Dagens läsningar
De bibelläsningar som är fastställda för dagen, med hela texten på ditt eget språk. Följ varje morgon din traditions dagliga läsningar i Bosko-appen.
Första läsningen
Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock gjort mig till allas tjänare, för att jag skall vinna dess flera. För judarna har jag blivit såsom en jude, för att kunna vinna judar; för dom som stå under lagen har jag, som själv icke står under lagen, blivit såsom stode jag under lagen, för att kunna vinna dem som stå under lagen. För dem som äro utan lag har jag, som icke är utan Guds lag, men är i Kristi lag, blivit såsom vore jag utan lag, för att jag skall vinna dem som äro utan lag. För de svaga har jag blivit svag, för att kunna vinna de svaga; för alla har jag blivit allt, för att jag i alla händelser skall frälsa några. Men allt gör jag för evangelii skull, för att också jag skall bliva delaktig av dess goda. I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för att I mån vinna lönen. Men alla som vilja deltaga i en sådan tävlan pålägga sig återhållsamhet i alla stycken: dessa för att vinna en förgänglig segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig. Jag för min del löper alltså icke såsom gällde det ett ovisst mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret. Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet. [1] Se Förvaltare i Ordförkl.
Första läsningen
på den tiden, säger HERREN, skall man kasta Juda konungars och furstars ben, och prästernas och profeternas ben, och Jerusalems invånares ben ut ur deras gravar och kringströ dem inför solen och månen och himmelens hela härskara, som de hava älskat, tjänat och efterföljt, sökt och tillbett; man skall icke sedan samla dem tillhopa eller begrava dem, utan de skola bliva gödsel på marken. Och alla kvarblivna, de som lämnas kvar av detta onda släkte, skola hellre vilja dö än leva, vilka än de orter må vara, dit dessa kvarlämnade bliva fördrivna av mig, säger HERREN Sebaot. Du skall ock säga till dem: Så säger HERREN: Om någon faller, står han ju upp igen; om någon går bort, vänder han ju tillbaka. Varför går det då bort i beständig avfällighet, detta folk i Jerusalem? Varför hålla de fast vid sitt svek och vilja icke vända tillbaka? Jag har givit akt och hört huru de tala vad orätt är; ingen enda finnes, som ångrar sin ondska, ingen säger: »Vad har jag gjort!» Alla löpa de bort, lika hästar som rusa åstad i striden. Till och med hägern under himmelen känner ju sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan taga i akt tiden för sin återkomst; mitt folk däremot känner ej HERRENS rätter. Huru kunnen I då säga: »Vi äro visa och hava HERRENS lag ibland oss»? Icke så, de skriftlärdes lögnpenna har förvandlat den i lögn. Sådana visa skola komma på skam, komma till korta och bliva snärjda. De hava ju förkastat HERRENS ord, vari äro de då visa? Så skall jag nu giva deras hustrur åt andra och deras åkrar åt erövrare Ty alla, både små och stora, söka orätt vinning; både profeter och präster fara allasammans med lögn, de taga det lätt med helandet av dottern mitt folks skada; de säga: »Allt står väl till, allt står väl till», och dock står icke allt väl De skola komma på skam, övade styggelse. Likväl känna de alls icke skam och veta icke av att blygas. Därför skola de falla bland de andra; när hemsökelsen träffar dem, skola de komma på fall, säger HERREN. Jag skall bortrycka och förgöra dem, säger HERREN. Inga druvor växa på vinträden, och inga fikon på fikonträden, utan till och med löven äro vissnade: De bud jag gav dem överträda de. Varför sitta vi här stilla? Församlen eder och låt oss fly in i de befästa städerna och förgås där; ty HERREN, vår Gud, vill förgöra oss, han giver oss gift att dricka därför att vi syndade mot HERREN. V bida efter frid, men intet gott kommer, efter en tid då vi skulle bliva helade, men se, förskräckelse kommer. Från Dan hör man frustandet av hans hästar; för hans hingstars gnäggande bävar hela landet. De komma och förtära landet med allt vad däri är, staden med dem som bo däri. Ty se, jag sänder emot eder ormar, basilisker, mot vilka ingen besvärjelse hjälper, och de skola stinga eder, säger HERREN. Var skall jag finna vederkvickelse i min sorg? Mitt hjärta är sjukt i mig. Hör, dottern mitt folk ropar i fjärran land: »Finnes då icke HERREN i Sion? Är dennes konung icke mer där?» Ja, varför hava de förtörnat mig med sina beläten, med sina främmande avgudar? Skördetiden är förbi, sommaren är till ända, och ingen frälsning har kommit oss till del. Jag är förkrossad, därför att dottern mitt folk så krossas, jag går sörjande, häpnad har gripit mig. Finnes då ingen balsam i Gilead, finnes ingen läkare där? Eller varför bliver dottern mitt folk icke helad från sina sår?
