor kommo, och gräsmaskar i tallös mängd. De åto upp alla örter i deras land, de åto upp frukten på deras mark. Och han slog allt förstfött i deras land, förstlingen av all deras kraft. Så förde han dem ut, med silver och guld, och i hans stammar var ingen som stapplade. Egyptierna gladde sig, när de drogo ut; ty förskräckelse för Israel hade fallit över dem. Han bredde ut ett moln till skygd, och en eld för att lysa om natten. De begärde, då lät han vaktlar komma, och med bröd från himmelen mättade han dem. Han öppnade klippan, och vatten flödade; det gick genom öknen såsom en ström. Ty han tänkte på sitt heliga ord, på sin tjänare Abraham. Så förde han ut sitt folk med fröjd, med jubel dem som han hade utvalt. Han gav åt dem hedningarnas länder, och folkens förvärv fingo de till besittning, för att de skulle hålla hans stadgar och taga hans lagar i akt. Halleluja!

Evening Prayer — First Lesson

Sirach 36

Second Reading

I Thessalonians 3

Därför, när vi icke mer kunde uthärda, beslöto vi att stanna ensamma kvar i Aten, och sände åstad Timoteus, vår broder och Guds tjänare vid förkunnandet av evangelium om Kristus, för att han skulle styrka och uppmuntra eder i eder tro, så att ingen bleve vacklande under dessa lidanden. Ty I veten själva att sådana äro oss förelagda. Redan när vi voro hos eder, sade vi ju eder förut att vi skulle komma att utstå lidanden. Så har nu ock skett, det veten I. Det var också därför som jag sände honom åstad, när jag icke mer kunde uthärda; ty jag ville veta något om eder tro, eftersom jag fruktade att frestaren till äventyrs hade så frestat eder, att vårt arbete skulle bliva utan frukt. Men nu, då Timoteus har kommit till oss från eder och förkunnat för oss det glada budskapet om eder tro och kärlek, och sagt oss att I alltjämt haven oss i god hågkomst, och att I längten efter att se oss, likasom vi längta efter eder, nu hava vi i fråga om eder, käre bröder, genom eder tro fått hugnad i all vår nöd och allt vårt lidande. Ty nu leva vi, eftersom I stån fasta i Herren. Ja, huru skola vi nog kunna tacka Gud för eder, till gengäld för all den glädje som vi genom eder hava inför vår Gud? Natt och dag är det vår innerligaste bön, att vi må få se edra ansikten och avhjälpa vad som kan brista i eder tro. Men vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus må för oss jämna vägen till eder. Och eder må Herren giva en allt större och mer överflödande kärlek till varandra, ja, till alla människor, en sådan kärlek som vi hava till eder, så att edra hjärtan styrkas till att vara ostraffliga i helighet inför vår Gud och Fader vid vår Herre Jesu tillkommelse, när han kommer med alla sina heliga.

Second Reading

I Corinthians 13

Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn. Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk. När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd. Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

Second Reading

Revelation 1:4-8

Johannes hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien. Nåd vare med eder och frid från honom som är, och som var, och som skall komma, så ock från de sju andar, som stå inför hans tron, och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde bland de döda, den som är härskaren över konungarna på jorden. Honom som älskar oss, och som har löst oss från våra synder med sitt blod och gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter, amen. Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom, ja ock deras som hava stungit honom; och alla släkter på jorden skola jämra sig vid hans åsyn. Ja, amen. Jag är A och O[1], säger Herren Gud, han som är, och som var, och som skall komma, den Allsmäktige.

Second Reading

Romans 8:31-39

Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör. Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss. Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd? Så är ju skrivet: »För din skull varda vi dödade hela dagen; vi hava blivit aktade såsom slaktfår.» Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Gospel

