Today's Readings

First Reading

Isaiah 3:1-13

Ty se, Herren, HERREN Sebaot skall taga bort ifrån Jerusalem och Juda allt slags stöd och uppehälle -- all mat till uppehälle och all dryck till uppehälle -- hjältar och krigsmän, domare och profeter, spåmän och äldste, underhövitsmän och högtuppsatta män, rådsherrar och slöjdkunnigt folk och män som äro förfarna i besvärjelsekonst. Och jag skall giva dem ynglingar till furstar, och barnsligt självsvåld skall få råda över dem. Av folket skall den ene förtrycka den andre, var och en sin nästa; den unge skall sätta sig upp mot den gamle, den ringe mot den högt ansedde. När då så sker, att någon fattar tag i en annan i hans faders hus och säger: »Du äger en mantel, du skall bliva vår styresman; tag du hand om detta vacklande rike» -- då skall denne svara och säga: »Jag kan icke skaffa bot; i mitt hus finnes varken bröd eller mantel. Mig skolen I icke sätta till styresman över folket.» Ty Jerusalem vacklar, och Juda faller, då de nu med sitt tal och sina gärningar stå emot HERREN och äro gensträviga mot hans härlighets blickar. Deras uppsyn vittnar emot dem; och likasom Sodoms folk bedriva de sina synder uppenbart och dölja dem icke. Ve över deras själar, ty själva hava de berett sig olycka! Om den rättfärdige mån I tänka att det skall gå honom väl, ty sådana skola äta sina gärningars frukt. Men ve över den ogudaktige! Honom skall det gå illa, ty efter hans gärningar skall hans vedergällning bliva. Mitt folks behärskare är ett barn, och kvinnor råda över det. Mitt folk, dina ledare föra dig vilse och fördärva den väg, som du skulle gå. Men HERREN står redo att gå till rätta, han träder fram för att döma folken;

First Reading

Amos 2

Så säger HERREN: Eftersom Moab har trefalt förbrutit sig, ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut: eftersom han har förbränt Edoms konungs ben till aska. Därför skall jag sända en eld mot Moab, och den skall förtära Keriots palatser; och Moab skall omkomma under stridslarm, under härskri vid basuners ljud, Och jag skall utrota ur landet den som är domare där, och alla dess furstar skall jag dräpa jämte honom säger HERREN. Så säger HERREN: Eftersom Juda har trefalt förbrutit sig, ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut: eftersom de hava förkastat HERRENS lag och icke hållit hans stadgar, utan låtit förleda sig av sina lögngudar, dem som ock deras fäder vandrade efter. Därför skall jag sända en eld mot Juda, och den skall förtära Jerusalems palatser. Så säger HERREN: Eftersom Israel har trefalt förbrutit sig, ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut: eftersom de sälja den oskyldige för penningar och den fattige för ett par skor. Ty de längta efter att se stoft på de armas huvuden, och de vränga de ödmjukas sak. Son och fader gå tillsammans till tärnan och ohelga så mitt heliga namn. På pantade kläder sträcker man sig invid vart altare, och bötfälldas vin dricker man i sin Guds hus Och dock var det jag som förgjorde för dem amoréerna, ett folk så högrest som cedrar och så väldigt som ekar; jag förgjorde deras frukt ovantill och deras rötter nedantill. Det var jag som förde eder upp ur Egyptens land, och som ledde eder i öknen i fyrtio år, så att I intogen amoréernas land. Och jag uppväckte somliga bland edra söner till profeter och somliga bland edra unga män till nasirer. Är det icke så, I Israels barn? säger HERREN. Men I gåven nasirerna vin att dricka, och profeterna bjöden I: »Profeteren icke.» Se, därför skall jag låta ett gnissel uppstå i edert land, likt gnisslet av en vagn som är fullastad med kärvar. Då skall ej ens den snabbaste finna någon undflykt, den starkaste har då intet gagn av sin kraft, och hjälten kan icke rädda sitt liv. Bågskytten håller då icke stånd, den snabbfotade kan icke rädda sitt liv, ej heller kan ryttaren rädda sitt. Ja, den som var modigast bland hjältarna skall på den dagen fly undan naken, säger HERREN.

