Dagens läsningar
De bibelläsningar som är fastställda för dagen, med hela texten på ditt eget språk. Följ varje morgon din traditions dagliga läsningar i Bosko-appen.
Första läsningen
Medan de ännu talade till folket, kommo prästerna och tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem. Ty det förtröt dem att de undervisade folket och i Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. Därför grepo de dem nu och satte dem i fängsligt förvar till följande dag, eftersom det redan var afton. Men många av dem som hade hört vad som hade talats kommo till tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen. Dagen därefter församlade sig deras rådsherrar och äldste och skriftlärde i Jerusalem; där voro då ock Hannas, översteprästen, och Kaifas och Johannes och Alexander och alla som voro av översteprästerlig släkt. Och de läto föra fram dem inför sig och frågade dem: »Av vilken makt eller i genom vilket namn haven I gjort detta?» Då sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande: »I folkets rådsherrar och äldste, eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivit botad, så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som Gud har uppväckt från de döda -- att det är genom det namnet som denne man står inför eder frisk och färdig. Han är 'den stenen som av byggningsmännen' -- av eder själva -- 'aktades för intet, men som har blivit en hörnsten'. Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.»
Första läsningen
När du du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel, och du tager det i besittning och bor där, då skall du taga förstling av all markens frukt, av vad du får i avkastning av landet som HERREN, din Gud, vill giva dig, och lägga detta i en korg och gå därmed till den plats som HERREN, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn. Och du skall gå till den som på den tiden är präst och säga till honom: »Jag förklarar i dag för HERREN, din Gud, att jag har kommit in i det land som HERREN med ed har lovat våra fäder att giva oss.» Och prästen skall taga korgen ur din hand och sätta den ned inför HERRENS, din Guds, altare. Och du skall betyga och säga inför HERRENS, din Guds, ansikte: »Min fader var en hemlös aramé, som drog ned till Egypten och bodde där såsom främling med en ringa hop, och där blev av honom ett stort, mäktigt och talrikt folk. Men sedan behandlade egyptierna oss illa och förtryckte oss och lade hårt arbete på oss. Då ropade vi till HERREN, våra fäders Gud, och HERREN hörde vår röst och såg vårt lidande och vår vedermöda och vårt betryck. Och HERREN förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt arm, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och under. Och han lät oss komma hit och gav oss detta land, ett land som flyter av mjölk och honung. Och här bär jag nu fram förstlingen av frukten på den mark som du, HERRE, har givit mig.» Och du skall sätta korgen ned inför HERRENS, din Guds, ansikte och tillbedja inför HERRENS, din Guds, ansikte. Och över allt det goda som HERREN, din Gud har givit åt dig och ditt hus skall du glädja dig, och jämte dig leviten och främlingen som bor hos dig. När du under det tredje året, tiondeåret, har lagt av all tionde av vad du då har fått i avkastning och givit den åt leviten, främlingen, den faderlöse och änkan, och de hava ätit därav inom dina portar och blivit mätta, då skall du så säga inför HERRENS, din Guds, ansikte: »Jag har nu fört bort ur mitt hus det heliga, och jag har givit det åt leviten och främlingen, åt den faderlöse och änkan, alldeles såsom du har bjudit mig; jag har icke överträtt eller förgätit något av dina bud. Jag åt intet därav, när jag hade sorg, och jag förde icke bort något därav, när jag var oren, ej heller använde jag något därav för någon död. Jag har lyssnat till HERRENS, min Guds, röst; jag har i alla stycken gjort såsom du har bjudit mig. Skåda nu ned från din heliga boning, himmelen, och välsigna ditt folk Israel och det land som du har givit oss, såsom du med ed lovade våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung.» I dag bjuder dig HERREN, din Gud, att göra efter dessa stadgar och rätter; du skall hålla dem och göra efter dem av allt ditt hjärta och av all din själ. Du har i dag hört HERREN förklara att han vill vara din Gud, och att du skall vandra på hans vägar och hålla hans stadgar och bud och rätter och lyssna till hans röst. Och HERREN har i dag hört dig förklara att du vill vara hans egendomsfolk, såsom han har sagt till dig, och att du vill hålla alla hans bud; på det att han över alla folk som han har gjort må upphöja dig till lov, berömmelse och ära, och på det att du må vara ett folk som är helgat åt HERREN, din Gud, såsom han har sagt.
