Today's Readings
The Scripture readings appointed for today, with the full text in your language. Follow the daily readings for your tradition, every morning, in the Bosko app.
Morning Prayer — First Lesson
Job 23
Därefter tog Job till orda och sade: Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull. Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor! Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis. Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig. Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig. Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare. Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej; har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där. Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld. Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av. Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal. Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock. Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar. Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom. Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse, ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
Morning Prayer — Second Lesson
Mark 15
Sedan nu översteprästerna, tillsammans med de äldste och de skriftlärde, hela Stora rådet, på morgonen hade fattat sitt beslut, läto de strax binda Jesus och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus. Då frågade Pilatus honom: »Är du judarnas konung?» Han svarade honom och sade: »Du säger det själv.» Och översteprästerna framställde många anklagelser mot honom. Pilatus frågade honom då åter och sade: »Svarar du intet? Du hör ju huru mycket det är som de anklaga dig för.» Men Jesus svarade intet mer, så att Pilatus förundrade sig. Nu plägade han vid högtiden giva dem en fånge lös, den som de begärde. Och där fanns då en man, han som kallades Barabbas, vilken satt fängslad jämte de andra som hade gjort upplopp och under upploppet begått dråp. Folket kom ditupp och begynte begära att han skulle göra åt dem såsom han plägade göra. Pilatus svarade dem och sade: »Viljen I att jag skall giva eder 'judarnas konung' lös?» Han förstod nämligen att det var av avund som översteprästerna hade dragit Jesus inför rätta. Men översteprästerna uppeggade folket till att begära att han hellre skulle giva dem Barabbas lös. När alltså Pilatus åter tog till orda och frågade dem: »Vad skall jag då göra med den som I kallen 'judarnas konung'?», så skriade de åter: »Korsfäst honom!» Men Pilatus frågade dem: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu ivrigare: »Korsfäst honom!» Och eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan till att korsfästas. Och krigsmännen förde honom in i palatset, eller pretoriet, och kallade tillhopa hela den romerska vakten. Och de klädde på honom en purpurfärgad mantel och vredo samman en krona av törnen och satte den på honom. Sedan begynte de hälsa honom: »Hell dig, judarnas konung!» Och de slogo honom i huvudet med ett rör och spottade på honom; därvid böjde de knä och gåvo honom sin hyllning. Och när de hade begabbat honom, klädde de av honom den purpurfärgade manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom ut för att korsfästa honom. Och en man som kom utifrån marken gick där fram, Simon från Cyrene, Alexanders och Rufus' fader; honom tvingade de att gå med och bära hans kors. Och de förde honom till Golgataplatsen (det betyder huvudskalleplatsen). Och de räckte honom vin, blandat med myrra, men han tog icke emot det. Och de korsfäste honom och delade sedan hans kläder mellan sig, genom att kasta lott om vad var och en skulle få. Och det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. Och den överskrift som man hade satt upp över honom, för att angiva vad han var anklagad för, hade denna lydelse: »Judarnas konung.» Och de korsfäste med honom två rövare, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra. [1] Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet och sade: »Tvi dig, du som 'bryter ned templet och bygger upp det igen inom tre dagar'! Hjälp dig nu själv, och stig ned från korset.» Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde, begabbande ord med varandra och sade: »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, han stige nu ned från korset, så att vi få se det och tro.» Också de män som voro korsfästa med honom smädade honom. Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi, lema sabaktani[2]?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?» Då några av dem som stodo där bredvid hörde detta, sade de: »Hör, han kallar på Elias.» Men en av dem skyndade fram och fyllde en svamp med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka, i det han sade: »Låt oss se om Elias kommer och tager honom ned.» Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan. Då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned. Men när hövitsmannen, som stod där mitt emot honom, såg att han på sådant sätt gav upp andan, sade han: »Förvisso var denne man Guds Son.» Också några kvinnor stodo där på avstånd och sågo vad som skedde. Bland dessa voro jämväl Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses' moder, så ock Salome -- vilka hade följt honom och tjänat honom, medan han var i Galileen -- därtill många andra kvinnor, de som med honom hade vandrat upp till Jerusalem. Det var nu tillredelsedag (det är dagen före sabbaten), och det hade blivit afton. Josef från Arimatea, en ansedd rådsherre och en av dem som väntade på Guds rike, tog därför nu mod till sig och gick in till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då förundrade sig Pilatus över att Jesus redan skulle vara död, och han kallade till sig hövitsmannen och frågade honom om det var länge sedan han hade dött. Och när han av hövitsmannen hade fått veta huru det var, skänkte han åt Josef hans döda kropp. Denne köpte då en linneduk och tog honom ned och svepte honom i linneduken och lade honom i en grav som var uthuggen i en klippa; sedan vältrade han en sten för ingången till graven. Men Maria från Magdala och den Maria som var Joses' moder sågo var han lades. [1] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna. [2] Se Betoning i Ordförklaringarna.
