Today's Readings
The Scripture readings appointed for today, with the full text in your language. Follow the daily readings for your tradition, every morning, in the Bosko app.
Morning Prayer — First Lesson
Numbers 31
Och HERREN talade till Mose och sade: »Kräv ut hämnd för Israels barn midjaniterna; sedan skall du samlas till dina fäder. Då talade Mose till folket och sade: »Låten en del av edra män väpna sig till strid; dessa skola tåga mot Midjan och utföra HERRENS hämnd på Midjan. Tusen man ur var och en särskild av Israels alla stammar skolen I sända ut i striden.» Så avlämnades då ur Israels ätter tusen man av var stam: tolv tusen man, väpnade till strid. Och Mose sände dessa, tusen man av var stam, ut i striden; han sände med dem Pinehas, prästen Eleasars son, ut i striden, och denne tog med sig de heliga redskapen och larmtrumpeterna. Och de gingo till strids emot Midjan, såsom HERREN hade bjudit Mose, och dräpte allt mankön. Och jämte andra som då blevo slagna av dem dräptes ock de midjanitiska konungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem midjanitiska konungar; Bileam, Beors son, dräpte de ock med svärd. Och Israels barn förde Midjans kvinnor och barn bort såsom fångar; och alla deras dragare och all deras boskap och allt deras övriga gods togo de såsom byte. Och alla deras städer, i de trakter där de bodde, och alla deras tältläger brände de upp i eld. Och de togo med sig allt bytet, och allt vad de hade rövat, både människor och boskap. Och de förde fångarna och det rövade och bytet fram till Mose och prästen Eleasar och Israels barns menighet i lägret på Moabs hedar, som ligga vid Jordan mitt emot Jeriko. Och Mose och prästen Eleasar och alla menighetens hövdingar gingo dem till mötes utanför lägret. Men Mose förtörnades på krigsbefälet, över- och underhövitsmännen, när de kommo tillbaka från sitt krigståg. Mose sade till dem: »Haven I då låtit alla kvinnorna leva? Det var ju de som, på Bileams inrådan, förledde Israels barn till att begå otrohet mot HERREN i saken med Peor, och som därigenom vållade att en hemsökelse kom över HERRENS menighet. Så dräpen nu alla gossebarn, och dräpen alla kvinnor som hava haft med män, med mankön, att skaffa. Men alla flickebarn som icke hava haft med mankön att skaffa, dem mån I låta leva för eder räkning. Själva skolen I nu lägra eder utanför lägret, i sju dagar. Var och en av eder som har dräpt någon människa, och var och en som har kommit vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och på sjunde dagen -- såväl I själva som edra fångar. Alla kläder och allt som är förfärdigat av skinn och allt som är gjort av gethår och alla redskap av trä skolen I ock rena åt eder.» Och prästen Eleasar sade till stridsmännen som hade deltagit i kriget: Detta är den lagstadga som HERREN har givit Mose: Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly, allt sådant som tål eld, skolen I låta gå genom eld, så bliver det rent; dock bör det tillika renas med stänkelsevatten. Men allt som icke tål eld skolen I låta gå genom vatten. Och I skolen två edra kläder på sjunde dagen, så bliven I rena; därefter fån I gå in i lägret. Och HERREN talade till Mose och sade: Över det tagna rovet, både människor och boskap, skall du göra en beräkning, du tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen för menighetens familjer; sedan skall du dela rovet i två delar, mellan de krigare som hava varit med i striden och hela den övriga menigheten. Och du skall låta det krigsfolk som har varit med i striden giva var femhundrade av människor, fäkreatur, åsnor och får såsom skatt åt HERREN. Så mycket skall tagas av den hälft som tillfaller dem, och du skall giva detta åt prästen Eleasar såsom en gärd åt