Första läsningen
Men Samuel sade till Saul: »Det var mig HERREN sände att smörja dig till konung över sitt folk Israel. Så hör nu HERRENS ord. Så säger HERREN Sebaot: Jag vill hemsöka Amalek för det som han gjorde mot Israel, att han lade sig i vägen för honom, när han drog upp ur Egypten. Så drag nu åstad och slå amalekiterna och giv dem till spillo, med allt vad de hava, och skona dem icke, utan döda både män och kvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, både kameler och åsnor.» Då bådade Saul upp folket och mönstrade dem i Telaim: två hundra tusen man fotfolk, och dessutom tio tusen man från Juda. När Saul sedan kom till Amaleks stad, lade han ett bakhåll i dalen. Men till kainéerna lät Saul säga: »Skiljen eder från amalekiterna och dragen ned, för att jag icke må utrota eder tillsammans med dem. I bevisaden ju barmhärtighet mot alla Israels barn, när de drogo ut ur Egypten.» Då skilde sig kainéerna från amalekiterna. Och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila fram emot Sur, som ligger öster om Egypten. Och han tog Agag, Amaleks konung, levande till fånga, och allt folket gav han till spillo, och han slog dem med svärdsegg. Men Saul och folket skonade Agag, så ock det bästa och det näst bästa av får och fäkreatur jämte lammen, korteligen, allt som var av värde; sådant ville de icke giva till spillo. All boskap däremot, som var dålig och mager, gåvo de till spillo. Då kom HERRENS ord till Samuel; han sade: »Jag ångrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har vänt sig bort ifrån mig och icke fullgjort mina befallningar.» Detta gick Samuel hårt till sinnes, och han ropade till HERREN hela den natten. Och bittida om morgonen stod Samuel upp och gick för att möta Saul. Då blev det berättat för Samuel att Saul hade kommit till Karmel och där rest åt sig en minnesstod, och att han sedan hade vänt om och dragit därifrån ned till Gilgal. När nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: »Välsignad vare du av HERREN. Jag har nu fullgjort HERRENS befallning.» Men Samuel sade: »Vad är det då för ett läte av får som ljuder i mina öron, och vad är det för ett läte av fäkreatur som jag hör?» Saul svarade: »Från amalekiterna hava de fört dem med sig, ty folket skonade det bästa av fåren och fäkreaturen för att offra det åt HERREN, din Gud; men det övriga hava vi givit till spillo.» Då sade Samuel till Saul: »Håll nu upp, så vill jag förkunna för dig vad HERREN i natt har talat till mig. Han sade till honom: »Tala.» Samuel sade: »Se, fastän du var ringa i dina egna ögon, har du blivit ett huvud för Israels stammar, ty HERREN smorde dig till konung över Israel. Och HERREN sände dig åstad och sade: 'Gå och giv till spillo amalekiterna, de syndarna, och strid mot dem, till dess att du har förgjort dem.' Varför har du då icke hört HERRENS röst, utan kastat dig över bytet och gjort vad ont är i HERRENS ögon?» Saul svarade Samuel: »Jag har ju hört HERRENS röst och gått den väg på vilken HERREN har sänt mig. Jag har fört hit Agag, Amaleks konung, och givit Amalek till spillo. Men folket tog av bytet får och fäkreatur, det bästa av det tillspillogivna, för att offra det åt HERREN din Gud, i Gilgal.» Då sade Samuel: »Menar du att HERREN har samma behag till brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör HERRENS röst? Nej, lydnad är bättre än offer, och hörsamhet bättre än det feta av vädurar. Ty gensträvighet är trolldomssynd, och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan. Eftersom du har förkastat HERRENS ord, har han ock förkastat dig, och du skall icke längre vara konung.»
Morgonbön — första läsningen
Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand. Han sade: HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare, Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet! HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst. Ty dödens bränningar omvärvde mig, fördärvets strömmar förskräckte mig, dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig. Men jag åkallade HERREN i min nöd, ja, jag gick med min åkallan till min Gud. Och han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop kom till hans öron. Då skalv jorden och bävade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd. Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom. Och han sänkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter. Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln. Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd. HERREN dundrade från himmelen den Högste lät höra sin röst. Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem. Havets bäddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS näpst, för hans vredes stormvind. Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. Han räddade mig från min starke fiende, från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga. De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. Han förde mig ut på rymlig plats han räddade mig, ty han hade behag till mig. HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig. Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet; nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och från hans stadgar vek jag icke av. Så var jag ostrafflig för honom och tog mig till vara för missgärning. Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon. Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig. Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog. och du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem. Ja, du, HERRE, är min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust. Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, med min Gud stormar jag murar. Guds väg är ostrafflig, HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom. Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa förutom vår Gud? Gud, du som var mitt starka värn och ledde den ostrafflige på hans väg, du som gjorde hans fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder, du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen! Du gav mig din frälsnings sköld och din bönhörelse gjorde mig stor, du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke. Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem. Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem, så att de icke mer reste sig; de föllo under mina fötter. Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig. Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag. De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste; efter HERREN, men han svarade dem icke. Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden, jag krossade och förtrampade dem såsom orenlighet på gatan. Du räddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare. Främlingar visade mig underdånighet; vid blotta ryktet hörsammade de mig. Ja, främlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och övergåvo sina borgar. HERREN lever! Lovad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa! Gud, som har givit mig hämnd och lagt folken under mig; du som har fört mig ut från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man! Fördenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn. Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
Episteln
Till de äldste bland eder ställer jag nu denna förmaning, jag som själv är en av de äldste och en som vittnar om Kristi lidanden, och som jämväl har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: Varen herdar för Guds hjord, som I haven i eder vård, varen det icke av tvång, utan av fri vilja, icke för slem vinnings skull, utan med villigt hjärta. Uppträden icke såsom herrar över edra församlingar, utan bliven föredömen för hjorden. Då skolen I, när Överherden uppenbaras, undfå härlighetens oförvissneliga segerkrans. Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa eder. Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen.