First Reading

Psalms 118:1-14

Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. Så säge Israel, ty hans nåd varar evinnerligen. Så säge Arons hus, ty hans nåd varar evinnerligen. Så säge de som frukta HERREN[1], ty hans nåd varar evinnerligen. I mitt trångmål åkallade jag HERREN, och HERREN svarade mig och ställde mig på rymlig plats. HERREN står mig bi, jag skall icke frukta; vad kunna människor göra mig? HERREN står mig bi, han är min hjälpare, och jag skall få se med lust på dem som hata mig. Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN än att förlita sig på människor. Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN än att förlita sig på furstar. Alla hedningar omringa mig, men i HERRENS namn skall jag förgöra dem. De omringa mig, ja, de omringa mig, men i HERRENS namn skall jag förgöra dem. De omringa mig såsom bin, men de slockna såsom eld i törne; i HERRENS namn skall jag förgöra dem. Man stöter mig hårdeligen, för att jag skall falla, men HERREN hjälper mig. HERREN är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning.

Morning Prayer — First Lesson

Sirach 47

Epistle

Sirach 44:16-27;45:3-20

First Reading

II Chronicles 3

Och Salomo begynte att bygga HERRENS hus i Jerusalem, på berget Moria, där hans fader David hade fått sin uppenbarelse, och där han nu själv hade berett rum, på det ställe som David hade utsett, nämligen på jebuséen Ornans tröskplats. Han begynte att bygga på andra dagen i andra månaden, i sitt fjärde regeringsår. När Salomo då skulle bygga Guds hus, lade han grunden så, att det blev sextio alnar långt och tjugu alnar brett, efter det gamla alnmåttet. Förhuset, som låg framför långhuset, framför husets kortsida, mätte tjugu alnar, och dess höjd var ett hundra tjugu, och han överdrog det innantill med rent guld. Huvudbyggnaden beklädde han med cypressträ, detta åter beklädde han med bästa guld, och prydde det med palmer och kedjeverk. Därjämte smyckade han huset med dyrbara stenar. Men guldet var från Parvaim. Och han beklädde huset, bjälkarna, trösklarna, ävensom väggarna och dörrarna däri med guld, och lät inrista keruber på väggarna. Vidare tillredde han det rum som skulle vara det allraheligaste; det låg utefter husets kortsida och var tjugu alnar långt och tjugu alnar brett. Och han beklädde det med bästa guld, sex hundra talenter i vikt. Och spikarna däri vägde femtio siklar i guld. De övre salarna beklädde han ock med guld. Och till det rum som var det allraheligaste gjorde han två keruber, i bildhuggeriarbete, och man överdrog dem med guld. Längden på kerubernas vingar tillsammans var tjugu alnar. Den enas ena vinge, fem alnar lång, rörde vid husets ena vägg, och hans andra vinge, fem alnar lång, rörde vid den andra kerubens vinge. Och den andra kerubens ena vinge, fem alnar lång, rörde vid husets andra vägg, och hans andra vinge, fem alnar lång, nådde intill den första kerubens vinge. Alltså bredde dessa keruber ut sina vingar tjugu alnar vitt, under det att de stodo på sina fötter, med ansiktena vända inåt. Och han gjorde förlåten av mörkblått, purpurrött, karmosinrött och vitt garn och prydde den med keruber. Och han gjorde två pelare till att stå framför huset, trettiofem alnar höga; och huvudet som satt ovanpå var och en av dem var fem alnar. Och han gjorde kedjor till koret och satte ock sådana upptill på pelarna. Och vidare gjorde han hundra granatäpplen och satte dem på kedjorna. Och pelarna ställde han upp framför tempelsalen, den ena på högra sidan och den andra på vänstra; åt den högra gav han namnet Jakin och åt den vänstra namnet Boas.