Första läsningen
HERRE, du vet det. Tänk på mig och låt dig vårda om mig, och skaffa mig hämnd på mina förföljare; tag mig icke bort, du som är långmodig. Betänk huru jag bär smälek för din skull När jag fick dina ord, blevo de min spis, ja, dina ord blevo för mig mitt hjärtas fröjd och glädje; ty jag är uppkallad efter ditt namn, HERRE, härskarornas Gud. Jag har icke suttit i gycklares samkväm och förlustat mig där; för din hands skull har jag måst sitta ensam, ty du har uppfyllt mig med förgrymmelse. Varför skall jag då plågas så oavlåtligt, och varför är mitt sår så ohelbart? Det vill ju icke läkas. Ja, du bliver för mig såsom en försinande bäck, så som ett vatten som ingen kan lita på. Därför säger HERREN så: Om du vänder åter, så vill jag låta dig komma åter och bliva min tjänare. Och om du frambär ädel metall utan slagg, så skall du få tjäna mig såsom mun. Dessa skola då vända åter till dig, men du skall icke vända åter till dem. Och jag skall göra dig inför detta folk till en fast kopparmur, så att de icke skola bliva dig övermäktiga, om de vilja strida mot dig; ty jag är med dig och vill frälsa dig och vill hjälpa dig, säger HERREN. Jag skall hjälpa dig ut ur de ondas våld och skall förlossa dig ur våldsverkarnas hand.
Morgonbön — första läsningen
Detta är vad som talades av Jeremia, Hilkias son, en av prästerna i Anatot i Benjamins land. Till honom kom HERRENS ord i Josias, Amons sons, Juda konungs, tid, i hans trettonde regeringsår, Och sedan i Jojakims, Josias sons, Juda konungs, tid, intill slutet av Sidkias, Josias sons, Juda konungs, elfte regeringsår, då Jerusalems invånare i femte månaden fördes bort i fångenskap. HERRENS ord kom till mig; han sade: »Förrän jag danade dig i moderlivet, utvalde jag dig, och förrän du utgick ur modersskötet, helgade jag dig; jag satte dig till en profet för folken.» Men jag svarade: »Ack Herre HERRE! Se, jag förstår icke att tala, ty jag är för ung. Då sade HERREN till mig: »Säg icke: 'Jag är för ung', utan gå åstad vart jag än sänder dig, och tala vad jag än bjuder dig. Frukta icke för dem; ty jag är med dig och vill hjälpa dig, säger HERREN.» Och HERREN räckte ut sin hand och rörde vid min mun; och HERREN sade till mig: »Se, jag lägger mina ord i din mun. Ja, jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall upprycka och nedbryta, förgöra och fördärva, uppbygga och plantera.» Och HERRENS ord kom till mig; han sade: »Vad ser du, Jeremia?» Tag svarade: »Jag ser en gren av ett mandelträd[1].» Och HERREN sade till mig: »Du har sett rätt, ty jag skall vaka[2] över mitt ord och låta det gå i fullbordan.» Och HERRENS ord kom till mig för andra gången; han sade: »Vad ser du?» Jag svarade: »Jag ser en sjudande gryta; den synes åt norr till.» Och HERREN sade till mig: »Ja, från norr skall olyckan bryta in över alla landets inbyggare. Ty se, jag skall kalla på alla folkstammar i rikena norrut, säger HERREN; och de skola komma och resa upp var och en sitt säte vid ingången till Jerusalems portar och mot alla dess murar, runt omkring, och mot alla Juda städer. Och jag skall gå till rätta med dem för all deras ondska, därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt andra gudar och tillbett sina händers verk. Så omgjorda nu du dina länder, och stå upp och tala till dem allt vad Jag bjuder dig. Var icke förfärad för dem, på det att jag icke må låta vad förfärligt är komma över dig inför dem. Ty se, jag själv gör dig i dag till en fast stad och till en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot Juda konungar, mot dess furstar, mot dess präster och mot det meniga folket, så att de icke skola bliva dig övermäktiga, om de vilja strida mot dig; ty jag är med dig, säger HERREN, och jag vill hjälpa dig.» [1] Hebr scakéd. [2] Hebr. schokéd.
