Dagens läsningar
De bibelläsningar som är fastställda för dagen, med hela texten på ditt eget språk. Följ varje morgon din traditions dagliga läsningar i Bosko-appen.
Första läsningen
Och översteprästen Eljasib och hans bröder, prästerna, stodo upp och byggde Fårporten, vilken de helgade, och i vilken de sedan satte in dörrarna. Vidare byggde de ända fram till Hammeatornet, som de helgade, och vidare fram till Hananeltornet. Därbredvid byggde Jerikos män; och därbredvid byggde Sackur, Imris son. Fiskporten byggdes av Hassenaas barn; de timrade upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. Därbredvid arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, på att sätta muren i stånd; därbredvid arbetade Mesullam, son till Berekja, son till Mesesabel; och därbredvid arbetade Sadok, Baanas son. Därbredvid arbetade tekoaiterna, men de förnämsta bland dem ville icke böja sin hals till att tjäna sin Herre. Gamla porten sattes i stånd av Jojada, Paseas son, och Mesullam, Besodjas son; de timrade upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. Därbredvid arbetade gibeoniten Melatja och meronotiten Jadon jämte männen från Gibeon och Mispa, som lydde under ståthållaren i landet på andra sidan floden. Därbredvid arbetade Ussiel, Harhajas son, jämte guldsmederna; och därbredvid arbetade Hananja, en av salvoberedarna. Det nästföljande stycket av Jerusalem lät man vara, ända till Breda muren. Därbredvid arbetade Refaja, Hurs son, hövdingen över ena hälften av Jerusalems område. Därbredvid arbetade Jedaja, Harumafs son, mitt emot sitt eget hus; och därbredvid arbetade Hattus, Hasabnejas son. En annan sträcka sattes i stånd av Malkia, Harims son, och av Hassub, Pahat-Moabs son, och därjämte Ugnstornet. Därbredvid arbetade Sallum, Hallohes' son, hövdingen över andra hälften av Jerusalems område, han själv med sina döttrar. Dalporten sattes i stånd av Hanun och Sanoas invånare; de byggde upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. De byggde ock ett tusen alnar på muren, ända fram till Dyngporten. Och Dyngporten sattes i stånd av Malkia, Rekabs son, hövdingen över Bet-Hackerems område; han byggde upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. Och Källporten sattes i stånd av Sallun, Kol-Hoses son, hövdingen över Mispas område; han byggde upp den och lade tak därpå och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. Han byggde ock muren vid Vattenledningsdammen, invid den kungliga trädgården, ända fram till trapporna som föra ned från Davids stad. Därnäst sattes ett stycke i stånd av Nehemja, Asbuks son, hövdingen över ena hälften av Bet-Surs område, nämligen stycket ända fram till platsen mitt emot Davidsgravarna och vidare fram till den grävda dammen och till Hjältehuset. Därnäst arbetade leviterna under Rehum, Banis son; därbredvid arbetade Hasabja, hövdingen över ena hälften av Kegilas område, för sitt område. Därnäst arbetade deras bröder under Bavai, Henadads son, hövdingen över andra hälften av Kegilas område. Därbredvid sattes en annan sträcka i stånd av Eser, Jesuas son, hövdingen över Mispa, nämligen från platsen mitt emot uppgången till tyghuset i Vinkeln. Därnäst sattes, under ivrigt arbete, en annan sträcka i stånd av Baruk, Sabbais son, från Vinkeln ända fram till ingången till översteprästen Eljasibs hus. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Meremot, son till Uria, son till Hackos, från ingången till Eljasibs hus ända dit där Eljasibs hus slutar. Därnäst arbetade prästerna, männen från Jordanslätten. Därnäst arbetade Benjamin och Hassub, mitt emot sitt eget hus; därnäst arbetade Asarja, son till Maaseja, son till Ananja, utmed sitt eget hus. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Binnui, Henadads son, från Asarjas hus ända fram till Vinkeln och vidare fram till Hörnet. Palal, Usais son, satte i stånd stycket från platsen mitt emot Vinkeln och det torn som skjuter ut från det övre konungshuset, vid fängelsegården; därnäst kom Pedaja, Pareos' son. (Men tempelträlarna bodde på Ofel ända fram till platsen mitt emot Vattenporten mot öster och det utskjutande tornet.) Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av tekoaiterna, från platsen mitt emot det stora utskjutande tornet ända fram till Ofelmuren. Ovanför Hästporten arbetade prästerna, var och en mitt emot sitt eget hus. Därnäst arbetade Sadok, Immers son, mitt emot sitt eget hus; och därnäst arbetade Semaja, Sekanjas son, som hade vakten vid Östra porten. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Hananja, Selemjas son, och Hanun, Salafs sjätte son; därnäst arbetade Mesullam, Berekjas son, mitt emot sin tempelkammare. Därnäst sattes ett stycke i stånd av Malkia, en av guldsmederna, ända fram till tempelträlarnas och köpmännens hus, mitt emot Mönstringsporten och vidare fram till Hörnsalen. Och mellan Hörnsalen och Fårporten arbetade guldsmederna och köpmännen på att sätta muren i stånd.