Första läsningen
Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger, när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret? Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda? Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva? Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda? De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan. Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka. Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band? Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning. Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop. Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt. Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba? Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna? Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt? Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge? Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar? Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden. Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder. Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej. Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd. Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man. Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man? Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den! Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror. Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd. Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans. Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit. För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin. Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder? Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Så svarade nu HERREN Job och sade: Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud! Job svarade HERREN och sade: Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.
Morgonbön — andra läsningen
Och Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: »Mina bröder, allt intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott samvete.» Då befallde översteprästen Ananias dem som stodo bredvid honom, att de skulle slå honom på munnen. Paulus sade då till honom: »Gud skall slå dig, du vitmenade vägg. Du sitter här för att döma mig efter lagen, och ändå bjuder du, tvärtemot lagen, att man skall slå mig!» Då sade de som stodo därbredvid: »Smädar du Guds överstepräst?» Paulus svarade: »Jag visste icke, mina bröder, att han var överstepräst. Det är ju skrivet: 'Mot en hövding i ditt folk skall du icke tala onda ord.'» Nu hade Paulus märkt att den ena delen av dem utgjordes av sadducéer och den andra av fariséer. Därför sade han med ljudelig röst inför Rådet: »Mina bröder, jag är farisé, en avkomling av fariséer. Det är för vårt hopps skull, för de dödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta.» Knappt hade han sagt detta, förrän en strid uppstod mellan fariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad. Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någon uppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséerna bekänna sig tro på både det ena och det andra. Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hörde till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera med de andra och sade: »Vi finna intet ont hos denne man. Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat med honom.» Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten att de skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned och rycka honom undan dem och föra honom till kasernen. Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: »Var vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så måste du ock vittna i Rom» När det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och förpliktade sig med dyr ed att varken äta eller dricka, förrän de hade dräpt Paulus. Och det var mer än fyrtio män som så hade sammansvurit sig. Dessa gingo till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi hava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vi hava dräpt Paulus. Så mån I nu, tillsammans med Rådet, hemställa hos översten att han låter föra honom ned till eder, detta under föregivande att I tänken grundligare undersöka hans sak. Vi skola då vara redo att röja honom ur vägen, innan han hinner fram.» Men Paulus' systerson fick höra om försåtet. Han kom därför till kasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hade hört. Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom, och sade: »För denne yngling till översten; ty han har en underrättelse att lämna honom.» Denne tog honom då med sig och förde honom till översten och sade: »Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra denne yngling till dig, ty han har något att säga dig.» Då tog översten honom vid handen och gick avsides med honom och frågade honom: »Vad är det för en underrättelse du har att lämna mig?» Han svarade: »Judarna hava kommit överens om att bedja dig att du i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta under föregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap om honom. Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem ligga i försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken äta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen. Och nu äro de redo och vänta allenast på att du skall bevilja deras begäran.» Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala att han hade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå. Därefter kallade han till sig två av hövitsmännen och sade till dem: »Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två hundra spjutbärare.» Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus rida på så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix. Och han skrev ett brev, så lydande: »Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix. Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade blivit dödad av dem. Då kom jag tillstädes med mitt manskap och tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta att han var romersk medborgare. Men då jag också ville veta vad de anklagade honom för, lät jag ställa honom inför deras Stora råd. Jag fann då att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor i deras lag, men att han icke var anklagad för något som förtjänade död eller fängelse. Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig. Jag har jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot honom.» Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem befallt, och förde honom om natten till Antipatris. Dagen därefter vände de själva tillbaka till kasernen och läto ryttarna färdas vidare med honom. När dessa kommo till Cesarea, lämnade de fram brevet till landshövdingen och förde jämväl Paulus fram inför honom. Sedan han hade läst brevet, frågade han från vilket landskap han var; och när han hade fått veta att han var från Cilicien, sade han: »Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare hava kommit tillstädes.» Och så bjöd han att man skulle förvara honom i Herodes' borg.
Responsoriepsalm
För sångmästaren; en psalm av David. Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet. Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig. Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn. I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud. Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN. Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats. Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp. Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa. För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig. Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl. Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv. Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: »Du är min Gud.» Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare. Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd. HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket. Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt. Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig! Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp. Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad! Ty väl sade jag i min ångest: »Jag är bortdriven från dina ögon.» Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig. Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod.Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.