HERREN. Men ur den hälft som tillfaller de övriga israeliterna skall du uttaga var femtionde av människor, sammalunda av fäkreatur, åsnor och får, korteligen, av all boskap, och detta skall du giva åt leviterna, som det åligger att iakttaga vad som är att iakttaga vid HERRENS tabernakel. Och Mose och prästen Eleasar gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose. Och rovet, nämligen återstoden av det byte som krigsfolket hade tagit utgjorde: av får sex hundra sjuttiofem tusen, av fäkreatur sjuttiotvå tusen, av åsnor sextioett tusen, och av människor, sådana kvinnor som icke hade haft med mankön att skaffa, tillsammans trettiotvå tusen personer. Och hälften därav, eller den del om tillföll dem som hade varit med striden, utgjorde: av får ett antal av tre hundra trettiosju tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN utgjorde sex hundra sjuttiofem får; av fäkreatur trettiosex tusen, varav skatten åt HERREN sjuttiotvå; av åsnor trettio tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN sextioen; av människor sexton tusen, varav skatten åt HERREN trettiotvå personer. Och skatten, den för HERREN bestämda gärden, gav Mose åt prästen Eleasar, såsom HERREN hade bjudit Mose. Och den hälft, som tillföll de övriga israeliterna, och som Mose hade avskilt från krigsfolkets, denna hälft, den som tillföll menigheten, utgjorde: av får tre hundra trettiosju tusen fem hundra, av fäkreatur trettiosex tusen, av åsnor trettio tusen fem hundra och av människor sexton tusen. Och ur denna hälft, som tillföll de övriga israeliterna, uttog Mose var femtionde, både av människor och av boskap, och gav detta åt leviterna, som det ålåg att iakttaga vad som var att iakttaga vid HERRENS tabernakel, allt såsom HERREN hade bjudit Mose. Och befälhavarna över härens avdelningar, över- och underhövitsmännen, trädde fram till Mose. Och de sade till Mose: »Dina tjänare hava räknat antalet av de krigsmän som vi hava haft under vårt befäl, och icke en enda fattas bland oss. Därför hava vi nu såsom en offergåva åt HERREN burit fram var och en del som han har kommit över av gyllene klenoder, armband av olika slag, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att bringa försoning för oss inför HERRENS ansikte.» Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av dem, alla slags klenoder. Och guldet som gavs såsom gärd åt HERREN av över- och underhövitsmännen utgjorde sammanlagt sexton tusen sju hundra femtio siklar. Manskapet hade tagit byte var och en för sig. Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av över- och underhövitsmännen och buro in det i uppenbarelsetältet, för att det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför HERRENS ansikte.
Morning Prayer — Second Lesson
Luke 3
I femtonde året av kejsar Tiberius' regering, när Pontius Pilatus var landshövding i Judeen, och Herodes var landsfurste i Galileen, och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och Trakonitis-landet, och Lysanias landsfurste i Abilene, på den tid då Hannas var överstepräst jämte Kaifas -- då kom Guds befallning till Johannes, Sakarias' son, i öknen; och han gick åstad och predikade i hela trakten omkring Jordan bättringens döpelse till syndernas förlåtelse. Så uppfylldes vad som var skrivet i profeten Esaias' utsagors bok: »Hör rösten av en som ropar i öknen: Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom. Alla dalar skola fyllas och alla berg och höjder sänkas; vad krokigt är skall bliva rak väg, och vad oländigt är skall bliva släta stigar; och allt kött skall se Guds frälsning.'» Han sade nu till folket som kom ut för att låta döpa sig av honom: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen? Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. Och sägen icke vid eder själva: 'Vi hava ju Abraham till fader'; Ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham. Redan är också yxan satt till roten på träden; så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat på elden. Och folket frågade honom och sade: »Vad skola vi då göra?» Han svarade och sade till dem: »Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon; och en som har matförråd, han göre sammalunda.» Så kommo ock publikaner för att låta döpa sig, och de sade till honom: »Mästare, vad skola vi göra?» Han svarade dem: »Kräven icke ut mer än vad som är eder föreskrivet.» Också krigsmän frågade honom och sade: »Vad skola då vi göra? Han svarade dem: »Tilltvingen eder icke penningar av någon, genom hot eller på annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold.» Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina hjärtan om Johannes icke till äventyrs vore Messias. Men Johannes tog till orda och sade: till dem alla: »Jag döper eder med vatten, men den som kommer, som är starkare än jag, den vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa; han skall döpa eder i helig ande och eld. Han har sin kastskovel i handen, ty han vill noga rensa sin loge och samla in vetet i sin lada; men agnarna skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes.» Så förmanade han folket också i många andra stycken och förkunnade evangelium för dem. Men när han hade förehållit Herodes, landsfursten, hans synd i fråga om hans broders hustru Herodias och förehållit honom allt det onda som han eljest hade gjort, lade Herodes till allt annat också det att han inspärrade Johannes i fängelse. När nu allt folket lät döpa sig och jämväl Jesus blev döpt, så skedde därvid, medan han bad, att himmelen öppnades, och den helige Ande sänkte sig ned över honom I lekamlig skepnad såsom en duva; och från himmelen kom en röst: »Du är min älskade Son; i dig har jag funnit behag.» Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt verk. Och man menade att han var son av Josef, som var son av Eli, som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av Melki, som var son av Jannai, som var son av Josef, som var son av Mattatias, som var son av Amos, som var son av Naum, som var son av Esli, som var son av Naggai, som var son av Maat, som var son av Mattatias, som var son av Semein, som var son av Josek, som var son av Joda, som var son av Joanan, som var son av Resa, som var son av Sorobabel, som var son av Salatiel, som var son av Neri, som var son av Melki, som var son av Addi, som var son av Kosam, som var son av Elmadam, som var son av Er, som var son av Jesus, som var son av Elieser, som var son av Jorim, som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av Simeon, som var son av Judas, som var son av Josef, som var son av Jonam, som var son av Eljakim, som var son av Melea, som var son av Menna, som var son av Mattata, som var son av Natam, som var son av David, som var son av Jessai, som var son av Jobed, som var son av Boos, som var son av Sala, som var son av Naasson, som var son av Aminadab, som var son av Admin, som var son av Arni, som var son av Esrom, som var son av Fares, som var son av Judas, som var son av Jakob, som var son av Isak, som var son av Abraham, som var son av Tara, som var son av Nakor, som var son av Seruk, som var son av Ragau, som var son av Falek, som var son av Eber, som var son av Sala, som var son av Kainam, som var son av Arfaksad, som var son av Sem, som var son av Noa, som var son av Lamek, som var son av Matusala, som var son av Enok, som var son av Jaret som var son av Maleleel, som var son av Kainan, som var son av Enos, som var son av Set, som var son av Adam, som var son av Gud.