Första läsningen
Sen därför till, att över eder icke må komma det som är sagt hos profeterna: 'Sen här, I föraktare, och förundren eder, och bliven till intet; ty en gärning utför jag i edra dagar, en gärning som I alls icke skullen tro, om den förtäljdes för eder.'» När de sedan gingo därifrån, bad men dem att de nästa sabbat skulle tala för dem om samma sak. Och när församlingen åtskildes, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade då till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd. Följande sabbat kom nästan hela staden tillsammans för att höra Guds ord. Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade. Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: »Guds ord måste i första rummet förkunnas för eder. Men eftersom I stöten det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga livet, så vända vi oss nu till hedningarna. Ty så har Herren bjudit oss: 'Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.'» När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få evigt liv. Och Herrens ord utbredde sig över hela landet. Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som »fruktade Gud», så ock de förnämsta männen i staden, och uppväckte en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrån sin stads område. Dessa skuddade då stoftet av sina fötter mot dem och begåvo sig till Ikonium. Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande. [1] Se Fosterbroder i Ordförkl. [2] Se Frukta Gud i Ordförkl.
Första läsningen
Utsaga om Synernas dal. Vad är då på färde, eftersom allt ditt folk stiger upp på taken? Du larmuppfyllda, du bullrande stad, du glada stad! Dina slagna hava icke blivit slagna med svärd, ej dödats i strid. Alla dina furstar hava samfällt flytt undan, utan bågskott blevo de fångar. Ja, så många som påträffades hos dig blevo allasammans fångar, huru långt bort de än flydde. Därför säger jag: Vänden blicken ifrån mig, jag måste gråta bitterligen; trugen icke på mig tröst för att dottern mitt folk har blivit förstörd. Ty en dag med förvirring, nedtrampning och bestörtning kommer från Herren, HERREN Sebaot, i Synernas dal, med nedbrutna murar och med rop upp mot berget. Elam hade fattat kogret, vagnskämpar och ryttare följde honom; Kir hade blottat skölden. Dina skönaste dalar voro fyllda med vagnar, och ryttarna hade fattat stånd vid porten. Juda blev blottat och låg utan skydd. Då skådade du bort efter vapnen i Skogshuset. Och I sågen att Davids stad hade många rämnor, och I samladen upp vattnet i Nedre dammen. Husen i Jerusalem räknaden I, och I bröten ned husen för att befästa muren. Och mellan de båda murarna gjorden I en behållare för vattnet från Gamla dammen. Men I skådaden icke upp till honom som hade verkat detta; till honom som för länge sedan hade bestämt det sågen I icke. Herren, HERREN Sebaot kallade eder på den dagen till gråt och klagan, till att raka edra huvuden och hölja eder i sorgdräkt. Men i stället hängåven I eder åt fröjd och glädje; I dödaden oxar och slaktaden får, I åten kött och drucken vin, I saden: »Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.» Därför ljuder från HERREN Sebaot denna uppenbarelse i mina öron: Sannerligen, denna eder missgärning skall icke bliva försonad, så länge I leven, säger Herren, HERREN Sebaot. Så sade Herren, HERREN Sebaot: Gå bort till honom där, förvaltaren, överhovmästaren Sebna, och säg till honom: Vad gör du här, och vem tänker du lägga här, eftersom du här hugger ut en grav åt dig? Du som hugger ut din grav så högt uppe, du som i klippan urholkar en boning åt dig, du må veta att HERREN skall slunga dig långt bort, en sådan man som du är. Han skall rulla dig tillhopa till en klump, han skall hopnysta dig såsom ett nystan, och kasta dig såsom en boll bort till ett land som har utrymme nog för dig; där skall du dö, och dit skola dina härliga vagnar komma, du skamfläck för din herres hus. Ja, jag skall stöta dig bort ifrån din plats, och från din tjänst skall du bliva avsatt. Och på den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son; honom skall jag ikläda din livklädnad, och med ditt bälte skall jag omgjorda honom, och skall lägga ditt välde i hans hand, så att han bliver en fader för Jerusalems invånare och för Juda hus. Och jag skall giva honom Davids hus' nyckel att bära; när han upplåter, skall ingen tillsluta, och när han tillsluter, skall ingen upplåta. Och jag skall slå in honom till en stadig spik i en fast vägg, och han skall bliva ett äresäte för sin faders hus. Men om då hans faders hus, så tungt det är, hänger sig på honom, med ättlingar och avkomlingar -- alla slags småkärl av vad slag som helst, skålar eller allahanda krukor -- då, på den dagen, säger HERREN Sebaot, skall spiken, som var inslagen i den fasta väggen lossna; den skall gå sönder och falla ned, och bördan som hängde därpå, skall krossas. Ty så har HERREN talat.
