Dagens läsningar
De bibelläsningar som är fastställda för dagen, med hela texten på ditt eget språk. Följ varje morgon din traditions dagliga läsningar i Bosko-appen.
Första läsningen
Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas. Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning. Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan ser? Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med ståndaktighet. Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar. Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det är efter Guds behag som han manar gott för de heliga. Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut. Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock förut bestämt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, så att denne skulle bliva den förstfödde bland många bröder. Och dem som han har förut bestämt, dem kallar han ock, och dem som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock.
Första läsningen
Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten; med Jakob kommo de, var och en med sitt hus: Ruben, Simeon, Levi och Juda, Isaskar, Sebulon och Benjamin, Dan och Naftali, Gad och Aser. Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio personer; men Josef var redan förut i Egypten. Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet. Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av dem. Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av Josef. Och denne sade till sitt folk: »Se, Israels barns folk är oss för stort och mäktigt. Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga bort ur landet.» Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom och Raamses. Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för Israels barn. Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel och med alla slags arbeten på marken korteligen, med tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor -- den ena hette Sifra, den andra Pua -- som hjälpte barnaföderskorna, han sade: »När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter, då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett flickebarn, så må det leva.» Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva. Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade till dem: »Varför gören I så och låten barnen leva?» Hjälpkvinnorna svarade Farao: »De hebreiska kvinnorna äro icke såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan kommer till dem, hava de fött.» Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade sig och blev mycket talrikt. Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus förkovras. Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: »Alla nyfödda gossebarn- skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.»
Första läsningen
På den dag då den tredje månaden ingick efter Israels barns uttåg ur Egyptens land kommo de in i Sinais öken. Ty de bröto upp från Refidim och kommo så till Sinais öken och lägrade sig i öknen; Israel lägrade sig där mitt emot berget. Och Mose steg upp till Gud; då ropade HERREN till honom uppifrån berget och sade: »Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du förkunna för Israels barn: 'I haven själva sett vad jag har gjort med egyptierna, och huru jag har burit eder på örnvingar och fört eder till mig. Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min; Och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.' Detta är vad du skall tala till Israels barn. När Mose kom tillbaka, sammankallade han de äldste i folket och förelade dem allt detta som HERREN hade bjudit honom. Då svarade allt folket med en mun och sade: »Allt vad HERREN har talat vilja vi göra.» Och Mose gick tillbaka till HERREN med folkets svar. Och HERREN sade till Mose: »Se, jag skall komma till dig i en tjock molnsky, för att folket skall höra, när jag talar med dig, och så tro på dig evärdligen.» Och Mose framförde folkets svar till HERREN. Då sade HERREN till Mose: »Gå till folket, och helga dem i dag och i morgon, och I åt dem två sina kläder. Och må de hålla sig redo till i övermorgon; ty i övermorgon skall HERREN stiga ned på Sinai berg inför allt folkets ögon. Och du skall märka ut en gräns för folket runt omkring och säga: 'Tagen eder till vara för att stiga upp på berget eller komma vid dess fot. Var och en som kommer vid berget skall straffas med döden; men ingen hand må komma vid honom, utan han skall stenas eller skjutas ihjäl. Evad det är djur eller människa, skall en sådan mista livet.' När jubelhornet ljuder med utdragen ton, då må de stiga upp på berget.» Och Mose steg ned från berget till folket och helgade folket, och de tvådde sina kläder. Och han sade till folket: »Hållen eder redo till i övermorgon; ingen komme vid en kvinna.» På tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket starkt basunljud hördes; och allt folket i lägret bävade. Men Mose förde folket ut ur lägret, Gud till mötes; och de ställde sig nedanför berget. Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att HERREN kom ned därpå i eld; och en rök steg upp därifrån, lik röken från en smältugn, och hela berget bävade storligen. Och basunljudet blev allt starkare och starkare. Mose talade, och Gud svarade honom med hög röst. Och HERREN steg ned på Sinai berg, på toppen av berget, och HERREN kallade Mose upp till bergets topp; då steg Mose ditupp. Och HERREN sade till Mose: »Stig ned och varna folket, så att de icke tränga sig fram för att se HERREN, ty då skola många av dem falla. Jämväl prästerna, som få nalkas HERREN, skola helga sig, för att HERREN icke må låta dem drabbas av fördärv.» Men Mose svarade HERREN: »Folket kan icke stiga upp på Sinai berg, ty du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka ut en gräns omkring berget och helga det.» Då sade HERREN till honom: »Gå ditned, och kom sedan åter upp och hav Aron med dig. Men prästerna och folket må icke tränga sig fram för att stiga upp till HERREN på det att han icke må låta dem drabbas av fördärv.» Och Mose steg ned till folket och sade dem detta.