Morning Prayer — Second Lesson

John 9

När han nu gick vägen fram, fick han se en man som var född blind. Då frågade hans lärjungar honom och sade: »Rabbi, vilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född blind?» Jesus svarade: »Det är varken denne som har syndat eller hans föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som har sänt mig; natten kommer, då ingen kan verka. Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.» När han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en deg av spotten och lade degen på mannens ögon och sade till honom: »Gå bort och två dig i dammen Siloam» (det betyder utsänd). Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han kom igen, kunde han se. Då sade grannarna och andra som förut hade sett honom såsom tiggare: »Är detta icke den man som att och tiggde?» Somliga svarade: »Det är han.» Andra sade: »Nej, men han är lik honom.» Själv sade han: »Jag är den mannen.» Och de frågade honom: »Huru blevo då dina ögon öppnade?» Han svarade: »Den man som heter Jesus gjorde en deg och smorde därmed mina ögon och sade till mig: 'Gå bort till Siloam och två dig.' Jag gick då dit och tvådde mig, och så fick jag min syn.» De frågade honom: »Var är den mannen?» Han svarade: »Det vet jag icke.» Då förde de honom, mannen som förut hade varit blind, bort till fariséerna. Och det var sabbat den dag då Jesus gjorde degen och öppnade hans ögon. När nu jämväl fariséerna i sin ordning frågade honom huru han hade fått sin syn, svarade han dem: »Han lade en deg på mina ögon, och jag fick två mig, och nu kan jag se.» Då sade några av fariséerna: »Den mannen är icke från Gud, eftersom han icke håller sabbaten.» Andra sade: »Huru skulle någon som är en syndare kunna göra sådana tecken?» Så funnos bland dem stridiga meningar. Då frågade de åter den blinde: »Vad säger du själv om honom, då det ju var dina ögon han öppnade?» Han svarade: »En profet är han.» Men judarna trodde icke att han hade varit blind och fått sin syn, förrän de hade kallat till sig mannen föräldrar, hans som hade fått sin syn. Dem frågade de och sade: »Är detta eder son, den som I sägen vara född blind? Huru kommer det då till, att han nu kan se?» Då svarade han föräldrar och sade: »Att denne är vår son, och att han föddes blind, det veta vi. Men huru han nu kan se, det veta vi icke, ej heller veta vi vem som har öppnat hans ögon. Frågen honom själv; han är gammal nog, han må själv tala för sig.» Detta sade hans föräldrar, därför att de fruktade judarna; ty judarna hade redan kommit överens om att den som bekände Jesus vara Messias, han skulle utstötas ur synagogan. Därför var det som hans föräldrar sade: »Han är gammal nog; frågen honom själv.» Då kallade de för andra gången till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: »Säg nu sanningen, Gud till pris. Vi veta att denne man är en syndare.» Han svarade: »Om han är en syndare vet jag icke; ett vet jag: att jag, som var blind, nu kan se.» Då frågade de honom: »Vad gjorde han med dig? På vad sätt öppnade han dina ögon?» Han svarade dem: »Jag har ju redan sagt eder det, men I hörden icke på mig. Varför viljen I då åter höra det? Kanske viljen också I bliva hans lärjungar?» Då bannade de honom och sade: »Du är själv hans lärjunge; vi äro Moses' lärjungar. Till Moses har Gud talat, det veta vi; men varifrån denne är, det veta vi icke.» Mannen svarade och sade till dem: »Ja, däri ligger det förunderliga, att I icke veten varifrån han är, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi veta ju att Gud icke hör syndare, men också att om någon är gudfruktig och gör hans vilja, då hör han honom. Aldrig förut har man hört att någon har öppnat ögonen på en som föddes blind. Vore denne icke från Gud, så kunde han intet göra.» De svarade och sade till honom: »Du är hel och hållen född i synd, och du vill undervisa oss!» Och så drevo de ut honom. Jesus fick sedan höra att de hade drivit ut honom, och när han så träffade honom, sade han: »Tror du på Människosonen?» Han svarade och sade: »Herre, vem är han då? Säg mig det, så att jag kan tro på honom.» Jesus sade till honom: »Du har sett honom; det är han som talar med dig.» Då sade han: »Herre, jag tror.» Och han föll ned för honom. Och Jesus sade: »Till en dom har jag kommit hit i världen, för att de som icke se skola varda seende, och för att de som se skola varda blinda.» När några fariséer som voro i hans närhet hörde detta, sade de till honom: »Äro då kanske också vi blinda?» Jesus svarade dem: »Voren I blinda, så haden I icke synd. Men nu sägen I: 'Vi se', därför står eder synd kvar.»