Första läsningen
Men härefter hände sig, att kvinnans, hans värdinnas, son blev sjuk; hans sjukdom blev mycket svår, så att han till slut icke mer andades. Då sade hon till Elia: »Vad har du med mig att göra, du gudsman? Du har kommit till mig, för att min missgärning skulle bliva ihågkommen, så att min son måste dö.» Men han sade till henne: »Giv mig din son.» Och han tog honom ur hennes famn och bar honom upp i salen där han bodde och lade honom på sin säng. Och han ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, har du väl kunnat göra så illa mot denna änka, vilkens gäst jag är, att du har dödat hennes son?» Därefter sträckte han sig ut över gossen tre gånger och ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, låt denna gosses själ komma tillbaka in i honom.» Och HERREN hörde Elias röst, och gossens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen. Och Elia tog gossen och bar honom från salen ned i huset och gav honom åt hans moder. Och Elia sade: »Se, din son lever.» Då sade kvinnan till Elia: »Nu vet jag att du är en gudsman, och att HERRENS ord i din mun är sanning.»
Episteln
Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus[1] -- genom vilken vi ock hava fått tillträde till den nåd vari vi nu stå -- och vi berömma oss i hoppet om Guds härlighet. Och icke det allenast, vi till och med berömma oss av våra lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar ståndaktighet, och ståndaktigheten beprövad fasthet, och fastheten hopp, och hoppet låter oss icke komma på skam; ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, vilken har blivit oss given.
Morgonbön — andra läsningen
Och Jesus gick därifrån, ut ur helgedomen. Hans lärjungar trädde då fram och bådo honom giva akt på helgedomens byggnader. Då svarade han och sade till dem: »Ja, I sen nu allt detta; men sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.» När han sedan satt på Oljeberget, trädde hans lärjungar fram till honom, medan de voro allena, och sade: »Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och tidens ände.» Då svarade Jesus och sade till dem: »Sen till, att ingen förvillar eder. Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och skola förvilla många. Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra; men allt detta är allenast begynnelsen till 'födslovåndorna'[1]. Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull. Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den andre, och den ene skall hata den andre. Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många. Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma. När I nu fån se 'förödelsens styggelse'[2], om vilken är talat genom profeten Daniel, stå på helig plats -- den som läser detta, han give akt därpå -- då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och den som är på taket må icke stiga ned för att hämta vad som finnes i hans hus, och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att hämta sin mantel. Och ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden! Men bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på sabbaten. Ty då skall det bliva 'en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu', ej heller någonsin skall förekomma. Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad. Om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Där är han', så tron det icke. Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och under, för att, om möjligt förvilla jämväl de utvalda. Jag har nu sagt eder det förut. Därför, om man säger till eder: 'Se, han är i öknen', så gån icke ditut, eller: 'Se, han är inne i huset', så tron det icke. Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara. -- Där åteln är, dit skola rovfåglarna församla sig. Men strax efter den tidens vedermöda skall solen förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken, och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och himmelens makter[3] skola bäva. Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och alla släkter på jorden skola då jämra sig. Och man skall få se 'Människosonen komma på himmelens skyar' med stor makt och härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra. Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att sommaren är nära. Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta att han är nära och står för dörren. Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker. Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås. Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena. Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort -- så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag vår Herre kommer. Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus. Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma. Finnes nu någon trogen och förståndig tjänare, som av sin herre har blivit satt över hans husfolk för att giva dem mat i rätt tid -- salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom göra så. Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger. Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt hjärta: 'Min herre kommer icke så snart', och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med dem som äro druckna, då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med skrymtare. Där skall vara gråt och tandagnisslan.» [1] Se Födslovåndor i Ordförklaringarna. [2] Se Förödelsens styggelse i Ordförklaringarna. [3] Se Makter i Ordförklaringarna.