Morgonbön — första läsningen
Och HERREN talade till Mose och sade: »Kräv ut hämnd för Israels barn midjaniterna; sedan skall du samlas till dina fäder. Då talade Mose till folket och sade: »Låten en del av edra män väpna sig till strid; dessa skola tåga mot Midjan och utföra HERRENS hämnd på Midjan. Tusen man ur var och en särskild av Israels alla stammar skolen I sända ut i striden.» Så avlämnades då ur Israels ätter tusen man av var stam: tolv tusen man, väpnade till strid. Och Mose sände dessa, tusen man av var stam, ut i striden; han sände med dem Pinehas, prästen Eleasars son, ut i striden, och denne tog med sig de heliga redskapen och larmtrumpeterna. Och de gingo till strids emot Midjan, såsom HERREN hade bjudit Mose, och dräpte allt mankön. Och jämte andra som då blevo slagna av dem dräptes ock de midjanitiska konungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem midjanitiska konungar; Bileam, Beors son, dräpte de ock med svärd. Och Israels barn förde Midjans kvinnor och barn bort såsom fångar; och alla deras dragare och all deras boskap och allt deras övriga gods togo de såsom byte. Och alla deras städer, i de trakter där de bodde, och alla deras tältläger brände de upp i eld. Och de togo med sig allt bytet, och allt vad de hade rövat, både människor och boskap. Och de förde fångarna och det rövade och bytet fram till Mose och prästen Eleasar och Israels barns menighet i lägret på Moabs hedar, som ligga vid Jordan mitt emot Jeriko. Och Mose och prästen Eleasar och alla menighetens hövdingar gingo dem till mötes utanför lägret. Men Mose förtörnades på krigsbefälet, över- och underhövitsmännen, när de kommo tillbaka från sitt krigståg. Mose sade till dem: »Haven I då låtit alla kvinnorna leva? Det var ju de som, på Bileams inrådan, förledde Israels barn till att begå otrohet mot HERREN i saken med Peor, och som därigenom vållade att en hemsökelse kom över HERRENS menighet. Så dräpen nu alla gossebarn, och dräpen alla kvinnor som hava haft med män, med mankön, att skaffa. Men alla flickebarn som icke hava haft med mankön att skaffa, dem mån I låta leva för eder räkning. Själva skolen I nu lägra eder utanför lägret, i sju dagar. Var och en av eder som har dräpt någon människa, och var och en som har kommit vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och på sjunde dagen -- såväl I själva som edra fångar. Alla kläder och allt som är förfärdigat av skinn och allt som är gjort av gethår och alla redskap av trä skolen I ock rena åt eder.» Och prästen Eleasar sade till stridsmännen som hade deltagit i kriget: Detta är den lagstadga som HERREN har givit Mose: Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly, allt sådant som tål eld, skolen I låta gå genom eld, så bliver det rent; dock bör det tillika renas med stänkelsevatten. Men allt som icke tål eld skolen I låta gå genom vatten. Och I skolen två edra kläder på sjunde dagen, så bliven I rena; därefter fån I gå in i lägret. Och HERREN talade till Mose och sade: Över det tagna rovet, både människor och boskap, skall du göra en beräkning, du tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen för menighetens familjer; sedan skall du dela rovet i två delar, mellan de krigare som hava varit med i striden och hela den övriga menigheten. Och du skall låta det krigsfolk som har varit med i striden giva var femhundrade av människor, fäkreatur, åsnor och får såsom skatt åt HERREN. Så mycket skall tagas av den hälft som tillfaller dem, och du skall giva detta åt prästen Eleasar såsom en gärd åt HERREN. Men ur den hälft som tillfaller de övriga israeliterna skall du uttaga var femtionde av människor, sammalunda av fäkreatur, åsnor och får, korteligen, av all boskap, och detta skall du giva åt leviterna, som det åligger att iakttaga vad som är att iakttaga vid HERRENS tabernakel. Och Mose och prästen Eleasar gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose. Och rovet, nämligen återstoden av det byte som krigsfolket hade tagit utgjorde: av får sex hundra sjuttiofem tusen, av fäkreatur sjuttiotvå tusen, av åsnor sextioett tusen, och av människor, sådana kvinnor som icke hade haft med mankön att skaffa, tillsammans trettiotvå tusen personer. Och hälften därav, eller den del om tillföll dem som hade varit med striden, utgjorde: av får ett antal av tre hundra trettiosju tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN utgjorde sex hundra sjuttiofem får; av fäkreatur trettiosex tusen, varav skatten åt HERREN sjuttiotvå; av åsnor trettio tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN sextioen; av människor sexton tusen, varav skatten åt HERREN trettiotvå personer. Och skatten, den för HERREN bestämda gärden, gav Mose åt prästen Eleasar, såsom HERREN hade bjudit Mose. Och den hälft, som tillföll de övriga israeliterna, och som Mose hade avskilt från krigsfolkets, denna hälft, den som tillföll menigheten, utgjorde: av får tre hundra trettiosju tusen fem hundra, av fäkreatur trettiosex tusen, av åsnor trettio tusen fem hundra och av människor sexton tusen. Och ur denna hälft, som tillföll de övriga israeliterna, uttog Mose var femtionde, både av människor och av boskap, och gav detta åt leviterna, som det ålåg att iakttaga vad som var att iakttaga vid HERRENS tabernakel, allt såsom HERREN hade bjudit Mose. Och befälhavarna över härens avdelningar, över- och underhövitsmännen, trädde fram till Mose. Och de sade till Mose: »Dina tjänare hava räknat antalet av de krigsmän som vi hava haft under vårt befäl, och icke en enda fattas bland oss. Därför hava vi nu såsom en offergåva åt HERREN burit fram var och en del som han har kommit över av gyllene klenoder, armband av olika slag, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att bringa försoning för oss inför HERRENS ansikte.» Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av dem, alla slags klenoder. Och guldet som gavs såsom gärd åt HERREN av över- och underhövitsmännen utgjorde sammanlagt sexton tusen sju hundra femtio siklar. Manskapet hade tagit byte var och en för sig. Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av över- och underhövitsmännen och buro in det i uppenbarelsetältet, för att det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför HERRENS ansikte.
Episteln
1 Korinthierbrevet 9:24-27;10:1-5
I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för att I mån vinna lönen. Men alla som vilja deltaga i en sådan tävlan pålägga sig återhållsamhet i alla stycken: dessa för att vinna en förgänglig segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig. Jag för min del löper alltså icke såsom gällde det ett ovisst mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret. Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet. [1] Se Förvaltare i Ordförkl. Ty jag vill säga eder detta, mina bröder: Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet; alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses; alla åto de samma andliga mat, och alla drucko de samma andliga dryck -- de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen.