Evening Prayer — First Lesson
Numbers 32
Och Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika boskapshjordar; och när de sågo Jaesers land och Gileads land, funno de att detta var en trakt för boskap. Då kommo Gads barn och Rubens barn och sade till Mose och prästen Eleasar och menighetens hövdingar: »Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon, det land som HERREN har låtit Israels menighet intaga, är ett land för boskap, och dina tjänare hava boskap.» Och de sade ytterligare: »Om vi hava funnit nåd inför dina ögon så må detta land givas åt dina tjänare till besittning. Låt oss slippa att gå över Jordan.» Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: »Skolen då I stanna här, under det att edra bröder draga ut i krig? Varför viljen I avvända Israels barns hjärtan från att gå över floden, in i det land som HERREN har givit åt dem? Så gjorde ock edra fäder, när jag sände dem från Kades-Barnea för att bese landet: sedan de hade dragit upp till Druvdalen och besett landet, avvände de Israels barns hjärtan från att gå in i det land som HERREN hade givit åt dem. Och på den dagen upptändes HERRENS vrede, och han svor och sade: 'Av de män som hava dragit upp ur Egypten skall ingen som är tjugu år gammal eller därutöver få se det land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob -- eftersom de icke i allt hava efterföljt mig ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, kenaséen, och Josua, Nuns son; ty de hava i allt efterföljt HERREN.' Så upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han lät dem driva omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte hade dött bort som hade gjort vad ont var i HERRENS ögon. Och se, nu haven I trätt i edra fäders fotspår, I, syndiga mäns avföda, och öken så ännu mer HERRENS vredes glöd mot Israel. Då I nu vänden eder bort ifrån honom, skall han låta Israel ännu längre bliva kvar i öknen, och I dragen så fördärv över allt detta folk.» Då trädde de fram till honom och sade: »Låt oss här bygga gårdar åt var boskap och städer åt våra kvinnor och barn. Själva vilja vi sedan skyndsamt väpna oss och gå åstad i spetsen för Israels barn, till dess vi hava fört dem dit de skola. Under tiden kunna våra kvinnor och barn bo i de befästa städerna och så vara skyddade mot landets inbyggare. Vi skola icke vända tillbaka hem, förrän Israels barn hava fått var och en sin arvedel. Ty vi vilja icke taga vår arvedel jämte dem, på andra sidan Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här på andra sidan Jordan, på östra sidan.» Mose svarade dem: »Om I gören såsom I nu haven sagt, om I väpnen eder inför HERREN till kriget, så att alla edra väpnade män gå över Jordan inför HERREN och stanna där, till dess han har fördrivit sina fiender för sig, om I alltså vänden tillbaka först då landet har blivit HERREN underdånigt, så skolen I vara utan skuld mot HERREN och Israel, och detta land skall då bliva eder besittning inför HERREN. Men om I icke så gören, se, då synden I mot HERREN, och I skolen då komma att förnimma eder synd, ty den skall drabba eder. Byggen eder nu städer åt edra kvinnor och barn, och gårdar åt eder boskap, och gören vad eder mun har talat.» Och Gads barn och Rubens barn talade till Mose och sade: »Dina tjänare skola göra såsom min herre bjuder. Våra barn våra hustrur, vår boskap och alla våra dragare skola bliva kvar här i Gileads städer. Men dina tjänare, vi så många som äro väpnade till strid, skola draga ditöver och kämpa inför HERREN, såsom min herre har sagt.» Och Mose gav befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua, Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar. Mose sade till dem: »Om Gads barn och Rubens barn gå över Jordan med eder, så många som äro väpnade till att kämpa inför HERREN, och landet så bliver eder underdånigt, då skolen I åt dem giva landet Gilead till besittning. Men om de icke draga väpnade ditöver med eder, så skola de få sin besittning ibland eder i Kanaans land.» Och Gads barn och Rubens barn svarade och sade: »Vad HERREN har sagt till dina tjänare, det vilja vi göra. Vi vilja draga väpnade över till Kanaans land inför HERREN, och så få vår arvsbesittning har på andra sidan Jordan.» Så gav då Mose åt dem, åt Gads barn, Rubens barn och ena hälften av Manasses, Josefs sons, stam, Sihons, amoréernas konungs, rike och Ogs rike, konungens i Basan: själva landet med dess städer och dessas områden, landets städer runt omkring. Och Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer, Atrot-Sofan, Jaeser, Jogbeha, Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer och boskapsgårdar. Och Rubens barn byggde upp Hesbon, Eleale, Kirjataim, Nebo och Baal-Meon -- vilkas namn hava ändrats -- och Sibma. Och de gåvo namn åt städerna som de byggde upp. Och Makirs, Manasses sons, barn gingo åstad till Gilead och intogo det och fördrevo amoréerna som bodde där. Och Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig där. Och Jair, Manasses son, gick åstad och intog deras byar och kallade dem Jairs byar. Och Noba gick åstad och intog Kenat, med underlydande orter, och kallade det Noba, efter sitt eget namn.