Evangelium
Men när Jesus kom till trakten av Cesarea Filippi, frågade han sina lärjungar och sade: »Vem säger folket Människosonen vara?» De svarade: »Somliga säga Johannes döparen, andra Elias, andra åter Jeremias eller en annan av profeterna.» Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Simon Petrus svarade och sade: »Du är Messias, den levande Gudens Son.» Då svarade Jesus och sade till honom: »Salig är du, Simon, Jonas' son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader, som är i himmelen. Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa[1] skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga. Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.»
Responsoriepsalm
Av David. Lova HERREN, min själ, och allt det i mig är hans heliga namn. Lova HERREN, min själ, och förgät icke vad gott han har gjort, han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister, han som förlossar ditt liv från graven och kröner dig med nåd och barmhärtighet, han som mättar ditt begär med sitt goda, så att du bliver ung på nytt såsom en örn. HERREN gör rättfärdighetens verk och skaffar rätt åt alla förtryckta. Han lät Mose se sina vägar, Israels barn sina gärningar. Barmhärtig och nådig är HERREN, långmodig och stor i mildhet. Han går icke ständigt till rätta och behåller ej vrede evinnerligen. Han handlar icke med oss efter våra synder och vedergäller oss icke efter våra missgärningar. Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som frukta honom. Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss. Såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom. Ty han vet vad för ett verk vi äro, han tänker därpå att vi äro stoft. En människas dagar äro såsom gräset, hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vinden går däröver, då är det icke mer, och dess plats vet icke mer därav. Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet över dem som frukta honom, och hans rättfärdighet intill barnbarn, när man håller hans förbund och tänker på hans befallningar och gör efter dem. HERREN har ställt sin tron i himmelen, och hans konungavälde omfattar allt. Loven HERREN, I hans änglar, I starke hjältar, som uträtten hans befallning, så snart I hören ljudet av hans befallning. Loven HERREN, I alla hans härskaror, I hans tjänare, som uträtten hans vilja. Loven HERREN, I alla hans verk, varhelst hans herradöme är. Min själ, lova HERREN.
Responsoriepsalm
Jag har HERREN kär, ty han hör min röst och mina böner. Ja, han har böjt sitt öra till mig; i hela mitt liv skall jag åkalla honom. Dödens band omvärvde mig, och dödsrikets ångest grep mig; jag kom i nöd och bedrövelse. Men jag åkallade HERRENS namn: »Ack HERRE, rädda min själ.» HERREN är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig. HERREN bevarar de enfaldiga; jag var i elände, och han frälste mig. Vänd nu åter till din ro, min själ, ty HERREN har gjort väl mot dig. Ja, du har räddat min själ från döden, mitt öga från tårar, min fot ifrån fall; jag skall få vandra inför HERREN i de levandes land. Jag tror, ty därför talar jag, jag som var storligen plågad, jag som måste säga i min ångest: »Alla människor äro lögnaktiga.» Huru skall jag vedergälla HERREN alla hans välgärningar mot mig? Jag vill taga frälsningens bägare och åkalla HERRENS namn. Jag vill infria åt HERREN mina löften, ja, i hela hans folks åsyn. Dyrt aktad i HERRENS ögon är hans frommas död. Ack HERRE, jag är ju din tjänare, jag är din tjänare, din tjänarinnas son; du har lossat mina band. Dig vill jag offra lovets offer, och HERRENS namn vill jag åkalla. Jag vill infria åt HERREN mina löften, ja, i hela hans folks åsyn, i gårdarna till HERRENS hus, mitt i dig, Jerusalem. Halleluja!
Responsoriepsalm
Halleluja! Jag vill tacka HERREN av allt hjärta i de rättsinnigas råd och församling. Stora äro HERRENS verk, de begrundas av alla som hava sin lust i dem. Majestät och härlighet är vad han gör, och hans rättfärdighet förbliver evinnerligen. Han har så gjort, att hans under äro i åminnelse; nådig och barmhärtig är HERREN. Han giver mat åt dem som frukta honom, han tänker evinnerligen på sitt förbund. Sina gärningars kraft har han gjort kunnig för sitt folk, i det han gav dem hedningarnas arvedel. Hans händers verk äro trofasthet och rätt, oryggliga äro alla hans ordningar. De stå fasta för alltid och för evigt, de fullbordas med trofasthet och rättvisa. Han har sänt sitt folk förlossning, han har stadgat sitt förbund för evig tid; heligt och fruktansvärt är hans namn. HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, ett gott förstånd få alla de som göra därefter. Hans lov förbliver evinnerligen. [1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