Första läsningen
Sätt basunen för din mun! »Såsom en örn kommer fienden över HERRENS hus, eftersom de hava överträtt mitt förbund och avfallit från min lag. De ropa till mig: »Min Gud! Vi känna dig, vi av Israel.» Men eftersom Israel har förkastat vad gott är, skall fienden jaga honom. Själva valde de sig konungar, som icke kommo från mig; de tillsatte furstar, utan att jag fick veta något därom av sitt silver och guld gjorde de sig avgudar, ty det skulle ju förstöras. En styggelse är din kalv, Samarien! Min vrede är upptänd mot dessa människor; huru länge skola de kunna undgå straff? Från Israel har ju kalven kommit; en konstarbetare har gjort honom, och en gud är han icke. Nej, Samariens kalv skall bliva krossad till smulor. Ty vind så de, och storm skola de skörda. Säd skola de icke få, deras gröda skall icke giva någon föda, och giver den någon, skola främlingar uppsluka den. Uppslukad varder Israel! Redan aktas de bland hedningarna såsom ett värdelöst ting. Ty väl hava de dragit åstad upp till Assur, lika vildåsnor som gå sin egen väg, ja, väl vill Efraim köpslå om älskog; men huru de än köpslå bland hedningarna, skall jag dock nu tränga dem tillhopa och låta dem begynna en tid av ringhet, under överkonungens förtryck. Eftersom Efraim har gjort sig så många altaren till synd, skola ock hans altaren bliva honom till synd. Om jag än skriver mina lagar för honom i tiotusental, så räknas de ju dock för en främlings lagar. Såsom slaktoffergåvor åt mig offrar man kött som man sedan äter upp; HERREN har intet behag till sådana. Nu kommer han ihåg deras missgärning och hemsöker deras synder; till Egypten skola de få vända tillbaka. Och eftersom Israel har förgätit sin skapare och byggt sig palatser, och eftersom Juda har uppfört så många befästa städer, skall jag sända en eld mot hans städer, och den skall förtära palatsen i dem.
Morgonbön — andra läsningen
I femtonde året av kejsar Tiberius' regering, när Pontius Pilatus var landshövding i Judeen, och Herodes var landsfurste i Galileen, och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och Trakonitis-landet, och Lysanias landsfurste i Abilene, på den tid då Hannas var överstepräst jämte Kaifas -- då kom Guds befallning till Johannes, Sakarias' son, i öknen; och han gick åstad och predikade i hela trakten omkring Jordan bättringens döpelse till syndernas förlåtelse. Så uppfylldes vad som var skrivet i profeten Esaias' utsagors bok: »Hör rösten av en som ropar i öknen: Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom. Alla dalar skola fyllas och alla berg och höjder sänkas; vad krokigt är skall bliva rak väg, och vad oländigt är skall bliva släta stigar; och allt kött skall se Guds frälsning.'» Han sade nu till folket som kom ut för att låta döpa sig av honom: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen? Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. Och sägen icke vid eder själva: 'Vi hava ju Abraham till fader'; Ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham. Redan är också yxan satt till roten på träden; så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat på elden. Och folket frågade honom och sade: »Vad skola vi då göra?» Han svarade och sade till dem: »Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon; och en som har matförråd, han göre sammalunda.» Så kommo ock publikaner för att låta döpa sig, och de sade till honom: »Mästare, vad skola vi göra?» Han svarade dem: »Kräven icke ut mer än vad som är eder föreskrivet.» Också krigsmän frågade honom och sade: »Vad skola då vi göra? Han svarade dem: »Tilltvingen eder icke penningar av någon, genom hot eller på annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold.» Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina hjärtan om Johannes icke till äventyrs vore Messias. Men Johannes tog till orda och sade: till dem alla: »Jag döper eder med vatten, men den som kommer, som är starkare än jag, den vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa; han skall döpa eder i helig ande och eld. Han har sin kastskovel i handen, ty han vill noga rensa sin loge och samla in vetet i sin lada; men agnarna skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes.» Så förmanade han folket också i många andra stycken och förkunnade evangelium för dem. Men när han hade förehållit Herodes, landsfursten, hans synd i fråga om hans broders hustru Herodias och förehållit honom allt det onda som han eljest hade gjort, lade Herodes till allt annat också det att han inspärrade Johannes i fängelse. När nu allt folket lät döpa sig och jämväl Jesus blev döpt, så skedde därvid, medan han bad, att himmelen öppnades, och den helige Ande sänkte sig ned över honom I lekamlig skepnad såsom en duva; och från himmelen kom en röst: »Du är min älskade Son; i dig har jag funnit behag.» Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt verk. Och man menade att han var son av Josef, som var son av Eli, som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av Melki, som var son av Jannai, som var son av Josef, som var son av Mattatias, som var son av Amos, som var son av Naum, som var son av Esli, som var son av Naggai, som var son av Maat, som var son av Mattatias, som var son av Semein, som var son av Josek, som var son av Joda, som var son av Joanan, som var son av Resa, som var son av Sorobabel, som var son av Salatiel, som var son av Neri, som var son av Melki, som var son av Addi, som var son av Kosam, som var son av Elmadam, som var son av Er, som var son av Jesus, som var son av Elieser, som var son av Jorim, som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av Simeon, som var son av Judas, som var son av Josef, som var son av Jonam, som var son av Eljakim, som var son av Melea, som var son av Menna, som var son av Mattata, som var son av Natam, som var son av David, som var son av Jessai, som var son av Jobed, som var son av Boos, som var son av Sala, som var son av Naasson, som var son av Aminadab, som var son av Admin, som var son av Arni, som var son av Esrom, som var son av Fares, som var son av Judas, som var son av Jakob, som var son av Isak, som var son av Abraham, som var son av Tara, som var son av Nakor, som var son av Seruk, som var son av Ragau, som var son av Falek, som var son av Eber, som var son av Sala, som var son av Kainam, som var son av Arfaksad, som var son av Sem, som var son av Noa, som var son av Lamek, som var son av Matusala, som var son av Enok, som var son av Jaret som var son av Maleleel, som var son av Kainan, som var son av Enos, som var son av Set, som var son av Adam, som var son av Gud.