Responsoriepsalm
En sång av esraiten Etan. Jag vill sjunga om HERRENS nådegärningar evinnerligen; jag vill låta min mun förkunna din trofasthet, från släkte till släkte. Ja, jag säger: För evig tid skall nåd byggas upp; i himmelen, där befäster du din trofasthet. »Jag har slutit ett förbund med min utvalde, med ed har jag lovat min tjänare David: 'Jag skall befästa din säd för evig tid och bygga din tron från släkte till släkte.'» Sela. Av himlarna prisas dina under, o HERRE, och i de heligas församling din trofasthet. Ty vilken i skyn kan liknas vid HERREN, vilken bland Guds söner kan aktas lik HERREN? Ja, Gud är mycket förskräcklig i de heligas råd och fruktansvärd utöver alla som äro omkring honom. HERRE, härskarornas Gud, vem är dig lik? Stark är HERREN; och din trofasthet är runt omkring dig. Du är den som råder över havets uppror; när dess böljor resa sig, stillar du dem. Du krossade Rahab, så att han låg lik en slagen; med din mäktiga arm förströdde du dina fiender. Din är himmelen, din är ock jorden; du har grundat jordens krets med allt vad därpå är. Norr och söder, dem har du skapat; Tabor och Hermon jubla i ditt namn. Du har en arm med hjältekraft, mäktig är din hand, hög är din högra hand. Rättfärdighet och rätt äro din trons fäste, nåd och sanning stå inför ditt ansikte. Saligt är det folk som vet vad jubel är, de som vandra, o HERRE, i ditt ansiktes ljus. I ditt namn fröjda de sig alltid, och genom din rättfärdighet upphöjas de. Ty du är deras starkhet och prydnad, och genom din nåd upphöjer du vårt horn. Ty han som är vår sköld tillhör HERREN, vår konung tillhör Israels Helige. På den tiden talade du i en syn till dina fromma och sade: »Jag har lagt hjälp i en hjältes hans, jag har upphöjt en yngling ur folket. Jag har funnit min tjänare David och smort honom med min helig olja. Min hand skall stadigt vara med honom, och min arm skall styrka honom. Ingen fiende skall oförtänkt komma över honom, och ingen orättfärdig skall förtrycka honom; nej, jag skall krossa hans ovänner framför honom, och jag skall hemsöka dem som hata honom. Min trofasthet och min nåd skola vara med honom, och i mitt namn skall hans horn varda upphöjt. Jag skall lägga havet under hans hand och strömmarna under hans högra hand. Han skall kalla mig så: 'Du min fader, min Gud och min frälsnings klippa.' Ja, jag skall göra honom till den förstfödde, till den högste bland konungarna på jorden. Jag skall bevara min nåd åt honom evinnerligen, och mitt förbund med honom skall förbliva fast. Jag skall låta hans säd bestå till evig tid, och hans tron, så länge himmelen varar. Om hans barn övergiva min lag och icke vandra efter mina rätter, om de bryta mot mina stadgar och icke hålla mina bud, då skall jag väl hemsöka deras överträdelse med ris och deras missgärning med plågor, men min nåd skall jag ej taga ifrån honom, och jag skall icke svika i trofasthet. Jag skall icke bryta mitt förbund, och vad mina läppar hava talat skall jag ej förändra. En gång har jag svurit det vid min helighet, och mitt löfte till David skall jag icke bryta. Hans säd skall förbliva evinnerligen och hans tron inför mig så länge som solen; såsom månen skall den bestå evinnerligen. Och trofast är vittnet i skyn.» Sela. Men nu har du förkastat och förskjutit din smorde och handlat i vrede mot honom. Du har upplöst förbundet med din tjänare, du har oskärat hans krona och kastat den ned till jorden. Du har brutit ned alla hans murar, du har gjort hans fästen till spillror. Alla som gå vägen fram plundra honom, han har blivit till smälek för sina grannar. Du har upphöjt hans ovänners högra hand och berett alla hans fiender glädje. Ja, du har låtit hans svärdsegg vika tillbaka och icke hållit honom uppe i striden. Du har gjort slut på hans glans och slagit hans tron till jorden. Du har förkortat hans ungdoms dagar, du har höljt honom med skam. Sela. Huru länge, o HERRE, skall du så alldeles fördölja dig? Huru länge skall din vrede brinna såsom eld? Tänk på huru kort mitt liv varar, och huru förgängliga du har skapat alla människors barn. Ty vilken är den man som får leva och undgår att se döden? Vem räddar din själ från dödsrikets våld? Sela. Herre, var äro din forna nådegärningar, vad du lovade David med ed i din trofasthet. Tänk, Herre, på dina tjänares smälek, på vad jag måste fördraga av alla de många folken; tänk på huru dina fiender smäda, o HERRE, huru de smäda din smordes fotspår. Lovad vare HERREN evinnerligen! Amen, Amen.
Evangelium
Men han stod upp och gick ut ur synagogan och kom in i Simons hus. Och Simons svärmoder var ansatt av en svår feber, och de bådo honom för henne. Då trädde han fram och lutade sig över henne och näpste febern, och den lämnade henne; och strax stod hon upp och betjänade dem. Men när solen gick ned, förde alla till honom sina sjuka, sådana som ledo av olika slags sjukdomar. Och han lade händerna på var och en av dem och botade dem. Onda andar blevo ock utdrivna ur många, och de ropade därvid och sade: »Du är Guds Son.» Men han tilltalade dem strängt och tillsade dem att icke säga något, eftersom de visste att han var Messias. Och när det åter hade blivit dag, gick han åstad bort till en öde trakt. Men folket sökte efter honom; och när de kommo fram till honom, ville de hålla honom kvar och hindra honom att gå sin väg. Men han sade till dem: »Också för de andra städerna måste jag förkunna evangelium om Guds rike, ty därtill har jag blivit utsänd.» Och han predikade i synagogorna i Judeen.