Matthew 27

Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle döda honom. Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus, landshövdingen. När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd, ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna[1] tillbaka till översteprästerna och de äldste och sade: »Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.» Men de svarade: »Vad kommer det oss vid? Du får själv svara därför.» Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg. Sedan gick han bort och hängde sig. Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: »Det är icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspenningar.» Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern. Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sade: »Och jag tog de trettio silverpenningarna -- priset för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som israelitiska män hade värderat -- och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet med Herrens befallning till mig.» Men Jesus ställdes fram inför landshövdingen. Och landshövdingen frågade honom och sade: »Är du judarnas konung?» Jesus svarade honom: »Du säger det själv.» Men när översteprästerna och de äldste framställde sina anklagelser mot honom, svarade han intet. Då sade Pilatus till honom: »Hör du icke huru mycket de hava att vittna mot dig?» Men han svarade honom icke på en enda fråga, så att landshövdingen mycket förundrade sig. Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav folket en fånge lös, vilken de ville. Och man hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas. När de nu voro församlade, frågade Pilatus dem: »Vilken viljen I att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus, som kallas Messias?» Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit Jesus inför rätta. Och medan han satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till honom och låtit säga: »Befatta dig icke med denne rättfärdige man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.» Men översteprästerna och de äldste hade övertalat folket att begära Barabbas och låta förgöra Jesus. När alltså landshövdingen nu frågade dem och sade: »Vilken av de två viljen I att jag skall giva eder lös?», så svarade de: »Barabbas.» Då frågade Pilatus dem: »Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?» De svarade alla: »Låt korsfästa honom.» Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu ivrigare: »Låt korsfästa honom.» När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod. I fån själva svara därför.» Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och över våra barn.» Då gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan till att korsfästas. Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet och församlade hela den romerska vakten omkring honom. Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd mantel och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä inför honom och begabbade honom och sade: »Hell dig, judarnas konung!» Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i huvudet. Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till att korsfästas. Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene, som hette Simon. Honom tvingade de att gå med och bära hans kors. Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det betyder huvudskalleplats), räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han hade smakat därpå, ville han icke dricka det. Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Sedan sutto de där och höllo vakt om honom. Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus, judarnas konung.» Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig ned från korset.» Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och de äldste, begabbande ord och sade: »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom. Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om han har behag till honom, han har ju sagt: 'Jag är Guds Son.'» På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med honom. Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli, Eli, lema sabaktani[2]?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?» Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han kallar på Elias.» Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka. Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper honom.» Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan. Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade, och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo upp. De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in i den heliga staden och uppenbarade sig för många. Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.» Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde. Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs och Joses' moder, så ock Sebedeus' söners moder. Men när det hade blivit afton, kom en rik man från Arimatea, vid namn Josef, som ock hade blivit en Jesu lärjunge; denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då bjöd Pilatus att man skulle lämna ut den åt honom. Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i klippan; och sedan han hade vältrat en stor sten för ingången till graven, gick han därifrån. Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de sutto gent emot graven. Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus och sade: »Herre, vi hava dragit oss till minnes att den villoläraren sade, medan han ännu levde: 'Efter tre dagar skall jag uppstå.' Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom, och sedan säga till folket att han har uppstått från de döda. Då bliver den sista villan värre än den första.» Pilatus svarade dem: »Där haven I vakt; gån åstad och skydden graven så gott I kunnen.» Och de gingo åstad och skyddade graven, i det att de icke allenast satte ut vakten, utan ock förseglade stenen. [1] Se Silverpenning i Ordförklaringarna. [2] Se Betoning i Ordförklaringarna.

Evening Prayer — Second Lesson

2 Thessalonians 2

I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse, och huru vi skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder, att I icke -- vare sig genom någon »andeingivelse» eller på grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss -- så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren. Låten ingen bedraga eder om vad sätt det vara må. Ty först måste avfallet hava skett och »Laglöshetens människa», fördärvets man, hava trätt fram, vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter, och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud. Kommen I icke ihåg att jag sade eder detta, medan jag ännu var hos eder? Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han först när hans tid är inne kan träda fram. Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen. Sedan skall »den Laglöse» träda fram, och honom skall då Herren Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin tillkommelses uppenbarelse -- honom som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta. Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen, för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten. Men vi för vår del äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder käre bröder, I Herrens älskade, därför att Gud från begynnelsen har utvalt eder till frälsning, i helgelse i Anden och i tro på sanningen. Härtill har han ock genom vårt evangelium kallat eder, för att I skolen bliva delaktiga av vår Herres, Jesu Kristi, härlighet. Stån alltså fasta, käre bröder, och hållen eder vid de lärdomar som I haven mottagit av oss, vare sig muntligen eller genom brev. Och vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har älskat oss och i nåd berett oss en evig hugnad och givit oss ett gott hopp, han hugne edra hjärtan, och styrke eder till allt vad gott är, både i gärning och i ord.

