Today's Readings
The Scripture readings appointed for today, with the full text in your language. Follow the daily readings for your tradition, every morning, in the Bosko app.
Morning Prayer — First Lesson
Job 31
Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru. Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan? Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän. Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg? Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek? Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet. Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck? Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten. Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr? Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne. Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit, en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda. Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig? Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom? Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet. Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta? Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav? Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare. Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med? Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm? Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten? Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led. Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät. Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan? Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket? Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram, att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning? Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden. Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom? Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv. Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord? Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen. Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm, av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr? Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift! Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig. Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom. Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra? Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv? Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.
Morning Prayer — Second Lesson
Luke 2
Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien. Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande. Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget. I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta. Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.» I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade: »Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!» När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.» Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet som låg i krubban. Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt. När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv. Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro föreskrivna i Moses' lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära honom fram inför Herren, enligt den föreskriften i Herrens lag, att »allt mankön som öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren», så ock för att offra »ett par duvor eller två unga turturduvor», såsom stadgat var i Herrens lag. I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde. Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen. Och när föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som sed var efter lagen, då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade: »Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning, vilken du har berett till att skådas av alla folk: ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.» Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om honom. Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: »Se, denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som skall bliva motsagt. Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många hjärtans tankar bliva uppenbara.» Där fanns ock en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat med sin man, från den tid då hon var jungfru, och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Och hon lämnade aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner, natt och dag. Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för Jerusalem. Och när de hade fullgjort allt som var stadgat i Herrens lag, vände de tillbaka till sin stad, Nasaret i Galileen. Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom. Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig till Jerusalem. När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed var vid högtiden. Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar lade märke därtill. De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner. När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och sökte efter honom. Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem; och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans förstånd och hans svar. När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och hans moder sade till honom: »Min son, varför gjorde du oss detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.» Då sade han till dem: »Varför behövden I söka efter mig? Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?» Men de förstodo icke det som han talade till dem. Så följde han med dem och kom ned till Nasaret; och han var dem underdånig. Och hans moder gömde allt detta i sitt hjärta. Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor[1]. [1] Eller: Och Jesus växte upp och växte till i vishet och nåd osv.
Evening Prayer — First Lesson
Job 32
De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig. Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud; och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han. Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede. Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening. Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.» Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd. Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är. Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag. Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram. Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord. Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.» Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis. Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist. Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar! Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag. Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder. Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista. Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara. Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord. Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
Evening Prayer — Second Lesson
Galatians 2
Efter fjorton års förlopp for jag sedan åter upp till Jerusalem, åtföljd av Barnabas; jag tog då också Titus med mig. Men det var på grund av en uppenbarelse som jag for dit. Och för bröderna där framlade jag det evangelium som jag predikar bland hedningarna; särskilt framlade jag det för de män som stodo högst i anseende -- detta av oro för att mitt strävande nu vore förgäves eller förut hade varit det. Men icke ens Titus, min följeslagare, som var grek, blev nödgad att låta omskära sig. Det var nämligen så, att några falska bröder hade kommit att upptagas i församlingen, dit de hade smugit sig in för att bespeja vår frihet, den som vi hava i Kristus Jesus, varefter de ville trälbinda oss. Dock gåvo vi icke ens ett ögonblick vika för dem genom en sådan underkastelse; ty vi ville att evangelii sanning skulle bliva bevarad hos eder. Och vad angår dem som ansågos något vara -- hurudana de nu voro, det kommer icke mig vid; Gud har icke anseende till personen -- så sökte icke dessa män, de som stodo högst i anseende, att pålägga mig några nya förpliktelser. Tvärtom; de sågo att jag hade blivit betrodd med att förkunna evangelium för de oomskurna, likasom Petrus hade fått de omskurna på sin del -- ty densamme som hade stått Petrus bi vid hans apostlaverksamhet bland de omskurna, han hade ock stått mig bi bland hedningarna -- och när de nu förnummo vilken nåd som hade blivit mig given, räckte de mig och Barnabas handen till samarbete, både Jakob och Cefas och Johannes, de män som räknades för själva stödjepelarna; vi skulle verka bland hedningarna, och de bland de omskurna. Allenast skulle vi tänka på de fattiga; och just detta har jag också vinnlagt mig om att göra. Men när Cefas kom till Antiokia, trädde jag öppet upp mot honom, ty han hade befunnits skyldig till en försyndelse. Förut hade han nämligen ätit tillsammans med hedningarna; men så kommo några män dit från Jakob, och efter deras ankomst drog han sig tillbaka och höll sig undan, av fruktan för de omskurna. Till samma skrymteri gjorde sig också de andra judarna skyldiga, och så blev till och med Barnabas indragen i deras skrymteri. Men när jag såg att de icke vandrade med fasta steg, enligt evangelii sanning, sade jag till Cefas i allas närvaro: »Om du, som är en jude, kan leva efter hednisk sed i stället för efter judisk, varför vill du då nödga hedningarna att leva efter judiskt sätt?» Vi för vår del äro väl på grund av vår härkomst judar och icke »hedniska syndare»; men då vi nu veta att en människa icke bliver rättfärdig av laggärningar, utan genom tro på Kristus Jesus, hava också vi satt vår tro till Jesus Kristus, för att vi skola bliva rättfärdiga av tro på Kristus, och icke av laggärningar. Ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt. Men om nu jämväl vi, i det vi sökte att bliva rättfärdiga i Kristus, hava befunnits vara syndare, då är ju Kristus en syndatjänare? Bort det! Om så vore att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har brutit ned, då bevisade jag därmed, att jag var en överträdare. Ty jag för min del har genom lagen dött bort ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig. Jag förkastar icke Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade ju Kristus icke behövt lida döden.
Readings follow the 1662 Book of Common Prayer (public domain). Scripture text is in the public domain. (Svenska Bibeln 1917)
Today's readings, every morning
Bosko brings the daily readings for your tradition to your day — with a reflection, the full Bible in 30 translations, and the liturgical calendar, in 18 languages.