Responsoriepsalm
En sång av esraiten Etan. Jag vill sjunga om HERRENS nådegärningar evinnerligen; jag vill låta min mun förkunna din trofasthet, från släkte till släkte. Ja, jag säger: För evig tid skall nåd byggas upp; i himmelen, där befäster du din trofasthet. »Jag har slutit ett förbund med min utvalde, med ed har jag lovat min tjänare David: 'Jag skall befästa din säd för evig tid och bygga din tron från släkte till släkte.'» Sela. Av himlarna prisas dina under, o HERRE, och i de heligas församling din trofasthet. Ty vilken i skyn kan liknas vid HERREN, vilken bland Guds söner kan aktas lik HERREN? Ja, Gud är mycket förskräcklig i de heligas råd och fruktansvärd utöver alla som äro omkring honom. HERRE, härskarornas Gud, vem är dig lik? Stark är HERREN; och din trofasthet är runt omkring dig. Du är den som råder över havets uppror; när dess böljor resa sig, stillar du dem. Du krossade Rahab, så att han låg lik en slagen; med din mäktiga arm förströdde du dina fiender. Din är himmelen, din är ock jorden; du har grundat jordens krets med allt vad därpå är. Norr och söder, dem har du skapat; Tabor och Hermon jubla i ditt namn. Du har en arm med hjältekraft, mäktig är din hand, hög är din högra hand. Rättfärdighet och rätt äro din trons fäste, nåd och sanning stå inför ditt ansikte. Saligt är det folk som vet vad jubel är, de som vandra, o HERRE, i ditt ansiktes ljus. I ditt namn fröjda de sig alltid, och genom din rättfärdighet upphöjas de. Ty du är deras starkhet och prydnad, och genom din nåd upphöjer du vårt horn. Ty han som är vår sköld tillhör HERREN, vår konung tillhör Israels Helige. På den tiden talade du i en syn till dina fromma och sade: »Jag har lagt hjälp i en hjältes hans, jag har upphöjt en yngling ur folket. Jag har funnit min tjänare David och smort honom med min helig olja. Min hand skall stadigt vara med honom, och min arm skall styrka honom. Ingen fiende skall oförtänkt komma över honom, och ingen orättfärdig skall förtrycka honom; nej, jag skall krossa hans ovänner framför honom, och jag skall hemsöka dem som hata honom. Min trofasthet och min nåd skola vara med honom, och i mitt namn skall hans horn varda upphöjt. Jag skall lägga havet under hans hand och strömmarna under hans högra hand. Han skall kalla mig så: 'Du min fader, min Gud och min frälsnings klippa.' Ja, jag skall göra honom till den förstfödde, till den högste bland konungarna på jorden. Jag skall bevara min nåd åt honom evinnerligen, och mitt förbund med honom skall förbliva fast. Jag skall låta hans säd bestå till evig tid, och hans tron, så länge himmelen varar. Om hans barn övergiva min lag och icke vandra efter mina rätter, om de bryta mot mina stadgar och icke hålla mina bud, då skall jag väl hemsöka deras överträdelse med ris och deras missgärning med plågor, men min nåd skall jag ej taga ifrån honom, och jag skall icke svika i trofasthet. Jag skall icke bryta mitt förbund, och vad mina läppar hava talat skall jag ej förändra. En gång har jag svurit det vid min helighet, och mitt löfte till David skall jag icke bryta. Hans säd skall förbliva evinnerligen och hans tron inför mig så länge som solen; såsom månen skall den bestå evinnerligen. Och trofast är vittnet i skyn.» Sela. Men nu har du förkastat och förskjutit din smorde och handlat i vrede mot honom. Du har upplöst förbundet med din tjänare, du har oskärat hans krona och kastat den ned till jorden. Du har brutit ned alla hans murar, du har gjort hans fästen till spillror. Alla som gå vägen fram plundra honom, han har blivit till smälek för sina grannar. Du har upphöjt hans ovänners högra hand och berett alla hans fiender glädje. Ja, du har låtit hans svärdsegg vika tillbaka och icke hållit honom uppe i striden. Du har gjort slut på hans glans och slagit hans tron till jorden. Du har förkortat hans ungdoms dagar, du har höljt honom med skam. Sela. Huru länge, o HERRE, skall du så alldeles fördölja dig? Huru länge skall din vrede brinna såsom eld? Tänk på huru kort mitt liv varar, och huru förgängliga du har skapat alla människors barn. Ty vilken är den man som får leva och undgår att se döden? Vem räddar din själ från dödsrikets våld? Sela. Herre, var äro din forna nådegärningar, vad du lovade David med ed i din trofasthet. Tänk, Herre, på dina tjänares smälek, på vad jag måste fördraga av alla de många folken; tänk på huru dina fiender smäda, o HERRE, huru de smäda din smordes fotspår. Lovad vare HERREN evinnerligen! Amen, Amen.
Evangelium
»Ty med himmelriket är det, såsom när en husbonde bittida om morgonen gick ut för att leja åt sig arbetare till sin vingård. Och när han hade kommit överens med arbetarna om en viss dagspenning[1], sände han dem till sin vingård. När han sedan gick ut vid tredje timmen, fick han se några andra stå sysslolösa på torget; och han sade till dem: 'Gån ock I till min vingård, så skall jag giva eder vad skäligt är.' Och de gingo. Åter gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde sammalunda. Också vid elfte timmen gick han ut och fann då några andra stå där; och han sade till dem: 'Varför stån I här hela dagen sysslolösa?' De svarade honom: 'Därför att ingen har lejt oss.' Då sade han till dem: 'Gån ock I till min vingård.' När det så hade blivit afton, sade vingårdens herre till sin förvaltare: 'Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.' Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var och en av dem full dagspenning. När sedan de första kommo, trodde de att de skulle få mer, men också var och en av dem fick samma dagspenning. När de så fingo, knorrade de mot husbonden. och sade: 'Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga och solens hetta?' Då svarade han en av dem och sade: 'Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen? Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva lika mycket som åt dig. Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?' -- Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista.»