Aftonbön — första läsningen
Dessa voro Davids sista ord: Så säger David, Isais son, så säger den man som blev högt upphöjd, Jakobs Guds smorde, Israels ljuvlige sångare: HERRENS Ande har talat genom mig, och hans ord är på min tunga; Israels Gud har så sagt, Israels klippa har så talat till mig: »Den som råder över människorna rätt, den som råder i Guds fruktan, han är lik morgonens ljus, när solen går upp, en morgon utan moln, då jorden grönskar genom solsken efter regn. Ja, är det icke så med mitt hus inför Gud? Han har ju upprättat med mig ett evigt förbund, i allo stadgat och betryggat. Ja, visst skall han låta all frälsning och glädje växa upp åt mig. Men de onda äro allasammans lika bortkastade törnen, som man ej vill taga i med handen. Och måste man röra vid dem, så rustar man sig med järn och med spjutskaft, och bränner sedan upp dem i eld på stället. Dessa äro namnen på Davids hjältar: Joseb-Bassebet, en takemonit, den förnämste bland kämparna, han som svängde sitt spjut över åtta hundra som hade blivit slagna på en gång. Och näst honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en ahoait. Han var en av de tre hjältar som voro med David, när de blevo smädade av filistéerna, som där hade församlat sig till strid; Israels män drogo sig då tillbaka. Men han höll stånd och högg in på filistéerna, till dess att hans hand blev så trött att den var såsom faststelnad vid svärdet; och HERREN beredde så en stor seger på den dagen. Sedan hade folket allenast att vända om och följa med honom för att plundra. Och efter honom kom Samma, son till Age, en hararit. En gång hade filistéerna församlat sig, så att de utgjorde en hel skara. Och där var ett åkerstycke, fullt med linsärter. Och folket flydde för filistéerna. Då ställde han sig mitt på åkerstycket och försvarade det och slog filistéerna; och HERREN beredde så en stor seger. En gång drogo tre av de trettio förnämsta männen ned och kommo vid skördetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara filistéer var lägrad i Refaimsdalen. Men David var då på borgen, under det att en filisteisk utpost fanns i Bet-Lehem. Och David greps av lystnad och sade: »Ack att någon ville giva mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!» Då bröto de tre hjältarna sig igenom filistéernas läger och hämtade vatten ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det och buro det till David. Men han ville icke dricka det, utan göt ut det såsom ett drickoffer åt HERREN. Han sade nämligen: »Bort det, HERRE, att jag skulle göra detta! Skulle jag dricka de mäns blod, som gingo åstad med fara för sina liv?» Och han ville icke dricka det. Sådana ting hade de tre hjältarna gjort. Abisai, broder till Joab, Serujas son, var den förnämste av tre andra; han svängde en gång sitt spjut över tre hundra som hade blivit slagna. Och han hade ett stort namn bland de tre. Han var visserligen mer ansedd än någon annan i detta tretal, och han var de andras hövitsman, men upp till de tre första kom han dock icke. Och Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper, segerrik man från Kabseel; han slog ned de två Arielerna i Moab, och det var han som en snövädersdag steg ned och slog ihjäl lejonet i brunnen. Han slog ock ned den egyptiske mannen som var så ansenlig att skåda. Fastän egyptiern hade ett spjut i handen, gick han ned mot honom, väpnad allenast med sin stav. Och han ryckte spjutet ur egyptierns hand och dräpte honom med hans eget spjut. Sådana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett stort namn bland de tre hjältarna. Han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre första kom han icke. Och David insatte honom i sin livvakt. Till de trettio hörde: Asael, Joabs broder; Elhanan, Dodos son, från Bet-Lehem; haroditen Samma; haroditen Elika; peletiten Heles; tekoaiten Ira, Ickes' son; anatotiten Abieser; husatiten Mebunnai; ahoaiten Salmon; netofatiten Maherai; netofatiten Heleb, Baanas son; Ittai, Ribais son, från Gibea i Benjamins barns stam; Benaja, en pirgatonit; Hiddai från Gaas' dalar; arabatiten Abi-Albon; barhumiten Asmavet; saalboniten Eljaba; Bene-Jasen; Jonatan; harariten Samma; arariten Ahiam, Sarars son; Elifelet, son till Ahasbai, maakatitens son; giloniten Eliam, Ahitofels son; Hesro från Karmel; arabiten Paarai; Jigeal, Natans son, från Soba; gaditen Bani; ammoniten Selek; beerotiten Naharai, vapendragare åt Joab, Serujas son; jeteriten Ira; jeteriten Gareb; hetiten Uria. Tillsammans utgjorde de trettiosju.