Responsoriepsalm
En psalm av David. HERRE, jag ropar till dig, skynda till mig; lyssna till min röst, då jag nu ropar till dig. Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer, mina händers upplyftande såsom ett aftonoffer. Sätt, o HERRE, en vakt för min mun, bevaka mina läppars dörr. Låt icke mitt hjärta vika av till något ont, till att öva ogudaktighetens gärningar tillsammans med män som göra vad orätt är; av deras läckerheter vill jag icke äta. Må den rättfärdige slå mig i kärlek och straffa mig; det är såsom olja på huvudet, och mitt huvud skall icke försmå det. Ty ännu en tid, så skall min bön uppfyllas, genom att det går dem illa; deras ledare skola störtas ned utför klippan, och man skall då höra att mina ord äro ljuvliga. Såsom när man har plöjt och ristat upp jorden, så ligga våra ben kringströdda vid dödsrikets rand. Ja, till dig, HERRE, Herre, se mina ögon; till dig tager jag min tillflykt, förkasta icke min själ. Bevara mig för de snaror som de lägga ut på min väg och för ogärningsmännens giller. De ogudaktiga falle i sina egna garn, medan jag går oskadd förbi.
Responsoriepsalm
Halleluja! Lova HERREN, min själ. Jag vill lova HERREN, så länge jag lever, jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till. Förliten eder icke på furstar, icke på en människoson, han kan icke hjälpa. Hans ande måste sin väg, han vänder tillbaka till den jord varav han är kommen; då varda hans anslag om intet. Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud, den vilkens hopp står till HERREN, hans Gud, till honom som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, till honom som håller tro evinnerligen, som skaffar rätt åt de förtryckta, som giver bröd åt de hungrande. HERREN löser de fångna, HERREN öppnar de blindas ögon, HERREN upprättar de nedböjda, HERREN älskar de rättfärdiga, HERREN bevarar främlingar, faderlösa och änkor uppehåller han; men de ogudaktigas väg vänder han i villa. HERREN är konung evinnerligen, din Gud, Sion, från släkte till släkte. Halleluja!
Responsoriepsalm
Av David. Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida; min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig. HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom? En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga. HERRE, sänk din himmel och far ned, rör vid bergen, så att de ryka. Låt ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem. Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn och vilkas högra hand är en falskhetens hand. Gud, en ny sång vill jag sjunga till din ära, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig, dig som giver seger åt konungarna, dig som frälste din tjänare David från det onda svärdet. Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn, och vilkas högra hand är en falskhetens hand. När våra söner stå i sin ungdom såsom högväxta plantor, våra döttrar lika hörnstoder, huggna såsom för palatser; när våra visthus äro fulla och skänka förråd på förråd; när våra får öka sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker; när våra oxar gå rikt lastade; när ingen rämna har brutits i muren och ingen nödgas draga ut såsom fånge, när intet klagorop höres på våra gator -- saligt är det folk som det så går; ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.
Andra läsningen
Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå in i det allraheligaste i och genom Jesu blod, i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin genom förlåten -- det är genom sitt kött -- och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus, så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet, bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont samvete, och till kroppen tvagna med rent vatten. Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har givit oss löftet, han är trofast. Och låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till kärlek och goda gärningar; låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra -- detta så mycket mer som I sen huru »dagen» nalkas. Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder, utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld som skall förtära motståndarna. Den som föraktar Moses' lag, han skall »efter två eller tre vittnens utsago» dödas utan barmhärtighet; huru mycket svårare straff tron I icke då att den skall anses värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för orent -- det i vilket han har blivit helgad -- och som smädar nådens Ande! Vi veta ju vem han är som sade: »Min är hämnden; jag skall vedergälla det», och åter: »Herren skall döma sitt folk.» Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer. Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo genomgå sådant. Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen att I haven en egendom som är bättre och bliver beståndande. Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön. I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är. Ty »ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja; och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom». Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.
Andra läsningen
Vilket företräde hava då judarna, eller vad gagn hava de av omskärelsen? Jo, ett stort företräde, på allt sätt; först och främst det, att de hava blivit betrodda med Guds löftesord. Ty vad betyder det, om några av dem blevo trolösa? Kan då deras trolöshet göra Guds trofasthet om intet? Bort det! Må Gud stå såsom sannfärdig, om ock »var människa är en lögnare». Så är ju skrivet: »På det att du må finnas rättfärdig i dina ord och få rätt, när man sätter sig till doms över dig.» Men är det nu så, att vår orättfärdighet tjänar till att bevisa Guds rättfärdighet, vad skola vi då säga? Kan väl Gud, han som låter vredesdomen drabba, vara orättfärdig? (Jag talar såsom vore det fråga om en människa.) Bort det! Huru skulle Gud då kunna döma världen? Och å andra sidan, om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet ännu mer har trätt i dagen, honom till ära, varför skall då jag likväl dömas såsom syndare? Och varför skulle vi icke »göra vad ont är, för att gott måtte komma därav», såsom man, för att smäda oss, påstår att vi göra, och såsom några föregiva att vi lära? -- Sådana få med rätta sin dom. Huru är det alltså? Äro vi då något förmer än de andra? Ingalunda. Redan härförut har jag ju måst anklaga både judar och greker för att allasammans vara under synd. Så är ock skrivet: »Ingen rättfärdig finnes, icke en enda. Ingen förståndig finnes, ingen finnes som söker Gud. Nej, alla hava de avvikit, allasammans hava de blivit odugliga, ingen finnes som gör vad gott är, det finnes ingen enda. En öppen grav är deras strupe, sina tungor bruka de till svek. Huggormsgift är inom deras läppar. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet. Deras fötter äro snara, när det gäller att utgjuta blod. Förödelse och elände är på deras vägar, och fridens väg känna de icke. Guds fruktan är icke för deras ögon.» Nu veta vi att allt vad lagen säger, det talar den till dem som hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud; ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom. Vad som kommer genom lagen är kännedom om synden. Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla dem som tro. Ty här är ingen åtskillnad. Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud; och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus, honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod. Så ville Gud -- då han i sin skonsamhet hade haft fördrag med de synder som förut hade blivit begångna -- nu visa att han dock var rättfärdig. Ja, så ville han i den tid som nu är lämna beviset för att han är rättfärdig. Härigenom skulle han både själv befinnas vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som låter det bero på tro på Jesus. Huru bliver det då med vår berömmelse? Den är utestängd. Genom vilken lag? Månne genom en gärningarnas lag? Nej, genom en trons lag. Vi hålla nämligen före att människan bliver rättfärdig genom tro, utan laggärningar. Eller är Gud allenast judarnas Gud? Är han icke ock hedningarnas? Jo, förvisso också hedningarnas, så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro, så ock de oomskurna genom tron. Göra vi då vad lag är om intet genom tron? Bort det! Vi göra tvärtom lag gällande.