Responsoriepsalm
Av David, här han ställde sig vansinnig inför Abimelek, och denne drev honom ifrån sig, och han gick sin väg. Jag vill lova HERREN alltid; hans pris skall ständigt vara i min mun. Min själ skall berömma sig av HERREN; de ödmjuka skola höra det och glädja sig. Loven med mig HERREN, låtom oss med varandra upphöja hans namn. Jag sökte HERREN, och han svarade mig, och ur all min förskräckelse räddade han mig. De som skåda upp till honom stråla av fröjd, och deras ansikten behöva icke rodna av blygsel. Här är en betryckt som ropade, och HERREN hörde honom och frälste honom ur all hans nöd. HERRENS ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom, och han befriar dem. Smaken och sen att HERREN är god; säll är den som tager sin tillflykt till honom. Frukten HERREN, I hans helige; ty de som frukta honom lida ingen brist. Unga lejon lida nöd och hungra, men de som söka HERREN hava icke brist på något gott. Kommen, barn, hören mig; jag skall lära eder HERRENS fruktan. Är du en man som älskar livet och önskar att se goda dagar? Avhåll då din tunga från det som är ont och dina läppar från att tala svek. Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är, sök friden och trakta därefter. HERRENS ögon äro vända till de rättfärdiga och hans öron till deras rop. Men HERRENS ansikte är emot dem som göra det onda, han vill utrota deras åminnelse från jorden. När de rättfärdiga ropa, då hör HERREN och räddar dem ur all deras nöd. HERREN är nära dem som hava ett förkrossat hjärta och frälsar dem som hava en bedrövad ande. Den rättfärdige måste lida mycket, men HERREN räddar honom ur allt. Han bevarar alla hans ben; icke ett enda av dem skall sönderslås. Den ogudaktige skall dödas av olyckan, och de som hata den rättfärdige skola stå med skuld. Men sina tjänares själar förlossar HERREN, och ingen skall stå med skuld, som tager sin tillflykt till honom. [1] Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
Responsoriepsalm
För sångmästaren; en psalm av David, när profeten Natan kom till honom, då han hade gått in till Bat-Seba. Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet. Två mig väl från min missgärning, och rena mig från synd. Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig. Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon; på det att du må finnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar. Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig. Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden; så lär mig då vishet i mitt innersta. Skära mig med isop, så att jag varder ren; två mig, så att jag bliver vitare än snö. Låt mig förnimma fröjd och glädje, låt de ben som du har krossat få fröjda sig. Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig icke från ditt ansikte, och tag icke din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få fröjdas över din frälsning, och uppehåll mig med villighetens ande. Då skall jag lära överträdarna dina vägar, och syndarna skola omvända sig till dig. Rädda mig undan blodstider, Gud, du min frälsnings Gud, så skall min tunga jubla över din rättfärdighet. Herre, upplåt mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov. Ty du har icke behag till offer, eljest skulle jag giva dig sådana; till brännoffer har du icke lust. Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta. Gör väl mot Sion i din nåd, bygg upp Jerusalems murar.Då skall du undfå rätta offer, som behaga dig, brännoffer och heloffer; då skall man offra tjurar på ditt altare.
Responsoriepsalm
För sångmästaren; en psalm av David, när profeten Natan kom till honom, då han hade gått in till Bat-Seba. Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet. Två mig väl från min missgärning, och rena mig från synd. Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig. Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon; på det att du må finnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar. Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig. Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden; så lär mig då vishet i mitt innersta. Skära mig med isop, så att jag varder ren; två mig, så att jag bliver vitare än snö. Låt mig förnimma fröjd och glädje, låt de ben som du har krossat få fröjda sig. Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig icke från ditt ansikte, och tag icke din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få fröjdas över din frälsning, och uppehåll mig med villighetens ande. Då skall jag lära överträdarna dina vägar, och syndarna skola omvända sig till dig. Rädda mig undan blodstider, Gud, du min frälsnings Gud, så skall min tunga jubla över din rättfärdighet. Herre, upplåt mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov. Ty du har icke behag till offer, eljest skulle jag giva dig sådana; till brännoffer har du icke lust. Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta. Gör väl mot Sion i din nåd, bygg upp Jerusalems murar.Då skall du undfå rätta offer, som behaga dig, brännoffer och heloffer; då skall man offra tjurar på ditt altare.
Aftonbön — första läsningen
Och Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika boskapshjordar; och när de sågo Jaesers land och Gileads land, funno de att detta var en trakt för boskap. Då kommo Gads barn och Rubens barn och sade till Mose och prästen Eleasar och menighetens hövdingar: »Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon, det land som HERREN har låtit Israels menighet intaga, är ett land för boskap, och dina tjänare hava boskap.» Och de sade ytterligare: »Om vi hava funnit nåd inför dina ögon så må detta land givas åt dina tjänare till besittning. Låt oss slippa att gå över Jordan.» Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: »Skolen då I stanna här, under det att edra bröder draga ut i krig? Varför viljen I avvända Israels barns hjärtan från att gå över floden, in i det land som HERREN har givit åt dem? Så gjorde ock edra fäder, när jag sände dem från Kades-Barnea för att bese landet: sedan de hade dragit upp till Druvdalen och besett landet, avvände de Israels barns hjärtan från att gå in i det land som HERREN hade givit åt dem. Och på den dagen upptändes HERRENS vrede, och han svor och sade: 'Av de män som hava dragit upp ur Egypten skall ingen som är tjugu år gammal eller därutöver få se det land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob -- eftersom de icke i allt hava efterföljt mig ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, kenaséen, och Josua, Nuns son; ty de hava i allt efterföljt HERREN.' Så upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han lät dem driva omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte hade dött bort som hade gjort vad ont var i HERRENS ögon. Och se, nu haven I trätt i edra fäders fotspår, I, syndiga mäns avföda, och öken så ännu mer HERRENS vredes glöd mot Israel. Då I nu vänden eder bort ifrån honom, skall han låta Israel ännu längre bliva kvar i öknen, och I dragen så fördärv över allt detta folk.» Då trädde de fram till honom och sade: »Låt oss här bygga gårdar åt