Gospel

John 9:1-41

När han nu gick vägen fram, fick han se en man som var född blind. Då frågade hans lärjungar honom och sade: »Rabbi, vilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född blind?» Jesus svarade: »Det är varken denne som har syndat eller hans föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som har sänt mig; natten kommer, då ingen kan verka. Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.» När han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en deg av spotten och lade degen på mannens ögon och sade till honom: »Gå bort och två dig i dammen Siloam» (det betyder utsänd). Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han kom igen, kunde han se. Då sade grannarna och andra som förut hade sett honom såsom tiggare: »Är detta icke den man som att och tiggde?» Somliga svarade: »Det är han.» Andra sade: »Nej, men han är lik honom.» Själv sade han: »Jag är den mannen.» Och de frågade honom: »Huru blevo då dina ögon öppnade?» Han svarade: »Den man som heter Jesus gjorde en deg och smorde därmed mina ögon och sade till mig: 'Gå bort till Siloam och två dig.' Jag gick då dit och tvådde mig, och så fick jag min syn.» De frågade honom: »Var är den mannen?» Han svarade: »Det vet jag icke.» Då förde de honom, mannen som förut hade varit blind, bort till fariséerna. Och det var sabbat den dag då Jesus gjorde degen och öppnade hans ögon. När nu jämväl fariséerna i sin ordning frågade honom huru han hade fått sin syn, svarade han dem: »Han lade en deg på mina ögon, och jag fick två mig, och nu kan jag se.» Då sade några av fariséerna: »Den mannen är icke från Gud, eftersom han icke håller sabbaten.» Andra sade: »Huru skulle någon som är en syndare kunna göra sådana tecken?» Så funnos bland dem stridiga meningar. Då frågade de åter den blinde: »Vad säger du själv om honom, då det ju var dina ögon han öppnade?» Han svarade: »En profet är han.» Men judarna trodde icke att han hade varit blind och fått sin syn, förrän de hade kallat till sig mannen föräldrar, hans som hade fått sin syn. Dem frågade de och sade: »Är detta eder son, den som I sägen vara född blind? Huru kommer det då till, att han nu kan se?» Då svarade han föräldrar och sade: »Att denne är vår son, och att han föddes blind, det veta vi. Men huru han nu kan se, det veta vi icke, ej heller veta vi vem som har öppnat hans ögon. Frågen honom själv; han är gammal nog, han må själv tala för sig.» Detta sade hans föräldrar, därför att de fruktade judarna; ty judarna hade redan kommit överens om att den som bekände Jesus vara Messias, han skulle utstötas ur synagogan. Därför var det som hans föräldrar sade: »Han är gammal nog; frågen honom själv.» Då kallade de för andra gången till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: »Säg nu sanningen, Gud till pris. Vi veta att denne man är en syndare.» Han svarade: »Om han är en syndare vet jag icke; ett vet jag: att jag, som var blind, nu kan se.» Då frågade de honom: »Vad gjorde han med dig? På vad sätt öppnade han dina ögon?» Han svarade dem: »Jag har ju redan sagt eder det, men I hörden icke på mig. Varför viljen I då åter höra det? Kanske viljen också I bliva hans lärjungar?» Då bannade de honom och sade: »Du är själv hans lärjunge; vi äro Moses' lärjungar. Till Moses har Gud talat, det veta vi; men varifrån denne är, det veta vi icke.» Mannen svarade och sade till dem: »Ja, däri ligger det förunderliga, att I icke veten varifrån han är, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi veta ju att Gud icke hör syndare, men också att om någon är gudfruktig och gör hans vilja, då hör han honom. Aldrig förut har man hört att någon har öppnat ögonen på en som föddes blind. Vore denne icke från Gud, så kunde han intet göra.» De svarade och sade till honom: »Du är hel och hållen född i synd, och du vill undervisa oss!» Och så drevo de ut honom. Jesus fick sedan höra att de hade drivit ut honom, och när han så träffade honom, sade han: »Tror du på Människosonen?» Han svarade och sade: »Herre, vem är han då? Säg mig det, så att jag kan tro på honom.» Jesus sade till honom: »Du har sett honom; det är han som talar med dig.» Då sade han: »Herre, jag tror.» Och han föll ned för honom. Och Jesus sade: »Till en dom har jag kommit hit i världen, för att de som icke se skola varda seende, och för att de som se skola varda blinda.» När några fariséer som voro i hans närhet hörde detta, sade de till honom: »Äro då kanske också vi blinda?» Jesus svarade dem: »Voren I blinda, så haden I icke synd. Men nu sägen I: 'Vi se', därför står eder synd kvar.»