Episteln
Det finns ingen utgåva av den här boken i allmän egendom på ditt språk, så avsnittet visas på engelska.
I was exalted like a palm tree on the sea shore, And as rose plants in Jericho, And as a fair olive tree in the plain; And I was exalted as a plane tree. As cinnamon and aspalathus, I have given a scent of perfumes; And as choice myrrh, I spread abroad a pleasant odour; As galbanum, and onyx, and stacte, And as the fume of frankincense in the tabernacle. As the terebinth I stretched out my branches; And my branches are branches of glory and grace.
Första läsningen
Bättre är ett torrt brödstycke med ro än ett hus fullt av högtidsmat med kiv. En förståndig tjänare får råda över en vanartig son, och bland bröderna får han skifta arv. Degeln prövar silver och smältugnen guld, så prövar HERREN hjärtan. En ond människa aktar på ondskefulla läppar, falskheten lyssnar till fördärvliga tungor. Den som bespottar den fattige smädar hans skapare; den som gläder sig åt andras ofärd bliver icke ostraffad. De gamlas krona äro barnbarn, och barnens ära äro deras fäder. Stortaliga läppar hövas icke dåren, mycket mindre lögnaktiga läppar en furste. En gåva är en lyckosten i dens ögon, som ger den; vart den än kommer bereder den framgång. Den som skyler vad som är brutet, han vill främja kärlek, men den som river upp gammalt, han gör vänner oense. En förebråelse verkar mer på den förståndige än hundra slag på dåren. Upprorsmakaren vill allenast vad ont är, men en budbärare utan förbarmande skall sändas mot honom. Bättre är att möta en björninna från vilken man har tagit ungarna, än att möta en dåre i hans oförnuft. Den som vedergäller gott med ont, från hans hus skall olyckan icke vika. Att begynna träta är att släppa ett vattenflöde löst; håll därför inne, förrän kivet har brutit ut. Den som friar den skyldige och den som fäller den oskyldige, de äro båda en styggelse för HERREN. Vartill gagna väl penningar i dårens hand? Han kunde köpa sig vishet, men han saknar förstånd. En väns kärlek består alltid. och en broder födes till hjälp i nöden. En människa utan förstånd är den som giver handslag, den som går i borgen för sin nästa. Den som älskar split, han älskar överträdelse; Men som bygger sin dörr hög, han far efter fall. Den som har ett vrångt hjärta vinner ingen framgång, och den som har en förvänd tunga, han faller i olycka. Den som har fött en dåraktig son får bedrövelse av honom, en dåres fader har ingen glädje. Ett glatt hjärta är en god läkedom, men ett brutet mod tager märgen ur benen. Den ogudaktige tager gärna skänker i lönndom, för att han skall vränga rättens vägar. Den förståndige har sin blick på visheten, men dårens ögon äro vid jordens ända. En dåraktig son är sin faders grämelse och en bitter sorg för henne som har fött honom. Att pliktfälla jämväl den rättfärdige är icke tillbörligt; att slå ädla män strider mot rättvisan. Den som har vett, han spar sina ord; och lugn till sinnes är en man med förstånd. Om den oförnuftige tege, så aktades också han för vis; den som tillsluter sina läppar är förståndig.
Morgonbön — andra läsningen
Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till Jerusalem. Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad Betesda, och invid den finnas fem pelargångar. I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade. [1] Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva frisk?» Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.» Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.» Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick. Men det var sabbat den dagen. Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.» Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till mig: 'Tag din säng och gå.'» Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att du skulle taga sin säng och gå?» Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på platsen. -- Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom: »Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke något värre må vederfaras dig.» Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus som hade gjort honom frisk. Därför förföljde nu judarna Jesus[2], eftersom han gjorde sådant på sabbaten. Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag.» Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud. Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen. Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom se, så att I skolen förundra eder. Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock Sonen levande vilka han vill. Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen, för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns. Den som icke ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet. Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, ja, den är redan inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande. Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv. Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till dom. Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig. Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant. I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen, Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva frälsta. Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund villen I fröjdas i dess ljus. Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes' vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att Fadern har sänt mig. Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt, och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har sänt, honom tron I icke. I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig. Men I viljen icke komma till mig för att få liv. Jag tager icke emot pris av människor; men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder. Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga. Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud? Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern. Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert hopp. Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit. Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?» [2] och sökte att döda honom.