Andra läsningen
Agrippa sade nu till Paulus: »Det tillstädjes dig att tala för din sak.» Då räckte Paulus ut handen och talade så till sitt försvar: »Jag skattar mig lycklig att jag, i fråga om allt det som judarna anklaga mig för, i dag skall försvara mig inför dig, konung Agrippa, som så väl känner judarnas alla stadgar och tvistefrågor. Därför beder jag dig höra mig med tålamod. Hurudant mitt liv allt ifrån ungdomen har varit, det veta alla judar, ty jag har ju från tidiga år framlevat det bland mitt folk och i Jerusalem. Och sedan lång tid tillbaka känna de om mig -- såframt de nu vilja tillstå det -- att jag har tillhört det strängaste partiet i vår gudsdyrkan och levat såsom farisé. Och nu står jag här till rätta för vårt hopp om det som Gud har lovat våra fäder, det vartill ock våra tolv stammar, under det de tjäna Gud med iver både natt och dag, hoppas att nå fram. För det hoppets skull, o konung, är jag anklagad av judarna. Varför hålles det då bland eder för otroligt att Gud uppväcker döda? Jag för min del menade alltså att jag med all makt borde strida mot Jesu, nasaréens, namn; så gjorde jag ock i Jerusalem. Och många av de heliga inspärrade jag i fängelse, sedan jag av översteprästerna hade fått fullmakt därtill; och när man ville döda dem, röstade ock jag därför. Och överallt i synagogorna försökte jag, gång på gång, att genom straff tvinga dem till hädelse. I mitt raseri mot dem gick jag så långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska städer. När jag nu i detta ärende var på väg till Damaskus, med fullmakt och uppdrag från översteprästerna, fick jag under min färd, o konung, mitt på dagen se ett sken från himmelen, klarare än solens glans, kringstråla mig och mina följeslagare. Och vi föllo alla ned till jorden, och jag hörde då en röst säga till mig på hebreiska: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig'? Det är dig svårt att spjärna mot udden.' Då sade jag: 'Vem är du, Herre?' Herren svarade: 'Jag är Jesus, den som du förföljer. Men res dig upp och stå på dina fötter; ty därför har jag visat mig för dig, att jag har velat utse dig till en tjänare och ett vittne, som skall vittna både om huru du nu har sett mig, och om huru jag vidare skall uppenbara mig för dig. Och jag skall rädda dig såväl från ditt eget folk som från hedningarna. Ty till dem sänder jag dig, för att du skall öppna deras ögon, så att de omvända sig från mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin lott bland dem som äro helgade.' Så blev jag då, konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska synen, utan predikade först för dem som voro i Damaskus och i Jerusalem, och sedan över hela judiska landet och för hedningarna, att de skulle göra bättring och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som tillhöra bättringen. För denna saks skull var det som judarna grepo mig i helgedomen och försökte att döda mig. Genom den hjälp som jag har undfått av Gud står jag alltså ännu i dag såsom ett vittne inför både små och stora; och jag säger intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske, nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt eget folk som till hedningarna.» När han på detta satt försvarade sig, utropade Festus: »Du är från dina sinnen, Paulus; den myckna lärdomen gör dig förryckt.» Men Paulus svarade: »Jag är icke från mina sinnen, ädle Festus; jag talar sanna ord med lugn besinning. Konungen känner väl till dessa ting; därför talar jag också frimodigt inför honom. Ty jag kan icke tro att något av detta är honom obekant; det har ju icke tilldragit sig i någon undangömd vrå. Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror dem.» Då sade Agrippa till Paulus: »Föga fattas att du övertalar mig och gör mig till kristen.» Paulus svarade: »Vare sig det fattas litet eller fattas mycket, skulle jag önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som i dag höra mig, måtte bliva sådana som jag är, dock med undantag av dessa bojor.» Därefter stod konungen upp, och med honom landshövdingen och Bernice och de som sutto där tillsammans med dem. Och när de gingo därifrån, talade de med varandra och sade: »Den mannen har icke gjort något som förtjänar död eller fängelse.» Och Agrippa sade till Festus: »Denne man hade väl kunnat frigivas, om han icke hade vädjat till kejsaren.»