Evening Prayer — Second Lesson
Galatians 3
I oförståndige galater! Vem har så dårat eder, I som dock haven fått Jesus Kristus målad för edra ögon såsom korsfäst? Allenast det vill jag att I skolen svara mig på: Kom det sig av laggärningar att I undfingen Anden, eller kom det sig därav att I lyssnaden i tro? Ären I så oförståndiga? I, som haven begynt i Anden, viljen I nu sluta i köttet? Haven I då upplevat så mycket förgäves -- om det nu verkligen har varit förgäves? Alltså, att han som förlänade eder Anden och utförde kraftgärningar bland eder gjorde detta, kom det sig av laggärningar eller därav att I lyssnaden i tro, i enlighet med det ordet: »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»? Så mån I nu veta att de som låta det bero på tro, de äro Abrahams barn. Och eftersom skriften förutsåg att det var av tro som hedningarna skulle bliva rättfärdiggjorda av Gud, så gav den i förväg åt Abraham detta glada budskap: »I dig skola alla folk varda välsignade.» Alltså bliva de som låta det bero på tro välsignade tillika med Abraham, honom som trodde. Ty alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under förbannelse. Det är nämligen skrivet: »Förbannad vare var och en som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok, och icke gör därefter.» Och att ingen i kraft av lag bliver rättfärdig inför Gud, det är uppenbart, eftersom det heter: »Den rättfärdige skall leva av tro.» Men i lagen beror det icke på tro; tvärtom heter det: »Den som gör efter dessa stadgar skall leva genom dem.» Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull. Det är ju skrivet: »Förbannad är var och en som är upphängd på trä.» Vi friköptes, för att den välsignelse som hade givits åt Abraham skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden. Mina bröder, jag vill taga ett exempel från vad som gäller bland människor. Icke ens när fråga är om en människas testamentsförordnande, kan någon upphäva det eller lägga något därtill, sedan det en gång har vunnit gällande kraft. Nu gåvos löftena åt Abraham, så ock åt hans »säd». Det heter icke: »och åt dem som komma av din säd», såsom när det talas om många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: »och åt din säd», vilken är Kristus. Vad jag alltså vill säga är detta: Ett förordnande som Gud redan hade givit gällande kraft kan icke genom en lag, som utgavs fyra hundra trettio år därefter, hava blivit ogiltigt, så att löftet därmed har gjorts om intet. Om det nämligen vore på grund av lag som arvet skulle undfås, så vore det icke på grund av löfte. Men åt Abraham har Gud skänkt det genom ett löfte. Vartill tjänade då lagen? Jo, på det att överträdelserna skulle komma i dagen, blev den efteråt given, för att gälla till dess att »säden» skulle komma, han åt vilken löftet hade blivit givet; och den utgavs genom änglar och överlämnades i en medlares hand. Men den som är medlare är icke medlare för allenast en enda. Men Gud är en. Är då lagen emot Guds löften? Bort det! Om en lag hade blivit given, som kunde göra levande, då skulle rättfärdigheten verkligen komma av lagen. Men nu har skriften inneslutit alltsammans under synd, för att det som var utlovat skulle, av tro på Jesus Kristus, komma dem till del som tro. Men förrän tron kom, voro vi inneslutna under lagen och höllos i förvar under den, i förbidan på den tro som en gång skulle uppenbaras. Så har lagen blivit vår uppfostrare till Kristus, för att vi skola bliva rättfärdiga av tro. Men sedan tron har kommit, stå vi icke mer under uppfostrare. Alla ären I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus; ty I alla, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt eder Kristus. Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus. Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet.
Readings follow the 1662 Book of Common Prayer (public domain). Scripture text is in the public domain. (Svenska Bibeln 1917)
Today's readings, every morning
Bosko brings the daily readings for your tradition to your day — with a reflection, the full Bible in 30 translations, and the liturgical calendar, in 18 languages.