var boskap och städer åt våra kvinnor och barn. Själva vilja vi sedan skyndsamt väpna oss och gå åstad i spetsen för Israels barn, till dess vi hava fört dem dit de skola. Under tiden kunna våra kvinnor och barn bo i de befästa städerna och så vara skyddade mot landets inbyggare. Vi skola icke vända tillbaka hem, förrän Israels barn hava fått var och en sin arvedel. Ty vi vilja icke taga vår arvedel jämte dem, på andra sidan Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här på andra sidan Jordan, på östra sidan.» Mose svarade dem: »Om I gören såsom I nu haven sagt, om I väpnen eder inför HERREN till kriget, så att alla edra väpnade män gå över Jordan inför HERREN och stanna där, till dess han har fördrivit sina fiender för sig, om I alltså vänden tillbaka först då landet har blivit HERREN underdånigt, så skolen I vara utan skuld mot HERREN och Israel, och detta land skall då bliva eder besittning inför HERREN. Men om I icke så gören, se, då synden I mot HERREN, och I skolen då komma att förnimma eder synd, ty den skall drabba eder. Byggen eder nu städer åt edra kvinnor och barn, och gårdar åt eder boskap, och gören vad eder mun har talat.» Och Gads barn och Rubens barn talade till Mose och sade: »Dina tjänare skola göra såsom min herre bjuder. Våra barn våra hustrur, vår boskap och alla våra dragare skola bliva kvar här i Gileads städer. Men dina tjänare, vi så många som äro väpnade till strid, skola draga ditöver och kämpa inför HERREN, såsom min herre har sagt.» Och Mose gav befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua, Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar. Mose sade till dem: »Om Gads barn och Rubens barn gå över Jordan med eder, så många som äro väpnade till att kämpa inför HERREN, och landet så bliver eder underdånigt, då skolen I åt dem giva landet Gilead till besittning. Men om de icke draga väpnade ditöver med eder, så skola de få sin besittning ibland eder i Kanaans land.» Och Gads barn och Rubens barn svarade och sade: »Vad HERREN har sagt till dina tjänare, det vilja vi göra. Vi vilja draga väpnade över till Kanaans land inför HERREN, och så få vår arvsbesittning har på andra sidan Jordan.» Så gav då Mose åt dem, åt Gads barn, Rubens barn och ena hälften av Manasses, Josefs sons, stam, Sihons, amoréernas konungs, rike och Ogs rike, konungens i Basan: själva landet med dess städer och dessas områden, landets städer runt omkring. Och Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer, Atrot-Sofan, Jaeser, Jogbeha, Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer och boskapsgårdar. Och Rubens barn byggde upp Hesbon, Eleale, Kirjataim, Nebo och Baal-Meon -- vilkas namn hava ändrats -- och Sibma. Och de gåvo namn åt städerna som de byggde upp. Och Makirs, Manasses sons, barn gingo åstad till Gilead och intogo det och fördrevo amoréerna som bodde där. Och Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig där. Och Jair, Manasses son, gick åstad och intog deras byar och kallade dem Jairs byar. Och Noba gick åstad och intog Kenat, med underlydande orter, och kallade det Noba, efter sitt eget namn.
Andra läsningen
I herrar, given edra tjänare, vad rätt och billigt är; I veten ju, att också I haven en herre i himmelen. Varen uthålliga i bönen och vaken i den under tacksägelse. 3; Och bedjen jämväl för oss, att Gud må åt oss öppna en dörr för ordet, så att vi få förkunna Kristi hemlighet, den hemlighet, för vars skull jag också är en fånge; ja, bedjen, att jag må uppenbara den med de rätta orden. Skicken eder visligt mot dem som stå utanför och tagen väl i akt vart lägligt tillfälle. Edert tal vare alltid välbehagligt, kryddat med salt; I bören förstå, huru I skolen svara var och en. Om allt vad mig angår skall min älskade broder Tykikus, min trogne tjänare och min medtjänare i Herren, underrätta eder. Honom sänder jag till eder, just för att I skolen få veta, huru det är med oss, och för att han skall hugna edra hjärtan. Tillika sänder jag Onesimus, min trogne och älskade broder, eder landsman. De skola underrätta eder om allting här. Aristarkus, min medfånge, hälsar eder; så gör ock Markus, Barnabas syskonbarn. Angående honom haven I redan fått föreskrifter; och om han kommer till eder, så tagen vänligt emot honom. Också Jesus, som kallas Justus, hälsar eder. Av de omskurna äro dessa mina enda medarbetare för Guds rike, och de hava varit mig till hugnad. Epafras, eder landsman, hälsar eder, en Kristi Jesu tjänare, som i sina böner alltid kämpar för eder, för att I skolen stå fasta och vara fullkomliga och fullt vissa i allt som är Guds vilja. Ty jag giver honom det vittnesbördet, att han har stor möda för eder likasom ock för dem som bo i Laodicea och i Hierapolis. Lukas, läkaren, den älskade brodern, hälsar eder; så gör ock Demas. Hälsen bröderna i Laodicea, så ock Nymfas tillika med den församling som kommer tillhopa i hans hus. Sedan detta brev har blivit uppläst hos eder, så sörjen för att det ock bliver uppläst i laodicéernas församling och att jämväl I fån läsa det brev, som kommer från Laodicea. Sägen ock detta till Arkippus: »Hav akt på det ämbete, som du har undfått i Herren, så att du fullgör, vad därtill hör.» Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Tänken på mina bojor. Nåd vare med eder.
Andra läsningen
Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad. Bären varandras bördor; så uppfyllen I Kristi lag. Ty om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så bedrager han sig själv. Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter vad andra äro. Ty var och en har sin egen börda att bära. Den som får undervisning i ordet, han låte den som undervisar honom få del med sig i allt gott. Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda. Den som sår i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda förgängelse, men den som sår i Andens åker, han skall av Anden skörda evigt liv. Och låtom oss icke förtröttas att göra vad gott är; ty om vi icke uppgivas, så skola vi, när tiden är inne, få inbärga vår skörd. Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra vad gott är mot var man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron. Sen här med vilka stora bokstäver jag egenhändigt skriver till eder! Alla de som eftersträva ett gott anseende här i köttet, de vilja nödga eder till omskärelse, detta allenast för att de själva skola undgå att bliva förföljda för Kristi kors' skull. Ty icke ens dessa omskurna själva hålla lagen. Nej, det är för att kunna berömma sig av edert kött som de vilja att I skolen låta omskära eder. Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors, genom vilket världen för mig är korsfäst, och jag för världen. Ty det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren; allt beror på huruvida han är en ny skapelse. Och över alla dem som komma att vandra efter detta rättesnöre, över dem vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel. Må nu ingen härefter vålla mig oro; ty jag bär Jesu märken på min kropp. Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande, mina bröder. Amen.