Andra läsningen
Evangelium
Då togo judarna åter upp stenar för att stena honom. Men Jesus sade till dem: »Många goda gärningar, som komma från min Fader, har jag låtit eder se. För vilken av dessa gärningar är det som I viljen stena mig?» Judarna svarade honom: »Det är icke för någon god gärnings skull som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.» Jesus svarade dem: »Det är ju så skrivet i eder lag: 'Jag har sagt att I ären gudar'. Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till -- och skriften kan ju icke bliva om intet -- huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt i världen? Gör jag icke min Faders gärningar, så tron mig icke. Men gör jag dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig; då skolen I fatta och förstå att Fadern är i mig, och att jag är i Fadern.» Då ville de åter gripa honom, men han gick sin väg, undan deras händer. Sedan begav han sig åter bort till det ställe på andra sidan Jordan, där Johannes först hade döpt, och stannade kvar där. Och många kommo till honom. Och de sade: »Väl gjorde Johannes intet tecken, men allt vad Johannes sade om denne var sant.» Och många kommo där till tro på honom.
Evangelium
Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta. Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.» Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en öken kunna få bröd till att mätta dessa med?» Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.» Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar, för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket. De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem. Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar med överblivna stycken. Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen. Sedan lät han dem skiljas åt. Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for till trakten av Dalmanuta. Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från himmelen. Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte skall intet tecken givas.» Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra stranden. Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda bröd hade de med sig i båten. Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas surdeg och för Herodes' surdeg.» Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig. Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade? I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då icke? Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De svarade honom: »Tolv.» »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.» Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?» Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne. Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn; sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och frågade honom: »Ser du något?» Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de likna träd.» Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting klart. Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.» Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till dem: »Vem säger folket mig vara?» De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias, andra åter säga: 'Det är en av profeterna.'» Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade till honom: »Du är Messias.» Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om honom. Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen. Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom. Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.» Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig. Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall bevara det. Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ? Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.»
Evangelium
Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande. Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom, när han kommer och klappar. Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och betjäna dem. Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under den tredje och finner dem så göra -- saliga äro de då. Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund tjuven skulle komma, så tillstadde han icke att någon bröt sig in i hans hus. Så varen ock I redo ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.» Då sade Petrus: »Herre, är det om oss som du talar i denna liknelse, eller är det om alla?» Herren svarade: »Finnes någon trogen och förståndig förvaltare, som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt tid giva dem deras bestämda kost -- salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom göra så. Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger. Men om så är, att tjänaren säger i sitt hjärta: 'Min herre kommer icke så snart', och han begynner att slå de andra tjänarna och tjänarinnorna och att äta och dricka så att han bliver drucken, då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med de otrogna. -- Och den tjänare som hade fått veta sin herres vilja, men icke redde till eller gjorde efter hans vilja, han skall bliva straffad med många slag. Men den som, utan att hava fått veta hans vilja, gjorde vad som val slag värt, han skall bliva straffad med allenast få slag. Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera.
Aftonbön — andra läsningen
Är jag icke fri? Är jag icke en apostel? Har jag icke sett Jesus, vår Herre? Ären icke I mitt verk i Herren? Om jag icke för andra är en apostel, så är jag det åtminstone för eder, ty I själva ären i Herren inseglet på mitt apostlaämbete. Detta är mitt försvar mot dem som sätta sig till doms över mig. Skulle vi kanhända icke hava rätt att få mat och dryck? Skulle vi icke hava rätt att få såsom hustru föra med oss på våra resor någon som är en syster, vi likaväl som de andra apostlarna och Herrens bröder och särskilt Cefas? Eller äro jag och Barnabas de enda som icke hava rätt att vara fritagna ifrån kroppsarbete? Vem tjänar någonsin i krig på egen sold? Vem planterar en vingård och äter icke dess frukt? Eller vem vaktar en hjord och förtär icke mjölk från hjorden? Icke talar jag väl detta därför att människor pläga så tala? Säger icke själva lagen detsamma? I Moses' lag är ju skrivet: »Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar.» Månne det är om oxarna som Gud har sådan omsorg? Eller säger han det icke i alla händelser med tanke på oss? Jo, för vår skull blev det skrivet, att den som plöjer bör plöja med en förhoppning, och att den som tröskar bör göra det i förhoppning om att få sin del. Om vi hava sått åt eder ett utsäde av andligt gott, är det då för mycket, om vi få inbärga från eder en skörd av lekamligt gott? Om andra hava en viss rättighet över eder, skulle då icke vi än mer hava det? Och likväl hava vi icke gjort bruk av den rättigheten, utan vi fördraga allt, för att icke lägga något hinder i vägen för Kristi evangelium. I veten ju att de som förrätta tjänsten i helgedomen få sin föda ifrån helgedomen, och att de som äro anställda vid altaret få sin del, när altaret får sin. Så har ock Herren förordnat att de som förkunna evangelium skola hava sitt uppehälle av evangelium. Men jag för min del har icke gjort bruk av någon sådan förmån. Detta skriver jag nu icke, för att jag själv skall få någon sådan; långt hellre ville jag dö. Nej, ingen skall göra min berömmelse om intet. Ty om jag förkunnar evangelium, så är detta ingen berömmelse för mig. Jag måste ju så göra; och ve mig, om jag icke förkunnade evangelium! Gör jag det av egen drift, så har jag rätt till lön; men då jag nu icke gör det av egen drift, så är den syssla som jag är betrodd med allenast en livegen förvaltares[1]. -- Vilken är alltså min lön? Jo, just den, att när jag förkunnar evangelium, så gör jag detta utan kostnad för någon, i det att jag avstår från att göra bruk av den rättighet jag har såsom förkunnare av evangelium. Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock gjort mig till allas tjänare, för att jag skall vinna dess flera. För judarna har jag blivit såsom en jude, för att kunna vinna judar; för dom som stå under lagen har jag, som själv icke står under lagen, blivit såsom stode jag under lagen, för att kunna vinna dem som stå under lagen. För dem som äro utan lag har jag, som icke är utan Guds lag, men är i Kristi lag, blivit såsom vore jag utan lag, för att jag skall vinna dem som äro utan lag. För de svaga har jag blivit svag, för att kunna vinna de svaga; för alla har jag blivit allt, för att jag i alla händelser skall frälsa några. Men allt gör jag för evangelii skull, för att också jag skall bliva delaktig av dess goda. I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för att I mån vinna lönen. Men alla som vilja deltaga i en sådan tävlan pålägga sig återhållsamhet i alla stycken: dessa för att vinna en förgänglig segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig. Jag för min del löper alltså icke såsom gällde det ett ovisst mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret. Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet. [1] Se Förvaltare i Ordförkl.
Evangelium
Och översteprästen frågade: »Förhåller detta sig så?» Då sade han: »Bröder och fäder, hören mig. Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och förrän han bosatte sig i Karran, och sade till honom: 'Gå ut ur ditt land och från din släkt, och drag till det land som jag skall visa dig.' Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i Karran. Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta därifrån till detta land, där I nu bon. Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke hade någon son. Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år. 'Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma', sade Gud; 'sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna plats.' Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom. Och så födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder. Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus. Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta. Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra fäder åstad dit, en första gång. Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt. Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som våra fäder. Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i Sikem. Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas, som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i Egypten, till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste av Josef. Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för att dessa icke skulle bliva vid liv. Vid den tiden föddes Moses, och han 'var ett vackert barn' inför Gud. Under tre månader fostrades han i sin faders hus; sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom till sig och uppfostra honom såsom sin egen son. Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var mäktig i ord och gärningar. Men när han blev fyrtio år gammal, fick han i sinnet att besöka sina bröder, Israels barn. När han då såg att en av dem led orätt, tog han den misshandlade i försvar och hämnades honom, i det att han slog ihjäl egyptiern. Nu menade han att hans bröder skulle förstå att Gud genom honom ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke. Dagen därefter kom han åter fram till dem, där de tvistade, och ville förlika dem och sade: 'I män, I ären ju bröder; varför gören I då varandra orätt?' Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare över oss? Kanske du vill döda mig, såsom du i går dödade egyptiern?' Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i Madiams land och födde där två söner. Och när fyrtio är äter voro förlidna, uppenbarade sig för honom, i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske. När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst: 'Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Då greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit. Och Herren sade till honom: 'Lös dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark. Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem. Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten. Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare?', honom sände Gud att vara både en hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år. Det var samme Moses som sade till Israels barn: 'En profet skall Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.' Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen, både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva dem åt eder. Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten och sade till Aron: 'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss ut ur Egyptens land.' Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk. Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok: 'Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer under de fyrtio åren i öknen, I av Israels hus? Nej, I buren Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som I hade gjort för att tillbedja. Därför skall jag låta eder föras åstad ända bortom Babylon.' Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat, som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se. Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid. Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum till boning' åt Jakobs Gud. Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom. Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty det är såsom profeten säger: 'Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall; vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren, och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad? Min hand har ju gjort allt detta.' I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder. Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt, I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.» När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom. Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida. Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.» Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus. Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: »Herre Jesus, tag emot min ande.» Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre, tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta, avsomnade han.
En daglig plan som läser Bibeln fortlöpande. Bibeltexten är allmän egendom. (Svenska Bibeln 1917)
Dagens läsningar, varje morgon
I Bosko väntar dagens läsningar på dig varje morgon — markera var och en som läst så att du aldrig tappar bort var du är, läs dem i någon av 30 översättningar och stanna upp vid en kort reflektion. Din traditions dagliga läsningar, följda och alltid nära till hands.