Andra läsningen
Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv. Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras. Varen så till sinnes som Kristus Jesus var[1], han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset. Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är över alla namn för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under jorden, och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre. Därför, mina älskade, såsom I alltid förut haven varit lydiga, så mån I också nu med fruktan och bävan arbeta på eder frälsning, och det icke allenast såsom I gjorden, då jag var närvarande, utan ännu mycket mer nu, då jag är frånvarande. Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. Gören allt utan att knorra och tveka, så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt ibland »ett vrångt och avogt släkte», inom vilket I lysen såsom himlaljus i världen, i det att I hållen fast vid livets ord. Bliven mig så till berömmelse på Kristi dag, till ett vittnesbörd om att jag icke har strävat förgäves och icke förgäves har arbetat. Men om än mitt blod bliver utgjutet såsom ett drickoffer, när jag förrättar min tempeltjänst och därvid frambär offret av eder tro, så gläder jag mig dock och deltager i allas eder glädje. Sammalunda mån ock I glädjas och deltaga i min glädje. Jag hoppas nu i Herren Jesus att snart kunna sända Timoteus till eder, så att ock jag får känna hugnad genom det som jag då hör om eder. Ty jag har ingen av samma sinne som han, ingen som av så uppriktigt hjärta kommer att hava omsorg om eder. Allasammans söka de sitt eget, icke vad som hör Kristus Jesus till. Men hans beprövade trohet kännen I; I veten huru han med mig har verkat i evangelii tjänst, såsom en son tjänar sin fader. Honom hoppas jag alltså kunna sända, så snart jag har fått se huru det går med min sak. Och i Herren är jag viss om att jag också själv snart skall få komma. Emellertid har jag funnit det nödvändigt att sända brodern Epafroditus, min medarbetare och medkämpe, tillbaka till eder, honom som I haven skickat hit, för att å edra vägnar överlämna åt mig vad jag kunde behöva. Ty han längtar efter eder alla och har ingen ro, därför att I haven hört honom vara sjuk. Han har också verkligen varit sjuk, ja, nära döden, men Gud förbarmade sig över honom; och icke allenast över honom, utan också över mig, för att jag icke skulle få bedrövelse på bedrövelse. Därför är jag så mycket mer angelägen att sända honom, både för att I skolen få glädjen att återse honom, och för att jag själv därigenom skall få lättnad i min bedrövelse. Tagen alltså emot honom i Herren, med all glädje, och hållen sådana män i ära. Ty för Kristi verks skull var han nära döden, i det han satte sitt liv på spel, för att giva mig ersättning för den tjänst som jag måste sakna från eder personligen. [1] Eller: Haven i edert förhållande till varandra samma sinne som I haven i Kristus Jesus, vilken var till osv.
Andra läsningen
Se vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi få kallas Guds barn, vilket vi ock äro. Därför känner världen oss icke, eftersom den icke har lärt känna honom. Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och vad vi skola bliva, det är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se honom sådan han är. Och var och en som har detta hopp till honom, han renar sig, likasom Han är ren. Var och en som gör synd, han överträder ock lagen, ty synd är överträdelse av lagen. Och i veten att Han uppenbarades, för att han skulle borttaga synderna; och synd finnes icke i honom. Var och en som förbliver i honom, han syndar icke; var och en som syndar, han har icke sett honom och icke lärt känna honom. Kära barn, låten ingen förvilla eder. Den som gör vad rättfärdigt är, han är rättfärdig, likasom Han är rättfärdig. Den som gör synd, han är av djävulen, ty djävulen har syndat från begynnelsen. Och just därför uppenbarades Guds Son, att han skulle göra om intet djävulens gärningar. Var och en som är född av Gud, han gör icke synd, ty Guds säd förbliver i honom; han kan icke synda, eftersom han är född av Gud. Därav är uppenbart vilka som äro Guds barn, och vilka som äro djävulens barn, därav att var och en som icke gör vad rättfärdigt är, han är icke av Gud, ej heller den som icke älskar sin broder. Ty detta är det budskap som I haven hört från begynnelsen, att vi skola älska varandra och icke likna Kain, som var av den onde och slog ihjäl sin broder. Och varför slog han ihjäl honom? Därför att hans egna gärningar voro onda och hans broders gärningar rättfärdiga. Förundren eder icke, mina bröder, om världen hatar eder. Vi veta att vi hava övergått från döden till livet, ty vi älska bröderna. Den som icke älskar, han förbliver i döden. Var och en som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I veten att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig. Därav att Han gav sitt liv för oss hava vi lärt känna kärleken; så äro ock vi pliktiga att giva våra liv för bröderna. Men om någon har denna världens goda och tillsluter sitt hjärta för sin broder, när han ser honom lida nöd, huru kan då Guds kärlek förbliva i honom? Kära barn, låtom oss älska icke med ord eller med tungan, utan i gärning och i sanning. Därav skola vi veta att vi äro av sanningen; och så kunna vi inför honom övertyga vårt hjärta därom, att om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta och vet allt. Mina älskade, om vårt hjärta icke fördömer oss, så hava vi frimodighet inför Gud, och vadhelst vi bedja om, det få vi av honom, eftersom vi hålla hans bud och göra vad som är välbehagligt för honom. Och detta är hans bud, att vi skola tro på hans Sons, Jesu Kristi, namn och älska varandra, enligt det bud han har givit oss. Och den som håller hans bud, han förbliver i Gud, och Gud förbliver i honom. Och att han förbliver i oss, det veta vi av Anden, som han har givit oss.