Evening Prayer — First Lesson
Job 24;Job 25
Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar? Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet; de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant. Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra. Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn. På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård. Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden. Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt. Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning. Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar. Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst. Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker. Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar. Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like. Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte. När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av. Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna. »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg. Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat. Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av. Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.» Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet; han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar. När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort. Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet? Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade: Hos honom är väldighet och förskräckande makt, hos honom, som skapar frid i sina himlars höjd. Vem finnes, som förmår räkna hans skaror? Och vem överstrålas ej av hans ljus? Huru skulle då en människa kunna hava rätt mot Gud eller en av kvinna född kunna befinnas ren? Se, ej ens månen skiner nog klart, ej ens stjärnorna äro rena i hans ögon; huru mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken!
Evening Prayer — Second Lesson
2 Corinthians 12
Jag måste ytterligare berömma mig. Väl är sådant icke eljest nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som hava beskärts mig av Herren. Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det. Ja, jag vet om denne man, att han -- huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det -- jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en människa att uttala. I fråga om den mannen vill jag berömma mig, men i fråga om mig själv vill jag icke berömma mig, om icke av min svaghet. Visserligen skulle jag icke vara en dåre, om jag ville berömma mig själv, ty det vore sanning som jag då skulle tala; men likväl avhåller jag mig därifrån, för att ingen skall hava högre tankar om mig än skäligt är, efter vad han ser hos mig eller hör av mig. Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag icke skall förhäva mig. Att denne måtte vika ifrån mig, därom har jag tre gånger bett till Herren. Men Herren har sagt till mig; »Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.» Därför vill jag hellre med glädje berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och vila över mig. Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då är jag stark. Så har jag nu gjort mig till en dåre; I haven själva nödgat mig därtill. Jag hade ju bort få gott vitsord av eder; ty om jag än är ett intet, så har jag dock icke i något stycke stått tillbaka för dessa så övermåttan höga »apostlar». De gärningar som äro en apostels kännemärken hava ock med all uthållighet blivit gjorda bland eder, genom tecken och under och kraftgärningar. Och haven I väl i något stycke blivit tillbakasatta för de andra församlingarna? Dock, kanhända i det stycket, att jag för min del icke har legat eder till last? Den oförrätten mån I då förlåta mig. Se, det är nu tredje gången som jag står redo att komma till eder. Och jag skall icke ligga eder till last, ty icke edert söker jag, utan eder själva. Och barnen äro ju icke pliktiga att spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen. Och för min del vill jag gärna för edra själar både offra vad jag äger och låta mig själv offras hel och hållen. Om jag nu så högt älskar eder, skall jag väl därför bliva mindre älskad? Dock, det kunde ju vara så, att jag visserligen icke själv hade betungat eder, men att jag på en listig omväg hade fångat eder, jag som är så illfundig. Har jag då verkligen, genom någon av dem som jag har sänt till eder, berett mig någon orätt vinning av eder? Sant är att jag bad Titus fara och sände med honom den andre brodern. Men icke har väl Titus berett mig någon orätt vinning av eder? Hava vi icke båda vandrat i en och samme Ande? Hava vi icke båda gått i samma fotspår? Nu torden I redan länge hava menat att det är inför eder som vi försvara oss. Nej, det är inför Gud, i Kristus, som vi tala, men visserligen alltsammans för att uppbygga eder, I älskade. Ty jag fruktar att jag vid min ankomst till äventyrs icke skall finna eder sådana som jag skulle önska, och att jag själv då av eder skall befinnas vara sådan som I icke skullen önska. Jag fruktar att till äventyrs kiv, avund, vrede, genstridighet, förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning råda bland eder. Ja, jag fruktar att min Gud skall låta mig vid min ankomst åter bliva förödmjukad genom eder, och att jag skall få sörja över många av dem som förut hava syndat, och som ännu icke hava känt ånger över den orenhet och otukt och lösaktighet som de hava övat.
Readings follow the 1662 Book of Common Prayer (public domain). Scripture text is in the public domain. (Svenska Bibeln 1917)
Today's readings, every morning
Bosko brings the daily readings for your tradition to your day — with a reflection, the full Bible in 30 translations, and the liturgical calendar, in 18 languages.