Responsorial Psalm

Psalm 56

För sångmästaren, efter »Den stumma duvan i fjärran»; en sång av David, når filistéerna grepo honom i Gat. Var mig nådig, o Gud, ty människor stå mig efter livet; beständigt tränga mig stridsmän. Mina förföljare stå mig beständigt efter livet; ja, de äro många, som i högmod strida mot mig. Men när fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig. Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord, på Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kan det som är kött göra mig? Beständigt förbittra de livet för mig, alla deras tankar gå ut på att skada mig. De rota sig samman, de lägga försåt, de vakta på mina steg, ty de stå efter mitt liv. Skulle de räddas med all sin ondska? Nej, slå ned folken, Gud, i din vrede. Du har räknat min flykts dagar. Samla mina tårar i din lägel; de stå ju i din bok. Så måste då mina fiender vika tillbaka på den dag då jag ropar; det vet jag, att Gud står mig bi. Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord; med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord. På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människor göra mig? Jag har löften att infria till dig, o Gud; jag vill betala dig lovoffer.Ty du har räddat min själ från döden, ja, mina fötter ifrån fall, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.

Gospel

Mark 11:22-24

Jesus svarade och sade till dem: »Haven tro på Gud. Sannerligen säger jag eder: Om någon säger till detta berg: 'Häv dig upp, och kasta dig i havet' och därvid icke tvivlar i sitt hjärta, utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske honom så. Därför säger jag eder: Allt vad I bedjen om och begären, tron att det är eder givet; och det skall ske eder så.

Responsorial Psalm

Psalm 11

För sångmästaren; av David. Till HERREN Har jag tagit min tillflykt. Huru kunnen I då säga till mig: »Flyn såsom fåglar till edert berg; ty se, de ogudaktiga spänna bågen, de hava lagt sin pil på strängen, för att i mörkret skjuta på de rättsinniga. När grundvalarna upprivas, vad kan då den rättfärdige uträtta?» HERREN är i sitt heliga tempel, HERRENS tron är i himmelen; hans ögon skåda, hans blickar pröva människors barn. HERREN prövar den rättfärdige; men den ogudaktige och den som älskar våld, dem hatar hans själ. Han skall låta ljungeldssnaror regna över de ogudaktiga; eld och svavel och glödande vind, det är den kalk som bliver dem beskärd. Ty HERREN är rättfärdig, han älskar rättfärdigheten; de redliga skola skåda hans ansikte.

Responsorial Psalm

Psalm 21

För sångmästaren; en psalm av David. HERRE, över din makt gläder sig konungen; huru fröjdas han icke högeligen över din seger! Vad hans hjärta önskar har du givit honom, och hans läppars begäran har du icke vägrat honom. Sela. Ty du kommer honom till mötes med välsignelser av vad gott är; du sätter på hans huvud en gyllene krona. Han bad dig om liv, och du gav honom det, ett långt liv alltid och evinnerligen. Stor är hans ära genom din seger; majestät och härlighet beskär du honom. Ja, du låter honom bliva till välsignelse evinnerligen; du fröjdar honom med glädje inför ditt ansikte. Ty konungen förtröstar på HERREN, och genom den Högstes nåd skall han icke vackla. Din hand skall nå alla dina fiender; din högra hand skall träffa dem som hata dig. Du skall låta dem känna det såsom i en glödande ugn, när du låter se ditt ansikte. HERREN skall fördärva dem i sin vrede; eld skall förtära dem. Deras livsfrukt skall du utrota från jorden och deras avkomma från människors barn. Ty de ville draga ont över dig; de tänkte ut ränker, men de förmå intet. Nej, du skall driva dem tillbaka; med din båge skall du sikta mot deras anleten. Upphöjd vare du, HERREN, i din makt; vi vilja besjunga och lovsäga din hjältekraft.