Responsoriepsalm
För sångmästaren; en psalm av David. Huru länge, HERRE; skall du så alldeles förgäta mig? Huru länge skall du fördölja ditt ansikte för mig? Huru länge skall jag bekymras i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen? Huru länge skall min fiende förhäva sig över mig? Skåda ned, svara mig, HERRE, min Gud; upplys mina ögon, så att jag icke somnar in i döden; på det att min fiende icke må säga: »Jag blev honom övermäktig», och på att mina ovänner ej må fröjda sig, när jag vacklar. Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta fröjde sig över din frälsning. Jag vill sjunga till HERRENS ära, ty han har gjort väl mot mig.
Evangelium
När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och ropade till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig, och de bröst som du har diat.» Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma det.»
Responsoriepsalm
För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld. Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet, HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn. HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst. Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig. Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig. Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron. Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd. Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom. Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter. Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar. Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln. Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned. Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned. Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem. Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind. Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga. De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig. HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig. Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet; nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig. Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning. Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon. Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig. Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog. Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du. Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset. Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar. Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom. Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud? Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam, du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder, du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen! Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor; du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke. Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem. Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter. Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig. Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag. De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke. Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan. Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare. Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet. Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar. HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud! Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig; du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man! Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
Responsoriepsalm
En sång, en psalm av Koras söner. Stor är HERREN och högt lovad, i vår Guds stad, på sitt heliga berg. Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion längst uppe i norr, den store konungens stad. Gud har i dess palatser gjort sig känd såsom ett värn. Ty se, konungarna församlade sig, tillhopa drogo de fram. De sågo det, då häpnade de; de förskräcktes, de flydde. Bävan grep dem där, ångest lik en barnaföderskas. Så krossar du Tarsis-skepp med östanvinden. Såsom vi hade hört, så fingo vi se det, i HERREN Sebaots stad, i vår Guds stad; Gud håller den vid makt till evig tid. Sela. Vi tänka, o Gud, på din nåd, när vi stå i ditt tempel. Såsom ditt namn, o Gud, så når ock ditt lov intill jordens ändar; din högra hand är full av rättfärdighet. Sions berg glädje sig, Juda döttrar fröjde sig, för dina domars skull. Gån omkring Sion och vandren runt därom, räknen dess torn; given akt på dess murar, skriden genom dess palatser, så att I kunnen förtälja därom för ett kommande släkte.Ty sådan är Gud, vår Gud, alltid och evinnerligen; intill döden skall han ledsaga oss.
Responsoriepsalm
För sångmästaren; av Koras söner; en psalm. Klappen i händerna, alla folk, höjen jubel till Gud med fröjderop. Ty HERREN är den Högste, fruktansvärd är han, en stor konung över hela jorden. Han tvingar folk under oss och folkslag under våra fötter. Han utväljer åt oss vår arvedel, Jakobs, hans älskades, stolthet. Sela. Gud har farit upp under jubel, HERREN, under basuners ljud. Lovsjungen Gud, lovsjungen; lovsjungen vår konung, lovsjungen. Ty Gud är konung över hela jorden; lovsjungen honom med en sång. Gud är nu konung över hedningarna, Gud har satt sig på sin heliga tron. Folkens ypperste hava församlat sig till att bliva ett Abrahams Guds folk. Ty Gud tillhöra de som äro jordens sköldar; högt är han upphöjd.