Andra läsningen
Att så förmana dem, det ålägger jag dig, min son Timoteus, i enlighet med de profetord som en gång uttalades över dig. Må du i kraft av dem strida den goda striden, rustad med tro och med ett gott samvete. Detta hava nu visserligen somliga skjutit å sido, men de hava därigenom lidit skeppsbrott i tron. Till dem höra Hymeneus och Alexander, vilka jag har överlämnat åt Satan, för att de skola bliva så tuktade, att de icke vidare smäda.
Andra läsningen
Evangelium
»Tagen eder till vara för att öva eder rättfärdighet inför människorna, för att bliva sedda av dem; annars haven I ingen lön hos eder Fader, som är i himmelen. Därför, när du giver en allmosa, så låt icke stöta i basun för dig, såsom skrymtarna göra i synagogorna och på gatorna, för att de skola bliva prisade av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön. Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta vad den högra gör, så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig. Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja, för att bliva sedda av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön. Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare, och stäng igen din dörr, och bed till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig. Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna, vilka mena att de skola bliva bönhörda för sina många ords skull. Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju vad I behöven, förrän I bedjen honom. I skolen alltså bedja sålunda: 'Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn[1]; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden; vårt dagliga bröd giv oss i dag; och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro; och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.' Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder; men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser. Och när I fasten, skolen I icke visa en bedrövad uppsyn såsom skrymtarna, vilka vanställa sina ansikten för att bliva sedda av människorna med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj då ditt huvud och två ditt ansikte, för att du icke må bliva sedd av människorna med din fasta, utan allenast av din Fader, som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig. Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla. Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara. Ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så får hela din kropp ljus. Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i mörker. Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då icke mörkret! Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon[2]. Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna? Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de? Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne? Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: 'Vad skola vi äta?' eller: 'Vad skola vi dricka?' eller: 'Vad skola vi kläda oss med?' Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader vet att I behöven allt detta. Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder. Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.» [1] Se Fader vår i Ordförklaringarna. [2] Se Mamon i Ordförklaringarna.
Aftonbön — andra läsningen
Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för våra, utan ock för hela världens. Därav veta vi att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla hans bud. Den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans bud, han är en lögnare och i honom är icke sanningen. Men den som håller hans ord, i honom är förvisso Guds kärlek fullkomnad. Därav veta vi att vi äro i honom. Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv så vandra som Han vandrade. Mina älskade, det är icke ett nytt bud jag skriver till eder, utan ett gammalt bud, som I haven haft från begynnelsen. Detta gamla bud är ordet som I haven fått höra. På samma gång är det dock ett nytt bud som jag skriver till eder. Och detta är sant både i fråga om honom och i fråga om eder; ty mörkret förgår, och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu alltjämt i mörkret. Den som älskar sin broder, han förbliver i ljuset, och i honom är intet som länder till fall. Men den som hatar sin broder, han är i mörkret och vandrar i mörkret, och han vet icke vart han går; ty mörkret har förblindat hans ögon. Jag skriver till eder, kära barn, ty synderna äro eder förlåtna för hans namns skull. Jag skriver till eder, I fäder, ty I haven lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag skriver till eder, I ynglingar, ty I haven övervunnit den onde. Jag har skrivit till eder, mina barn, ty I haven lärt känna Fadern. Jag har skrivit till eder, I fäder, ty I haven lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till eder, I ynglingar, ty I ären starka, och Guds ord förbliver i eder, och I haven övervunnit den onde. Älsken icke världen, ej heller vad som är i världen. Om någon älskar världen, så är Faderns kärlek icke i honom. Ty allt som är i världen, köttets begärelse och ögonens begärelse och högfärd över detta livets goda, det är icke av Fadern, utan av världen. Och världen förgår och dess begärelse, men den som gör Guds vilja, han förbliver evinnerligen. Mina barn, nu är den yttersta tiden. I haven ju hört att en antikrist skall komma, och redan hava många antikrister uppstått; därav förstå vi att den yttersta tiden är inne. Från oss hava de utgått, men de hörde icke till oss, ty hade de hört till oss, så hade de förblivit hos oss. Men det skulle bliva uppenbart att icke alla höra till oss. I åter haven mottagit smörjelse från den Helige, och I haven all kunskap. Jag har skrivit till eder, icke därför att I icke kännen sanningen, utan därför att I kännen den och veten att ingen lögn kommer av sanningen. Vilken är »Lögnaren», om icke den som förnekar att Jesus är Kristus? Denne är Antikrist, denne som förnekar Fadern och Sonen. Var och en som förnekar Sonen, han har icke heller Fadern; den som bekänner Sonen, han har ock Fadern. I åter skolen låta det som I haven hört från begynnelsen förbliva i eder. Om det som I haven hört från begynnelsen förbliver i eder så skolen ock I själva förbliva i Sonen och i Fadern. Och detta är vad han själv har lovat oss: det eviga livet. Detta har jag skrivit till eder med tanke på dem som söka förvilla eder. Men vad eder angår, så förbliver i eder den smörjelse I haven undfått från honom, och det behöves icke att någon undervisar eder; ty vad hans smörjelse lär eder om allting, det är sant och är icke lögn. Förbliven alltså i honom, såsom den har lärt eder. Ja, kära barn, förbliven nu i honom, så att vi, när han en gång uppenbaras, kunna frimodigt träda fram, och icke med skam nödgas gå bort ifrån honom vid hans tillkommelse. Om I veten att han är rättfärdig, så kunnen I förstå att också var och en som gör vad rättfärdigt är, han är född av honom.