Andra läsningen
Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade, och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger vunnen.» Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus! Alltså, mina älskade bröder, varen fasta, orubbliga, alltid överflödande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete icke är fåfängt i Herren. [1] Se Själisk i Ordförkl.
Andra läsningen
Mina bröder, jag vill taga ett exempel från vad som gäller bland människor. Icke ens när fråga är om en människas testamentsförordnande, kan någon upphäva det eller lägga något därtill, sedan det en gång har vunnit gällande kraft. Nu gåvos löftena åt Abraham, så ock åt hans »säd». Det heter icke: »och åt dem som komma av din säd», såsom när det talas om många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: »och åt din säd», vilken är Kristus. Vad jag alltså vill säga är detta: Ett förordnande som Gud redan hade givit gällande kraft kan icke genom en lag, som utgavs fyra hundra trettio år därefter, hava blivit ogiltigt, så att löftet därmed har gjorts om intet. Om det nämligen vore på grund av lag som arvet skulle undfås, så vore det icke på grund av löfte. Men åt Abraham har Gud skänkt det genom ett löfte. Vartill tjänade då lagen? Jo, på det att överträdelserna skulle komma i dagen, blev den efteråt given, för att gälla till dess att »säden» skulle komma, han åt vilken löftet hade blivit givet; och den utgavs genom änglar och överlämnades i en medlares hand. Men den som är medlare är icke medlare för allenast en enda. Men Gud är en. Är då lagen emot Guds löften? Bort det! Om en lag hade blivit given, som kunde göra levande, då skulle rättfärdigheten verkligen komma av lagen. Men nu har skriften inneslutit alltsammans under synd, för att det som var utlovat skulle, av tro på Jesus Kristus, komma dem till del som tro.
Evangelium
Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det spordes att han var hemma, församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem. Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män. Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame låg på. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina synder förlåtas dig.» Nu sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan: »Huru kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder, utom Gud allena?» Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i edra hjärtan? Vilket är lättare, att säga till den lame: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga: 'Stå upp, tag din säng och gå'? Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå hem.» Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn, så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade: »Sådant hava vi aldrig sett.» Åter begav han sig ut och gick längs med sjön. Och allt folket kom till honom, och han undervisade dem. När han nu gick där fram, fick han se Levi, Alfeus' son, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då steg han upp och följde honom. När Jesus därefter låg till bords i hans hus, voro där såsom bordsgäster, jämte Jesus och hans lärjungar, också många publikaner och syndare; ty många sådana funnos bland dem som följde honom. Men när de skriftlärde bland fariséerna sågo att han åt med publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: »Huru kan han äta med publikaner och syndare?» När Jesus hörde detta, sade han till dem: »Det är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.» Och Johannes' lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom och sade till honom: »Varför fasta icke dina lärjungar, då Johannes' lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?» Jesus svarade dem: »Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan brudgummen ännu är hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen hos sig, kunna de icke fasta. Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då, på den tiden, skola de fasta. -- Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre. Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar.» Och det hände sig på sabbaten att han tog vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar begynte rycka av axen, medan de gingo. Då sade fariséerna till honom: »Se! Huru kunna de på sabbaten göra vad som icke är lovligt?» Han svarade dem: »Haven I aldrig läst vad David gjorde, när han själv och de som följde honom kommo i nöd och blevo hungriga: huru han då, på den tid Abjatar var överstepräst, gick in i Guds hus och åt skådebröden -- fastän det ju icke är lovligt för andra än för prästerna att äta sådant bröd -- och huru han jämväl gav åt dem som följde honom?» Därefter sade han till dem: »Sabbaten blev gjord för människans skull, och icke människan för sabbatens skull. Så år då Människosonen herre också över sabbaten.»
Aftonbön — andra läsningen
I oförståndige galater! Vem har så dårat eder, I som dock haven fått Jesus Kristus målad för edra ögon såsom korsfäst? Allenast det vill jag att I skolen svara mig på: Kom det sig av laggärningar att I undfingen Anden, eller kom det sig därav att I lyssnaden i tro? Ären I så oförståndiga? I, som haven begynt i Anden, viljen I nu sluta i köttet? Haven I då upplevat så mycket förgäves -- om det nu verkligen har varit förgäves? Alltså, att han som förlänade eder Anden och utförde kraftgärningar bland eder gjorde detta, kom det sig av laggärningar eller därav att I lyssnaden i tro, i enlighet med det ordet: »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»? Så mån I nu veta att de som låta det bero på tro, de äro Abrahams barn. Och eftersom skriften förutsåg att det var av tro som hedningarna skulle bliva rättfärdiggjorda av Gud, så gav den i förväg åt Abraham detta glada budskap: »I dig skola alla folk varda välsignade.» Alltså bliva de som låta det bero på tro välsignade tillika med Abraham, honom som trodde. Ty alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under förbannelse. Det är nämligen skrivet: »Förbannad vare var och en som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok, och icke gör därefter.» Och att ingen i kraft av lag bliver rättfärdig inför Gud, det är uppenbart, eftersom det heter: »Den rättfärdige skall leva av tro.» Men i lagen beror det icke på tro; tvärtom heter det: »Den som gör efter dessa stadgar skall leva genom dem.» Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull. Det är ju skrivet: »Förbannad är var och en som är upphängd på trä.» Vi friköptes, för att den välsignelse som hade givits åt Abraham skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden. Mina bröder, jag vill taga ett exempel från vad som gäller bland människor. Icke ens när fråga är om en människas testamentsförordnande, kan någon upphäva det eller lägga något därtill, sedan det en gång har vunnit gällande kraft. Nu gåvos löftena åt Abraham, så ock åt hans »säd». Det heter icke: »och åt dem som komma av din säd», såsom när det talas om många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: »och åt din säd», vilken är Kristus. Vad jag alltså vill säga är detta: Ett förordnande som Gud redan hade givit gällande kraft kan icke genom en lag, som utgavs fyra hundra trettio år därefter, hava blivit ogiltigt, så att löftet därmed har gjorts om intet. Om det nämligen vore på grund av lag som arvet skulle undfås, så vore det icke på grund av löfte. Men åt Abraham har Gud skänkt det genom ett löfte. Vartill tjänade då lagen? Jo, på det att överträdelserna skulle komma i dagen, blev den efteråt given, för att gälla till dess att »säden» skulle komma, han åt vilken löftet hade blivit givet; och den utgavs genom änglar och överlämnades i en medlares hand. Men den som är medlare är icke medlare för allenast en enda. Men Gud är en. Är då lagen emot Guds löften? Bort det! Om en lag hade blivit given, som kunde göra levande, då skulle rättfärdigheten verkligen komma av lagen. Men nu har skriften inneslutit alltsammans under synd, för att det som var utlovat skulle, av tro på Jesus Kristus, komma dem till del som tro. Men förrän tron kom, voro vi inneslutna under lagen och höllos i förvar under den, i förbidan på den tro som en gång skulle uppenbaras. Så har lagen blivit vår uppfostrare till Kristus, för att vi skola bliva rättfärdiga av tro. Men sedan tron har kommit, stå vi icke mer under uppfostrare. Alla ären I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus; ty I alla, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt eder Kristus. Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus. Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet.