Aftonbön — första läsningen
Detta är vad som talades av Jeremia, Hilkias son, en av prästerna i Anatot i Benjamins land. Till honom kom HERRENS ord i Josias, Amons sons, Juda konungs, tid, i hans trettonde regeringsår, Och sedan i Jojakims, Josias sons, Juda konungs, tid, intill slutet av Sidkias, Josias sons, Juda konungs, elfte regeringsår, då Jerusalems invånare i femte månaden fördes bort i fångenskap. HERRENS ord kom till mig; han sade: »Förrän jag danade dig i moderlivet, utvalde jag dig, och förrän du utgick ur modersskötet, helgade jag dig; jag satte dig till en profet för folken.» Men jag svarade: »Ack Herre HERRE! Se, jag förstår icke att tala, ty jag är för ung. Då sade HERREN till mig: »Säg icke: 'Jag är för ung', utan gå åstad vart jag än sänder dig, och tala vad jag än bjuder dig. Frukta icke för dem; ty jag är med dig och vill hjälpa dig, säger HERREN.» Och HERREN räckte ut sin hand och rörde vid min mun; och HERREN sade till mig: »Se, jag lägger mina ord i din mun. Ja, jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall upprycka och nedbryta, förgöra och fördärva, uppbygga och plantera.» Och HERRENS ord kom till mig; han sade: »Vad ser du, Jeremia?» Tag svarade: »Jag ser en gren av ett mandelträd[1].» Och HERREN sade till mig: »Du har sett rätt, ty jag skall vaka[2] över mitt ord och låta det gå i fullbordan.» Och HERRENS ord kom till mig för andra gången; han sade: »Vad ser du?» Jag svarade: »Jag ser en sjudande gryta; den synes åt norr till.» Och HERREN sade till mig: »Ja, från norr skall olyckan bryta in över alla landets inbyggare. Ty se, jag skall kalla på alla folkstammar i rikena norrut, säger HERREN; och de skola komma och resa upp var och en sitt säte vid ingången till Jerusalems portar och mot alla dess murar, runt omkring, och mot alla Juda städer. Och jag skall gå till rätta med dem för all deras ondska, därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt andra gudar och tillbett sina händers verk. Så omgjorda nu du dina länder, och stå upp och tala till dem allt vad Jag bjuder dig. Var icke förfärad för dem, på det att jag icke må låta vad förfärligt är komma över dig inför dem. Ty se, jag själv gör dig i dag till en fast stad och till en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot Juda konungar, mot dess furstar, mot dess präster och mot det meniga folket, så att de icke skola bliva dig övermäktiga, om de vilja strida mot dig; ty jag är med dig, säger HERREN, och jag vill hjälpa dig.» [1] Hebr scakéd. [2] Hebr. schokéd.
Andra läsningen
Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken han ock har skapat världen. Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har han -- sedan han hade utfört en rening från synderna -- satt sig på Majestätets högra sida i höjden. Och han har blivit så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras. Ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Du är min Son, jag har i dag fött dig»? eller: »Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son»? Likaså säger han, med tanke på den tid då han åter skall låta den förstfödde inträda i världen: »Och alla Guds änglar skola tillbedja honom.» Och medan han om änglarna säger: »Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor», säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira. Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder»; så ock: »Du, Herre, lade i begynnelsen jordens grund, och himlarna äro dina händers verk; de skola förgås, men du förbliver; de skola alla nötas ut såsom en klädnad, och såsom en mantel skall du hoprulla dem; såsom en klädnad skola de ock bytas om. Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.» Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall»? Äro de icke allasammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst för deras skull som skola få frälsning till arvedel?
Andra läsningen
Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att föra en vandel som är värdig den kallelse I haven undfått, med all ödmjukhet och allt saktmod, med tålamod, så att I haven fördrag med varandra i kärlek och vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens band: en[1] kropp och en[1] Ande, likasom I ock bleven kallade till att leva i ett och samma hopp, det som tillhör eder kallelse -- en[1] Herre, en[1] tro, ett[1] dop, en[1] Gud, som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla. Men åt var och en särskild av oss blev nåden given, alltefter som Kristus tillmätte honom sin gåva. Därför heter det: »Han for upp i höjden, han tog fångar, han gav människorna gåvor.» Men detta ord »han for upp», vad innebär det, om icke att han förut hade farit hit ned till jordens lägre rymder? Den som for ned, han är ock den som for upp över alla himlar, för att han skulle uppfylla allt. Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare. Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp, till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet. Så skulle vi icke mer vara barn, icke såsom havets vågor drivas omkring av vart vindkast i läran, vid människornas bedrägliga spel, när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga anslag. Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen, och i alla stycken i kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus. Ty från honom hämtar hela kroppen sin tillväxt, till att bliva uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får sammanhållning genom det bistånd var led giver, med en kraft som är avmätt efter var särskild dels uppgift. Jag tillsäger eder alltså och uppmanar eder allvarligt i Herren, att icke mer vandra såsom hedningarna i sitt sinnes fåfänglighet vandra, hedningarna, vilka, i följd av den okunnighet som råder hos dem genom deras hjärtans förstockelse, äro förmörkade till förståndet och bortkomna från det liv som är av Gud. Ty i sin försoffning hava de överlämnat sig åt lösaktighet, så att de i girighet bedriva alla slags orena gärningar. Men I haven icke fått en sådan undervisning om Kristus, om I eljest så haven hört om honom och så blivit lärda i honom, som sanning är i Jesus: att I -- då detta nu krävdes på grund av eder förra vandel -- haven avlagt den gamla människan, som fördärvar sig genom att följa sina begärelsers bedrägliga lockelser, och nu förnyens genom Anden som bor i edert sinne, och att I haven iklätt eder den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet. Läggen därför bort lögnen, och talen sanning med varandra, eftersom vi äro varandras lemmar. »Vredgens, men synden icke»; låten icke solen gå ned över eder vrede, och given icke djävulen något tillfälle. Den som har stulit, han stjäle icke mer, utan arbete hellre, och uträtte med sina händer vad gott är, så att han har något varav han kan dela med sig åt den som lider brist. Låten intet ohöviskt tal utgå ur eder mun, utan allenast det som är gott, till uppbyggelse, där sådan behöves, så att det bliver till välsignelse för dem som höra det. Och bedröven icke Guds helige Ande, vilken I haven undfått såsom ett insegel, för förlossningens dag. All bitterhet och häftighet och vrede, allt skriande och smädande, ja, allt vad ondska heter vare fjärran ifrån eder. Varen i stället goda och barmhärtiga mot varandra, och förlåten varandra, såsom Gud i Kristus har förlåtit eder. [1] Ord markerade med denna fotnot är skrivna i kursiv stil i den tryckta upplagan. --Red för den elektroniska upplagan.
Andra läsningen
Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är Amen[1], den trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun. Du säger ju: 'Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet'; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. Så råder jag dig då att du köper av mig guld som är luttrat i eld, för att du skall bliva rik, och att du köper vita kläder till att kläda dig i, för att din nakenhets skam icke skall bliva uppenbar, och att du köper ögonsalva till att smörja dina ögon med, för att du skall kunna se. 'Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag.' Så gör nu bättring med all flit. Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron. Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna. [1] Detta uttryck är hämtat från Jes 65,16, där det ord, som i den svenska översättningen återgives med den sannfärdige, i den hebreiska grundtexten är amen.
Andra läsningen
Också åt eder, som förut voren bortkomna från honom och genom edert sinnelag hans fiender, i det att I gjorden vad ont var, också åt eder har han nu skaffat försoning i hans jordiska kropp, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga -- om I nämligen förbliven i tron, väl grundade och fasta, utan att låta rubba eder från det hopp som tillbjudes oss i evangelium, det evangelium som I haven hört, och som blivit predikat bland allt skapat under himmelen, det vars tjänare jag, Paulus, har blivit. Nu gläder jag mig mitt i mina lidanden för eder; och vad som fattas i det mått av Kristus-bedrövelser som jag i mitt kött måste utstå, det uppfyller jag nu för hans kropp, som är församlingen. Ty dennas tjänare har jag blivit, i enlighet med det uppdrag av Gud, som har blivit mig givet, att jag nämligen överallt skall för eder förkunna Guds ord, den hemlighet som tidsåldrar och släkten igenom hade varit fördold, men som nu har blivit uppenbarad för hans heliga. Ty för dem ville Gud kungöra huru rik på härlighet den är bland hedningarna, denna hemlighet, vilken är »Kristus i eder, vårt härlighetshopp». Och honom förkunna vi för vår del, i det vi förmana var människa och undervisa var människa med all vishet, för att kunna ställa fram var människa såsom fullkomlig i Kristus. Och för det målet arbetar och kämpar jag, i enlighet med hans kraft, som mäktigt verkar i mig.