Responsorial Psalm

Psalm 111

Halleluja! Jag vill tacka HERREN av allt hjärta i de rättsinnigas råd och församling. Stora äro HERRENS verk, de begrundas av alla som hava sin lust i dem. Majestät och härlighet är vad han gör, och hans rättfärdighet förbliver evinnerligen. Han har så gjort, att hans under äro i åminnelse; nådig och barmhärtig är HERREN. Han giver mat åt dem som frukta honom, han tänker evinnerligen på sitt förbund. Sina gärningars kraft har han gjort kunnig för sitt folk, i det han gav dem hedningarnas arvedel. Hans händers verk äro trofasthet och rätt, oryggliga äro alla hans ordningar. De stå fasta för alltid och för evigt, de fullbordas med trofasthet och rättvisa. Han har sänt sitt folk förlossning, han har stadgat sitt förbund för evig tid; heligt och fruktansvärt är hans namn. HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, ett gott förstånd få alla de som göra därefter. Hans lov förbliver evinnerligen. [1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.

Evening Prayer — First Lesson

Sirach 48

Second Reading

Ephesians 1

Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, hälsar de heliga som bo i Efesus[1], de i Kristus Jesus troende. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Välsignad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, såsom han ju, förrän världens grund var lagd, har utvalt oss i honom till att vara heliga och ostraffliga inför sig. Ty i sin kärlek förutbestämde han oss till barnaskap hos sig, genom Jesus Kristus, efter sin viljas behag, den nådeshärlighet till pris, varmed han har benådat oss i den älskade. I honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom. Och denna nåd har han i överflödande mått låtit komma oss till del, med all vishet och allt förstånd, i det att han för oss har kungjort sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han efter sitt behag hade fattat inom sig själv, om en ordning som i tidernas fullbordan skulle komma till stånd, det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finnes i himmelen och på jorden. I honom hava vi ock undfått vår arvslott, vi som förut voro bestämda därtill genom dens beslut, som verkar allting efter sin egen viljas råd. Så skulle vi, hans härlighet till pris, vara de som i Kristus redan i förväg hava ägt ett hopp. I honom haven jämväl I, sedan I haven fått höra sanningens ord, eder frälsnings evangelium, ja, i honom haven I, sedan I nu ock haven kommit till tron, såsom ett insegel undfått den utlovade helige Ande, vilken är en underpant på vårt arv, till förvissning om att hans egendomsfolk skall förlossas, hans härlighet till pris. Sedan jag fick höra om eder tro i Herren Jesus och om eder kärlek till alla de heliga, har därför jag å min sida icke upphört att tacka Gud för eder, när jag tänker på eder i mina böner. Och min bön är att vår Herres, Jesu Kristi, Gud, härlighetens Fader, må giva eder en visdomens och uppenbarelsens ande till kunskap om sig, och att han må upplysa edra hjärtans ögon, så att I förstån hurudant det hopp är, vartill han har kallat eder, huru rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och huru översvinnligt stor hans makt är på oss som tro -- allt i enlighet med den väldiga styrkas kraft, varmed han har verkat i Kristus, i det att han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i den himmelska världen, över alla andevärldens furstar och väldigheter och makter och herrar, ja, över allt som kan nämnas, icke allenast i denna tidsålder, utan ock i den tillkommande. »Allt lade han under hans fötter.» Och honom gav han åt församlingen till att vara ett huvud över allting -- åt församlingen, ty den är hans kropp och är uppfylld av honom som uppfyller allt i alla. [1] Se Nya testamentets text i Ordförkl.

Second Reading

II Corinthians 3

Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller kanhända ifrån eder? Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande, icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på människohjärtan. En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud. Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något, såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava kommer från Gud, som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande. Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken dock var försvinnande, huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava! Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet. Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet. Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större härlighet. Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var försvinnande tog en ände. Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det. Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses föreläses. Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset bort. Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar, som själv är ande.