Evangelium
Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade: »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son. Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma. Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.' Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap. Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem. Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad. Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga. Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.' Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster. Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder. Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara. Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan. Ty många äro kallade, men få utvalda.»
Evangelium
Då nu en gång folket, för att höra Guds ord, trängde sig inpå honom där han stod vid Gennesarets sjö, fick han se två båtar ligga vid sjöstranden; men de som fiskade hade gått i land och höllo på att skölja sina nät. Då steg han i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad honom lägga ut något litet från land. Sedan satte han sig ned och undervisade folket från båten. Och när han hade slutat att tala, sade han till Simon: »Lägg ut på djupet; och kasten där ut edra nät till fångst.» Då svarade Simon och sade: »Mästare, vi hava arbetat hela natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut näten.» Och när de hade gjort så, fingo de en stor hop fiskar i sina nät; och näten gingo sönder. Då vinkade de åt sina kamrater i den andra båten, att dessa skulle komma och hjälpa dem. Och de kommo och fyllde upp båda båtarna, så att de begynte sjunka. När Simon Petrus såg detta, föll han ned för Jesu knän och sade: »Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa.» Ty för detta fiskafänges skull hade han och alla som voro med honom betagits av häpnad, jämväl Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, som deltogo med Simon i fisket. Men Jesus sade till Simon: »Frukta icke; härefter skall du fånga människor.» Och de förde båtarna i land och lämnade alltsammans och följde honom.
Evangelium
»Detta har jag talat till eder, för att I icke skolen komma på fall. Man skall utstöta eder ur synagogorna; ja, den tid kommer, då vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta offertjänst åt Gud. Och så skola de göra, därför att de icke hava lärt känna Fadern, ej heller mig. Men detta har jag talat till eder, för att I, när den tiden är inne, skolen komma ihåg att jag har sagt eder det. Jag sade eder det icke från begynnelsen, ty jag var ju hos eder. Och nu går jag bort till honom som har sänt mig; och ingen av eder frågar mig vart jag går. Men edra hjärtan äro uppfyllda av bedrövelse, därför att jag har sagt eder detta. Dock säger jag eder sanningen: Det är nyttigt för eder att jag går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till eder. Och när han kommer, skall han låta världen få veta sanningen i fråga om synd och rättfärdighet och dom: i fråga om synd, ty de tro icke på mig; i fråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern, och I sen mig icke mer; i fråga om dom, ty denna världens furste är nu dömd. Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det. Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall förkunna för eder vad komma skall. Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall förkunna det för eder. Allt vad Fadern har, det är mitt; därför sade jag att han skall taga av mitt och förkunna det för eder. En liten tid, och I sen mig icke mer; och åter en liten tid, och I fån se mig[1].» Då sade några av hans lärjungar till varandra: »Vad är detta som han säger till oss: 'En liten tid, och I sen mig icke; och åter en liten tid, och I fån se mig', så ock: 'Jag går till Fadern'?» De sade alltså: »Vad är detta som han säger: 'En liten tid'? Vi förstå icke vad han talar.» Då märkte Jesus att de ville fråga honom, och han sade till dem: »I talen med varandra om detta som jag sade: 'En liten tid, och I sen mig icke; och åter en liten tid, och I fån se mig.' Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen bliva bedrövade, men eder bedrövelse skall vändas i glädje. När en kvinna föder barn, har hon bedrövelse, ty hennes stund är kommen; men när hon har fött barnet, kommer hon icke mer ihåg sin vedermöda, ty hon gläder sig över att en människa är född till världen. Så haven ock I nu bedrövelse; men jag skall se eder åter, och då skola edra hjärtan glädja sig, och ingen skall taga eder glädje ifrån eder. Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Vad I bedjen Fadern om, det skall han giva eder i mitt namn. Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig. Detta har jag talat till eder i förtäckta ord; den tid kommer, då jag icke mer skall tala till eder i förtäckta ord, utan öppet förkunna för eder om Fadern. På den dagen skolen I bedja i mitt namn. Och jag säger eder icke att jag skall bedja Fadern för eder, ty Fadern själv älskar eder, eftersom I haven älskat mig och haven trott att jag är utgången från Gud. Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen; åter lämnar jag världen och går till Fadern.» Då sade hans lärjungar: »Se, nu talar du öppet och brukar inga förtäckta ord. Nu veta vi att du vet allt, och att det icke är behövligt för dig att man frågar dig; därför tro vi att du är utgången från Gud.» Jesus svarade dem: »Nu tron I? Se, den stund kommer, ja, den är redan kommen, så I skolen förskingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig allena. Dock, jag är icke allena, ty Fadern är med mig. Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i mig. I världen liden i betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.» [1] ty jag går till Fadern.
En daglig plan som läser Bibeln fortlöpande. Bibeltexten är allmän egendom. (Svenska Bibeln 1917)
Dagens läsningar, varje morgon
I Bosko väntar dagens läsningar på dig varje morgon — markera var och en som läst så att du aldrig tappar bort var du är, läs dem i någon av 30 översättningar och stanna upp vid en kort reflektion. Din traditions dagliga läsningar, följda och alltid nära till hands.