Evangelium
Men på första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala dit till graven och fick se stenen vara borttagen från graven. Då skyndade hon därifrån och kom till Simon Petrus och till den andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: »De hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava lagt honom.» Då begåvo sig Petrus och den andre lärjungen åstad på väg till graven. Och de sprungo båda på samma gång; men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Och när han lutade sig ditin, så han linnebindlarna ligga där; dock gick han icke in. Sedan, efter honom, kom ock Simon Petrus dit. Han gick in i graven och fick så se huru bindlarna lågo där, och huru duken som hade varit höljd över hans huvud icke låg tillsammans med bindlarna, utan för sig själv på ett särskilt ställe, hopvecklad. Då gick ock den andre lärjungen ditin, han som först hade kommit till graven; och han såg och trodde. De hade nämligen ännu icke förstått skriftens ord, att han skulle uppstå från de döda. Och lärjungarna gingo så hem till sitt igen. Men Maria stod och grät utanför graven. Och under det hon grät, lutade hon sig in i graven och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas. Och de sade till henne: »Kvinna, varför gråter du?» Hon svarade dem: »De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava lagt honom.» Vid det hon sade detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå där; men hon visste icke att det var Jesus. Jesus sade till henne: »Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?» Hon trodde att det var örtagårdsmästaren och svarade honom: »Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.» Jesus sade till henne: »Maria!» Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: »Rabbuni!» (det betyder mästare). Jesus sade till henne: »Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder, och säg till dem att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud.» Maria från Magdala gick då och omtalade för lärjungarna att hon hade sett Herren, och att han hade sagt detta till henne. På aftonen samma dag, den första veckodagen, medan lärjungarna av fruktan för judarna voro samlade inom stängda dörrar, kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder!» Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blevo glada, när de sågo Herren. Åter sade Jesus till dem: »Frid vare med eder! Såsom Fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder.» Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till dem: »Tagen emot helig ande! Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem.» Men Tomas, en av de tolv, han som kallades Didymus, var icke med dem, när Jesus kom. Då nu de andra lärjungarna sade till honom att de hade sett Herren, svarade han dem: »Om jag icke ser hålen efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det.» Åtta dagar därefter voro hans lärjungar åter därinne, och Tomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna voro stängda, och stod mitt ibland de, och sade: »Frid vare med eder!» Sedan sade han till Tomas: »Räck hit dit finger, se här äro mina händer; och räck hit din hand, och stick den i min sida. Och tvivla icke, utan tro.» Tomas svarade och sade till honom: »Min Herre och min Gud!» Jesus sade till honom: »Eftersom du har sett mig, tror du? Saliga äro de som icke se och dock tro.» Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att I genom tron skolen hava liv i hans namn.
Aftonbön — andra läsningen
Paulus, Kristi Jesu apostel, förordnad av Gud, vår Frälsare, och Kristus Jesus, vårt hopp, hälsar Timoteus, sin sannskyldige son i tron. Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre! Jag bjuder dig, nu såsom när jag for åstad till Macedonien, att stanna kvar i Efesus och där förmana somliga att icke förkunna främmande läror eller akta på fabler och släktledningshistorier utan ände, som ju snarare vålla ordstrider än främja den Guds ordning som kommer till fullbordan i tron. Och förmaningens ändamål är kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av en oskrymtad tro. Från dessa stycken hava somliga farit vilse och vänt sin håg till fåfängligt tal -- människor som vilja vara lärare i lagen, fastän de icke förstå ens vad de själva tala, eller vad de ting äro, som de med sådan säkerhet orda om. Men vi veta att lagen är god, om man nämligen brukar den såsom lagen bör brukas, och om man förstår detta, att lagen är till icke för rättfärdiga människor, utan för dem som trotsa lag och myndighet, för ogudaktiga och syndare, oheliga och oandliga människor, fadermördare och modermördare, för mandråpare, för dem som öva otukt och onaturlig vällustsynd, för dem som äro människosäljare, lögnare, menedare eller något annat som strider mot den sunda läran -- detta i enlighet med det evangelium om den salige Gudens härlighet, varmed jag har blivit betrodd. Vår Herre Kristus Jesus, som har givit mig kraft, tackar jag för att han har tagit mig i sin tjänst och funnit mig vara förtroende värd, mig som förut var en hädare och förföljare och våldsverkare. Men barmhärtighet vederfors mig, eftersom jag icke bättre visste, när jag i min otro handlade så. Och vår Herres nåd blev så mycket mer överflödande, med tron och kärleken i Kristus Jesus. Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, bland vilka jag är den främste. Men att barmhärtighet vederfors mig, det skedde just för att Kristus Jesus skulle främst på mig bevisa all sin långmodighet, och låta mig bliva en förstlingsbild av dem som skulle komma att tro på honom och så vinna evigt liv. Men evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, vare ära och pris i evigheternas evigheter! Amen. Att så förmana dem, det ålägger jag dig, min son Timoteus, i enlighet med de profetord som en gång uttalades över dig. Må du i kraft av dem strida den goda striden, rustad med tro och med ett gott samvete. Detta hava nu visserligen somliga skjutit å sido, men de hava därigenom lidit skeppsbrott i tron. Till dem höra Hymeneus och Alexander, vilka jag har överlämnat åt Satan, för att de skola bliva så tuktade, att de icke vidare smäda.
