Today's Readings

Morning Prayer — First Lesson

Judith 15

Morning Prayer — Second Lesson

Mark 15

Sedan nu översteprästerna, tillsammans med de äldste och de skriftlärde, hela Stora rådet, på morgonen hade fattat sitt beslut, läto de strax binda Jesus och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus. Då frågade Pilatus honom: »Är du judarnas konung?» Han svarade honom och sade: »Du säger det själv.» Och översteprästerna framställde många anklagelser mot honom. Pilatus frågade honom då åter och sade: »Svarar du intet? Du hör ju huru mycket det är som de anklaga dig för.» Men Jesus svarade intet mer, så att Pilatus förundrade sig. Nu plägade han vid högtiden giva dem en fånge lös, den som de begärde. Och där fanns då en man, han som kallades Barabbas, vilken satt fängslad jämte de andra som hade gjort upplopp och under upploppet begått dråp. Folket kom ditupp och begynte begära att han skulle göra åt dem såsom han plägade göra. Pilatus svarade dem och sade: »Viljen I att jag skall giva eder 'judarnas konung' lös?» Han förstod nämligen att det var av avund som översteprästerna hade dragit Jesus inför rätta. Men översteprästerna uppeggade folket till att begära att han hellre skulle giva dem Barabbas lös. När alltså Pilatus åter tog till orda och frågade dem: »Vad skall jag då göra med den som I kallen 'judarnas konung'?», så skriade de åter: »Korsfäst honom!» Men Pilatus frågade dem: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu ivrigare: »Korsfäst honom!» Och eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan till att korsfästas. Och krigsmännen förde honom in i palatset, eller pretoriet, och kallade tillhopa hela den romerska vakten. Och de klädde på honom en purpurfärgad mantel och vredo samman en krona av törnen och satte den på honom. Sedan begynte de hälsa honom: »Hell dig, judarnas konung!» Och de slogo honom i huvudet med ett rör och spottade på honom; därvid böjde de knä och gåvo honom sin hyllning. Och när de hade begabbat honom, klädde de av honom den purpurfärgade manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom ut för att korsfästa honom. Och en man som kom utifrån marken gick där fram, Simon från Cyrene, Alexanders och Rufus' fader; honom tvingade de att gå med och bära hans kors. Och de förde honom till Golgataplatsen (det betyder huvudskalleplatsen). Och de räckte honom vin, blandat med myrra, men han tog icke emot det. Och de korsfäste honom och delade sedan hans kläder mellan sig, genom att kasta lott om vad var och en skulle få. Och det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. Och den överskrift som man hade satt upp över honom, för att angiva vad han var anklagad för, hade denna lydelse: »Judarnas konung.» Och de korsfäste med honom två rövare, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra. [1] Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet och sade: »Tvi dig, du som 'bryter ned templet och bygger upp det igen inom tre dagar'! Hjälp dig nu själv, och stig ned från korset.» Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde, begabbande ord med varandra och sade: »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, han stige nu ned från korset, så att vi få se det och tro.» Också de män som voro korsfästa med honom smädade honom. Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi, lema sabaktani[2]?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?» Då några av dem som stodo där bredvid hörde detta, sade de: »Hör, han kallar på Elias.» Men en av dem skyndade fram och fyllde en svamp med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka, i det han sade: »Låt oss se om Elias kommer och tager honom ned.» Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan. Då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned. Men när hövitsmannen, som stod där mitt emot honom, såg att han på sådant sätt gav upp andan, sade han: »Förvisso var denne man Guds Son.» Också några kvinnor stodo där på avstånd och sågo vad som skedde. Bland dessa voro jämväl Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses' moder, så ock Salome -- vilka hade följt honom och tjänat honom, medan han var i Galileen -- därtill många andra kvinnor, de som med honom hade vandrat upp till Jerusalem. Det var nu tillredelsedag (det är dagen före sabbaten), och det hade blivit afton. Josef från Arimatea, en ansedd rådsherre och en av dem som väntade på Guds rike, tog därför nu mod till sig och gick in till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då förundrade sig Pilatus över att Jesus redan skulle vara död, och han kallade till sig hövitsmannen och frågade honom om det var länge sedan han hade dött. Och när han av hövitsmannen hade fått veta huru det var, skänkte han åt Josef hans döda kropp. Denne köpte då en linneduk och tog honom ned och svepte honom i linneduken och lade honom i en grav som var uthuggen i en klippa; sedan vältrade han en sten för ingången till graven. Men Maria från Magdala och den Maria som var Joses' moder sågo var han lades. [1] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna. [2] Se Betoning i Ordförklaringarna.