Second Reading

Revelation 14:1-5

Och jag fick se Lammet stå på Sions berg jämte det ett hundra fyrtiofyra tusen som hade dess namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor. Och jag hörde ett ljud från himmelen, likt bruset av stora vatten och dånet av ett starkt tordön; och ljudet som jag hörde var såsom när harpospelare spela på sina harpor. Och de sjöngo inför tronen och inför de fyra väsendena och de äldste vad som tycktes vara en ny sång; och ingen kunde lära sig den sången, utom de ett hundra fyrtiofyra tusen som voro friköpta ifrån jorden. Dessa äro de som icke hava orenat sig med kvinnor; ty de äro såsom jungfrur. Dessa äro de som följa Lammet varthelst det går. De hava blivit friköpta ifrån människorna till en förstling åt Gud och Lammet. Och i deras mun har ingen lögn blivit funnen; de äro ostraffliga.

Second Reading

Romans 9:30-33

Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den rättfärdighet som kommer av tro, under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till någon sådan lag. Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot stötestenen, såsom det är skrivet: »Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa som skall bliva dem till fall; men den som tror på den skall icke komma på skam.»

Gospel

Mark 5

Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön. Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där; han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom; ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom. Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar. När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.» Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.» Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.» Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten. Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet. Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.» Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön. Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett. När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad. Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen. Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område. När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom. Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.» Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig. Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön. Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.» Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom. Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år, och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne. Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel. Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.» Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga. Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?» Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'» Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta. Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen. Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.» Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.» Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.» Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder. Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt. Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.» Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg. Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»). Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad. Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.

Evening Prayer — Second Lesson

1 Timothy 6

De som äro trälar och tjäna under andra må akta sina herrar all heder värda, så att Guds namn och läran icke bliva smädade. Men de som hava troende herrar må icke, därför att de äro deras bröder, akta dem mindre; fastmer må de tjäna dem så mycket villigare, just därför att de äro troende och kära bröder, dessa som vinnlägga sig om att göra vad gott är. Så skall du undervisa och förmana. Om någon förkunnar främmande läror och icke håller sig till sunda ord -- vår Herres, Jesu Kristi, ord -- och till den lära som hör gudsfruktan till, då är han förblindad av högmod, och detta fastän han intet förstår, utan är såsom från vettet i sitt begär efter disputerande och ordstrider, vilka vålla avund, kiv, smädelser, ondskefulla misstankar och ständiga tvister mellan människor som äro fördärvade i sitt sinne och hava tappat bort sanningen, människor som mena att gudsfruktan är ett medel till vinning. Ja, gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är verkligen en stor vinning. Vi hava ju icke fört något med oss till världen, just därför att vi icke kunna föra något med oss ut därifrån. Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed. Men de som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som sänka människorna ned i fördärv och undergång. Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron och därigenom tillskyndat sig själva många kval. Men fly sådant, du gudsmänniska, och far efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, ståndaktighet, saktmod. Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet, vartill du har blivit kallad, du som ock inför många vittnen har avlagt den goda bekännelsen. Inför Gud, som giver liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som under Pontius Pilatus vittnade med den goda bekännelsen, manar jag dig att, själv utan fläck och tadel, hålla vad jag har bjudit, intill vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse, vilken den salige, ende härskaren skall låta oss se, när tiden är inne, han som är konungarnas konung och herrarnas herre, han som allena har odödlighet och bor i ett ljus dit ingen kan komma, han som ingen människa har sett eller kan se. Honom vare ära och evigt välde! Amen. Bjud dem som äro rika i den tidsålder som nu är att icke högmodas, och att icke sätta sitt hopp till ovissa rikedomar, utan till Gud, som rikligen giver oss allt till att njuta därav; bjud dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att vara givmilda och gärna dela med sig. Må de så lägga av åt sig skatter som kunna bliva en god grundval för det tillkommande, så att de vinna det verkliga livet. O Timoteus, bevara vad som har blivit dig betrott; och vänd dig bort ifrån de oandliga, tomma ord och gensägelser som komma från den falskeligen så kallade »kunskapen»[1], vilken några föregiva sig äga, varför de ock hava farit vilse i fråga om tron. Nåd vare med eder. [1] Se Kunskap i Ordförkl.