Evangelium
Då sade några av folket i Jerusalem: »Är det icke denne som de stå efter att döda? Och ändå får han tala fritt, utan att de säga något till honom. Hava då rådsherrarna verkligen blivit förvissade om att denne är Messias? Dock, denne känna vi, och vi veta varifrån han är; men när Messias kommer, känner ingen varifrån han är.» Då sade Jesus med hög röst, där han undervisade i helgedomen: »Javäl, I kännen mig, och I veten varifrån jag är. Likväl har jag icke kommit av mig själv, men han som har sänt mig är en som verkligen har myndighet att sända, han som I icke kännen. Men jag känner honom, ty från honom är jag kommen, och han har sänt mig.» Då ville de gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom, ty hans stund var ännu icke kommen. Men många av folket trodde på honom, och de sade: »Icke skall väl Messias, när han kommer, göra flera tecken än denne har gjort?» Sådant fingo fariséerna höra folket i tysthet tala om honom. Då sände översteprästerna och fariséerna ut rättstjänare för att gripa honom. Men Jesus sade: »Ännu en liten tid är jag hos eder; sedan går jag bort till honom som har sänt mig. I skolen då söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke komma.» Då sade judarna till varandra: »Vart tänker denne gå, eftersom vi icke skola kunna finna honom? Månne han tänker gå till dem som bo kringspridda bland grekerna? Tänker han då undervisa grekerna? Vad betyder det ord som han sade: 'I skolen söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke komma'?» På den sista dagen i högtiden, som ock var den förnämsta, stod Jesus där och ropade och sade: »Om någon törstar, så komme han till mig och dricke. Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande vatten[1] flyta fram, såsom skriften säger.» Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle undfå; ty ande var då ännu icke given, eftersom Jesus ännu icke hade blivit förhärligad. Några av folket, som hörde dessa ord, sade då: »Denne är förvisso Profeten.» Andra sade: »Han är Messias.» Andra åter sade: »Icke kommer väl Messias från Galileen? Säger icke skriften att Messias skall komma av Davids säd och från den lilla staden Betlehem, där David bodde? Så uppstodo för hans skull stridiga meningar bland folket, och somliga av dem ville gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom. När sedan rättstjänarna kommo tillbaka till översteprästerna och fariséerna, frågade dessa dem: »Varför haven I icke fört honom hit?» Tjänarna svarade: »Aldrig har någon människa talat, som den mannen talar.» Då svarade fariséerna dem: »Haven nu också I blivit förvillade? Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av fariséerna? Nej; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat. Då sade Nikodemus till dem, han som förut hade besökt honom[2], och som själv var en av dem: »Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört honom och utrönt vad han förehar?» De svarade och sade till honom: »Kanske också du är från Galileen? Rannsaka, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.»
Evangelium
Många skola på 'den dagen'[1] säga till mig: 'Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?' Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.' Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på hälleberget. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget. Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på sanden. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var stort.» När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom deras skriftlärde. [1] Se Dagen i Ordförklaringarna
Evangelium
Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på land utmed sjön. Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning: »Hören! En såningsman gick ut för att så. Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det. Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort. Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt. Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.» Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.» När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna. Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser, för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse'.» Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? -- Vad såningsmannen sår är ordet. Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som såddes i dem. Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot det med glädje, men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då komma de strax på fall. Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det är sagt om dem som väl höra ordet, men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt. Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.» Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken. Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen. Om någon har öron till att höra, så höre han.» Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat. Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.» Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden; och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru. Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet. När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.» Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det? Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden; men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.» I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det; och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena. Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.» Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom. Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas. Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?» När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?» Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»
En daglig plan som läser Bibeln fortlöpande. Bibeltexten är allmän egendom. (Svenska Bibeln 1917)
Dagens läsningar, varje morgon
I Bosko väntar dagens läsningar på dig varje morgon — markera var och en som läst så att du aldrig tappar bort var du är, läs dem i någon av 30 översättningar och stanna upp vid en kort reflektion. Din traditions dagliga läsningar, följda och alltid nära till hands.