Evangelium
Så kom han till Nasaret, där han var uppfödd. Och på sabbatsdagen gick han, såsom hans sed var, in i synagogan: och där stod han upp till att föreläsa. Då räckte man åt honom profeten Esaias' bok; och när han öppnade boken, fick han se det ställe där det stod skrivet: »Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren.» Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren och satte sig ned. Och alla som voro i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då begynte han tala och sade till dem: »I dag är detta skriftens ord fullbordat inför edra öron.» Och de gåvo honom alla sitt vittnesbörd och förundrade sig över de nådens ord som utgingo från hans mun, och sade: »Är då denne icke Josefs son?» Då sade han till dem: »Helt visst skolen I nu vända mot mig det ordet: 'Läkare, bota dig själv' och säga: 'Sådana stora ting som vi hava hört vara gjorda i Kapernaum, sådana må du göra också här i din fädernestad.'» Och han tillade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen profet bliver i sitt fädernesland väl mottagen. Men jag säger eder, såsom sant är: I Israel funnos många änkor på Elias' tid då himmelen var tillsluten i tre år och sex månader, och stor hungersnöd kom över hela landet -- och likväl blev Elias icke sänd till någon av dessa, utan allenast till en änka i Sarepta i Sidons land. Och många spetälska funnos i Israel på profeten Elisas tid; och likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från Syrien.» När de som voro i synagogan hörde detta, uppfylldes de alla av vrede och stodo upp och drevo honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg som deras stad var byggd på, och ville störta honom därutför. Men han gick sin väg mitt igenom hopen och vandrade vidare.
Evangelium
Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv. Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom. Den som tror på honom, han bliver icke dömd, men den som icke tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde Sons namn. Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen, människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar voro onda, Ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva blottade. Men den som gör sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bliva uppenbart att hans gärningar äro gjorda i Gud.»
Evangelium
När Jesus hade givit sina tolv lärjungar alla dessa bud, gick han därifrån vidare, för att undervisa och predika i deras städer. Men när Johannes i sitt fängelse fick höra om Kristi gärningar, sände han bud med sina lärjungar och lät fråga honom: »Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?» Då svarade Jesus och sade till dem: »Gån tillbaka och omtalen för Johannes vad I hören och sen: blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, och 'för fattiga förkunnas glädjens budskap'. Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.» När dessa sedan gingo bort, begynte Jesus tala till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden? Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i fina kläder? De som bära fina kläder, dem finnen I ju i konungapalatsen. Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag säger eder: Ännu mer än en profet är han. Han är den om vilken det är skrivet: 'Se, jag sänder ut min ängel framför dig, och han skall bereda vägen för dig.' Sannerligen säger jag eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen uppstått, som har varit större än Johannes döparen; men den som är minst i himmelriket är likväl större än han. Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig. Ty alla profeterna och lagen hava profeterat intill Johannes; och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma. Den som har öron, han höre. Men vad skall jag likna detta släkte vid? Det är likt barn som sitta på torgen och ropa till andra barn och säga: 'Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat; vi hava sjungit sorgesång, och I haven icke jämrat eder.' Ty Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och så säger man: 'Han är besatt av en ond ande.' Människosonen kom, och han både äter och dricker, och nu säger man: 'Se vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!' Men Visheten har fått rätt av sina barn.» Därefter begynte han tala bestraffande ord till de städer i vilka han hade utfört så många av sina kraftgärningar, och förehålla dem att de icke hade gjort bättring: »Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så skulle de för länge sedan hava gjort bättring i säck och aska. Men jag säger eder: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bliva drägligare än för eder. Och du, Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen? Nej, ned till dödsriket måste du fara. Ty om de kraftgärningar som äro gjorda i dig hade blivit gjorda i Sodom, så skulle det hava stått ännu i dag. Men jag säger eder att det för Sodoms land skall på domens dag bliva drägligare än för dig.» Vid den tiden talade Jesus och sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader; så har ju varit ditt behag. Allt har av min Fader blivit förtrott åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd. -- Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro. Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; 'så skolen I finna ro för edra själar'. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.»
En daglig plan som läser Bibeln fortlöpande. Bibeltexten är allmän egendom. (Svenska Bibeln 1917)
Dagens läsningar, varje morgon
I Bosko väntar dagens läsningar på dig varje morgon — markera var och en som läst så att du aldrig tappar bort var du är, läs dem i någon av 30 översättningar och stanna upp vid en kort reflektion. Din traditions dagliga läsningar, följda och alltid nära till hands.