Evening Prayer — First Lesson

Judith 16

Evening Prayer — Second Lesson

2 Corinthians 11

Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu talar något litet efter dårars sätt. Dock, I haven helt visst fördrag med mig. Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru. Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus. Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl. Jag menar nu att jag icke i något stycke står tillbaka för dessa så övermåttan höga »apostlar». Om jag än är oförfaren i talkonsten, så är jag det likväl icke i fråga om kunskap. Tvärtom, vi hava på allt sätt, i alla stycken, lagt vår kunskap i dagen inför eder. Eller var det väl en synd jag begick, när jag för intet förkunnade Guds evangelium för eder och sålunda ödmjukade mig, på det att I skullen bliva upphöjda? Andra församlingar plundrade jag, i det jag, för att kunna tjäna eder, tog lön av dem. Och när jag under min vistelse hos eder led brist, låg jag ändå ingen till last; ty den brist jag led avhjälptes av bröderna, när de kommo från Macedonien. Ja, på allt sätt aktade jag mig för att vara eder till tunga, och allt framgent skall jag akta mig därför. Så visst som Kristi sannfärdighet är i mig, den berömmelsen skall icke få tagas ifrån mig i Akajas bygder. Varför? Månne därför att jag icke älskar eder? Gud vet att jag så gör. Och vad jag nu gör, det skall jag ock framgent göra, för att de som trakta efter tillfälle att bliva likställda med oss i fråga om berömmelse skola genom mig berövas tillfället därtill. Ty de männen äro falska apostlar, oredliga arbetare, som förskapa sig till Kristi apostlar. Och detta är icke att undra på. Satan själv förskapar sig ju till en ljusets ängel. Det är då icke något märkligt, om jämväl hans tjänare så förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare. Men deras ände skall svara emot deras gärningar. Åter säger jag: Ingen må mena att jag är en dåre; men om jag vore det, så mån I ändå hålla till godo med mig -- låt vara såsom med en dåre -- så att ock jag får berömma mig något litet. Vad jag talar, då jag nu med sådan tillförsikt berömmer mig, det talar jag icke efter Herrens sinne, utan efter dårars sätt. Då så många berömma sig på köttsligt vis, vill ock jag berömma mig; I haven ju gärna fördrag med dårar, I som själva ären så kloka. I fördragen ju, om man trälbinder eder, om man utsuger eder, om man fångar eder, om man förhäver sig över eder, om man slår eder i ansiktet. Till vår skam måste jag tillstå att vi för vår del hava »varit för svaga» till sådant. Men eljest, vadhelst andra kunna göra sig stora med, det kan också jag göra mig stor med -- om jag nu får tala efter dårars sätt. Äro de hebréer, så är jag det ock. Äro de israeliter, så är jag det ock. Äro de Abrahams säd, så är jag det ock. Äro de Kristi tjänare, så är jag det ännu mer -- om jag nu får tala såsom vore jag en dåre. Jag har haft mer arbete, oftare varit i fängelse, fått hugg och slag till överflöd, varit i dödsnöd många gånger. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag, på ett när. Tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på djupa havet. Jag har ofta måst vara ute på resor; jag har utstått faror på floder, faror bland rövare, faror genom landsmän, faror genom hedningar, faror i städer, faror i öknar, faror på havet, faror bland falska bröder -- allt under arbete och möda, under mångfaldiga vakor, under hunger och törst, under svält titt och ofta, under köld och nakenhet. Och till allt annat kommer det, att jag var dag är överlupen, då jag måste hava omsorg om alla församlingarna. Vem är svag, utan att också jag bliver svag? Vem kommer på fall, utan att jag bliver upptänd? -- Om jag nu måste berömma mig, så vill jag berömma mig av min svaghet. Herren Jesu Gud och Fader, han som är högtlovad i evighet, vet att jag icke ljuger. I Damaskus lät konung Aretas' ståthållare sätta ut vakt vid damaskenernas stad för att gripa mig; och jag måste i en korg släppas ned genom en öppning på muren och kom så undan hans händer.