Gospel

Luke 17:20-25

Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.' Ty se, Guds rike är invärtes i eder.» Och han sade till lärjungarna: »Den tid skall komma, då I gärna skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få det. Väl skall man då säga till eder: 'Se där är han', eller: 'Se här är han'; men gån icke dit, och löpen icke därefter. Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på hand dag. Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta släkte.

Gospel

Luke 11

När han en gång uppehöll sig på ett ställe för att bedja och hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom: »Herre, lär oss att bedja, såsom ock Johannes lärde sina lärjungar.» Då sade han till dem: »När I bedjen, skolen I säga så: 'Fader, helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; vårt dagliga bröd giv oss var dag; och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var och en som är oss något skyldig; och inled oss icke i frestelse.'» Ytterligare sade han till dem: »Om någon av eder har en vän och mitt i natten kommer till denne och säger till honom: 'Käre vän, låna mig tre bröd; ty en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har intet att sätta fram åt honom' så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: 'Gör mig icke omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn hava gått till sängs; jag kan icke stå upp och göra dig något.' Men jag säger eder: Om han än icke, av det skälet att han är hans vän, vill stå upp och giva honom något, så kommer han likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och giva honom så mycket han behöver. Likaså säger jag till eder: Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet. Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet. Finnes bland eder någon fader, som när hans son beder honom om en fisk, i stallet för en fisk räcker honom en orm, eller som räcker honom en skorpion, när han beder om ett ägg? Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadern giva helig ande åt dem som bedja honom!» Och han drev ut en ond ande som var dövstum. Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme; och folket förundrade sig. Men några av dem sade: »Det är med Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.» Och några andra ville sätta honom på prov och begärde av honom ett tecken från himmelen. Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött, så att hus faller på hus. Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, huru kan då hans rike hava bestånd? I sägen ju att det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna. Men om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare. Om det åter är med Guds finger som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder. -- När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans ägodelar fredade. Men om någon som är starkare än han angriper honom och övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom. Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar. När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro. Men då han icke finner någon, säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.' Och när han kommer dit och finner det fejat och prytt, då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver för den människan det sista värre än det första.» När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och ropade till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig, och de bröst som du har diat.» Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma det.» Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken. Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock Människosonen vara ett tecken för detta släkte. Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, har är vad som är mer än Salomo. Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas' predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas. Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som komma in skola se skenet. Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din kropp höljd i mörker. Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker. Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser dig med sitt klara sken.» Under det att han så talade, inbjöd en farisé honom till måltid hos sig; och han gick ditin och tog plats vid bordet. Men när fariséen såg att han icke tvådde sig före måltiden, förundrade han sig. Då sade Herren till honom: »I fariséer, I gören nu det yttre av bägaren och fatet rent, medan edert inre är fullt av rofferi och ondska. I dårar, har icke han som har gjort det yttre också gjort det inre? Given fastmer såsom allmosa vad inuti kärlet är; först då bliver allt hos eder rent. Men ve eder, I fariséer, som given tionde av mynta och ruta och alla slags kryddväxter, men icke akten på rätten och på kärleken till Gud! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra. Ve eder, I fariséer, som gärna viljen sitta främst i synagogorna och gärna viljen bliva hälsade på torgen! Ve eder, I som ären lika gravar som ingen kan märka, och över vilka människorna gå fram utan att veta det!» Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom: »Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.» Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett enda finger röra vid de bördorna! Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra fäder dräpte! Så bären I då vittnesbörd om edra fäders gärningar och gillen dem; ty om de dräpte profeterna, så byggen I upp deras gravar. Därför har ock Guds vishet sagt: 'Jag skall sända till dem profeter och apostlar, och somliga av dem skola de dräpa, och andra skola de förfölja. Och så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, allt det som är utgjutet från världens begynnelse, ända ifrån Abels blod intill Sakarias' blod, hans som förgjordes mellan altaret och templet.' Ja, jag säger eder: Det skall utkrävas av detta släkte. Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som ville komma dit haven I lagt hinder.» När han inför allt folket sade detta till dem, blevo fariséerna och de lagkloke mycket förbittrade och gåvo sig i strid med honom om många stycken; de sökte nämligen efter tillfälle att kunna anklaga honom.