Gospel

John 13:31-35

Och när han hade gått ut, sade Jesus: »Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. Är nu Gud förhärligad i honom, så skall ock Gud förhärliga honom i sig själv, och han skall snart förhärliga honom. Kära barn, allenast en liten tid är jag ännu hos eder; I skolen sedan söka efter mig, men det som jag sade till judarna: 'Dit jag går, dit kunnen I icke komma', detsamma säger jag nu ock till eder. Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra. Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå att I ären mina lärjungar.»

Gospel

Luke 18:28-34

Då sade Petrus: »Se, vi hava övergivit allt som var vårt och hava följt dig.» Han svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för Guds rikes skull har övergivit hus, eller hustru, eller bröder, eller föräldrar eller barn, ingen sådan finnes, som icke skall mångfaldigt igen redan här i tiden, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.» Och han tog till sig de tolv och sade till dem: »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom profeterna är skrivet om Människosonen. Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad och skymfad och bespottad, och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen skall han uppstå igen.» Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så fördolt, att de icke fattade vad som sades.

Gospel

Luke 17

Och han sade till sina lärjungar: »Det är icke annat möjligt än att förförelser måste komma, men ve den genom vilken de komma! För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa små. Tagen eder till vara! Om din broder försyndat sig, så tillrättavisa honom; och om han då ångrar sig, så förlåt honom. Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju gånger kommer tillbaka till dig och säger: 'Jag ångrar mig' så skall du förlåta honom.» Och apostlarna sade till Herren: »Föröka vår tro.» Då sade Herren: »Om I haden tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skullen I kunna säga till detta mullbärsfikonträd: 'Ryck dig upp med rötterna, och plantera dig i havet', och det skulle lyda eder. Om någon bland eder har en tjänare som kör plogen eller vaktar boskap, icke säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem från marken: 'Gå du nu strax till bords'? Säger han icke fastmer till honom: 'Red till min måltid, och fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och dricker; sedan må du själv äta och dricka'? Icke tackar han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev honom befallt? Sammalunda, när I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: 'Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att göra.'» Då han nu var stadd på sin färd till Jerusalem, tog han vägen mellan Samarien och Galileen. Och när han kom in i en by, möttes han av tio spetälska män. Dessa stannade på avstånd och ropade och sade: »Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.» När han fick se dem, sade han till dem: »Gån och visen eder för prästerna.» Och medan de voro på väg dit, blevo de rena. Och en av dem vände tillbaka, när han såg att han hade blivit botad, och prisade Gud med hög röst och föll ned på mitt ansikte för Jesu fötter och tackade honom. Och denne var en samarit. Då svarade Jesus och sade: »Blevo icke alla tio gjorda rena? Var äro de nio? Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud, utom denne främling?» Och han sade till honom: »Stå upp och gå dina färde. Din tro har frälst dig.» Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.' Ty se, Guds rike är invärtes i eder.» Och han sade till lärjungarna: »Den tid skall komma, då I gärna skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få det. Väl skall man då säga till eder: 'Se där är han', eller: 'Se här är han'; men gån icke dit, och löpen icke därefter. Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på hand dag. Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta släkte. Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i Människosonens dagar: människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom floden och förgjorde dem allasammans. Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och drucko, köpte och sålde, planterade och byggde, men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel ned från himmelen och förgjorde dem allasammans, alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen uppenbaras. Den som den dagen är på taket och har sitt bohag inne i huset, han må icke stiga ned för att hämta det; ej heller må den som är ute på marken vända tillbaka. Kommen ihåg Lots hustru. Den som står efter att vinna sitt liv, han skall mista det; men den som mister det, han skall rädda det. Jag säger eder: Den natten skola två ligga i samma säng; den ene skall bliva upptagen, den andre skall lämnas kvar. Två kvinnor skola mala tillhopa; den ena skall bliva upptagen, den andra skall lämnas kvar.» Då frågade de honom: »Var då, Herre?» Han svarade dem: »Där den döda kroppen är, dit skola ock rovfåglarna församla sig.»