Dagens läsningar

Morgonbön — första läsningen

Wisdom 1

Det finns ingen utgåva av den här boken i allmän egendom på ditt språk, så avsnittet visas på engelska.

Love righteousness, you⌃ that be judges of the earth, Think you⌃ of the Lord with a good mind, And in singleness of heart seek you⌃ him; Because he is found of those who tempt him not, And is manifested to those who do not distrust him. For crooked thoughts separate from God; And the supreme Power, when it is brought to the proof, puts to confusion the foolish: Because wisdom will not enter into a soul that deviseth evil, Nor dwell in a body that is held in pledge by sin. For a holy spirit of discipline will flee deceit. And will start away from thoughts that are without understanding, And will be put to confusion when unrighteousness has come in. For wisdom is a spirit that loves man, And she will not hold a blasphemer guiltless for his lips; Because God bears witness of his reins, And is a true overseer of his heart, And a hearer of his tongue: Because the spirit of the Lord has filled the world, And that which holds all things together has knowledge of every voice. Therefore no man that utters unrighteous things will be unseen; Neither will Justice, when it convicts, pass him by. For in the midst of his counsels the ungodly will be searched out; And the sound of his words will come to the Lord To bring to conviction his lawless deeds: Because there is an ear of jealousy that listens to all things, And the noise of murmurings is not hid. Beware then of unprofitable murmuring, And refrain your tongue from backbiting; Because no secret utterance will go on its way void, And a mouth that belies destroys a soul. Court not death in the error of your life; Neither draw upon yourselves destruction by the works of your hands: Because God made not death; Neither delights he when the living perish: For he created all things that they might have being: And the generative powers of the world are healthsome, And there is no poison of destruction in them: Nor has Hades royal dominion upon earth, For righteousness is immortal: But ungodly men by their hands and their words called death to them: Deeming him a friend they consumed away, And they made a covenant with him, Because they are worthy to be of his portion.

Morgonbön — andra läsningen

Markus 16

Och när sabbaten var förliden, köpte Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs moder och Salome välluktande kryddor, för att sedan gå åstad och smörja honom. Och bittida om morgonen på första veckodagen kommo de till graven, redan vid soluppgången. Och de sade till varandra: »Vem skall åt oss vältra bort stenen från ingången till graven?» Men när de sågo upp, fingo de se att stenen redan var bortvältrad. Den var nämligen mycket stor. Och när de hade kommit in i graven, fingo de se en ung man sitta där på högra sidan, klädd i en vit fotsid klädnad; och de blevo förskräckta. Men han sade till dem: »Varen icke förskräckta. I söken Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är icke här. Se där är platsen där de lade honom. Men gån bort och sägen till hans lärjungar, och särskilt till Petrus: 'Han skall före eder gå till Galileen; där skolen I få se honom, såsom han bar sagt eder.'» Då gingo de ut och flydde bort ifrån graven, ty bävan och bestörtning hade kommit över dem. Och i sin fruktan sade de intet till någon. [Men efter sin uppståndelse visade han sig på första veckodagens morgon först för Maria från Magdala, ur vilken han hade drivit ut sju onda andar. Hon gick då och omtalade det för dem som hade följt med honom, och som nu sörjde och gräto. Men när dessa hörde sägas att han levde och hade blivit sedd av henne, trodde de det icke. Därefter uppenbarade han sig i en annan skepnad för två av dem, medan de voro stadda på vandring utåt landsbygden. Också dessa gingo bort och omtalade det för de andra; men icke heller dem trodde man. Sedan uppenbarade han sig också för de elva, när de lågo till bords; och han förebrådde dem då deras otro och deras hjärtans hårdhet, i det att de icke hade trott dem som hade sett honom vara uppstånden. Och han sade till dem: »Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat. Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den som icke tror, han skall bliva fördömd. Och dessa tecken skola åtfölja dem som tro: genom mitt namn skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål, ormar skola de taga i händerna, och om de dricka något dödande gift, så skall det alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga händerna, och de skola då bliva friska.» Därefter, sedan Herren Jesus hade talat med dem, blev han upptagen i himmelen och satte sig på Guds högra sida. Men de gingo ut och predikade allestädes. Och Herren verkade med dem och stadfäste ordet genom de tecken som åtföljde det.][1] [1] V. 9--20 se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.

Aftonbön — första läsningen

Wisdom 2

Det finns ingen utgåva av den här boken i allmän egendom på ditt språk, så avsnittet visas på engelska.

For they said within themselves, reasoning not aright, Short and sorrowful is our life; And there is no healing when a man comes to his end, And none was ever known that gave release from Hades. Because by mere chance were we born, And hereafter we will be as though we had never been: Because the breath in our nostrils is smoke, And while our heart beats reason is a spark, Which being extinguished, the body will be turned into ashes, And the spirit will be dispersed as thin air; And our name will be forgotten in time, And no man will remember our works; And our life will pass away as the traces of a cloud, And will be scattered as is a mist, When it is chased by the beams of the sun, And overcome by the heat thereof. For our alloted time is the passing of a shadow, And our end retreats not; Because it is fast sealed, and none turns it back. Come therefore and let us enjoy the good things that now are; And let us use the creation with all our soul as youth’s possession. Let us fill ourselves with costly wine and perfumes; And let no flower of spring pass us by: Let us crown ourselves with rosebuds, before they be withered: Let none of us go without his share in our proud revelry: Everywhere let us leave tokens of our mirth: Because this is our portion, and our lot is this. Let us oppress the righteous poor; Let us not spare the widow, Nor reverence the hairs of the old man gray for length of years. But let our strength be to us a law of righteousness; For that which is weak is found to be of no service. But let us lie in wait for the righteous man, Because he is of disservice to us, And is contrary to our works, And upbraids us with sins against the law, And lays to our charge sins against our discipline. He professes to have knowledge of God, And names himself servant of the Lord. He became to us a reproof of our thoughts. He is grievous to us even to behold, Because his life is unlike other men’s, And his paths are of strange fashion. We were accounted of him as worthless metal, And he abstains from our ways as from uncleannesses. The latter end of the righteous he calls happy; And he vaunts that God is his father. Let us see if his words be true, And let us try what shall befall in the ending of his life. For if the righteous man is God’s son, he will uphold him, And he will deliver him out of the hand of his adversaries. With outrage and torture let us put him to the test, That we may learn his gentleness, And may prove his patience under wrong. Let us condemn him to a shameful death; For he will be visited according to his words. Thus reasoned they, and they were led astray; For their wickedness blinded them, And they knew not the mysteries of God, Neither hoped they for wages of holiness, Nor did they judge that there is a prize for blameless souls. Because God created man for incorruption, And made him an image of his own proper being; But by the envy of the devil death entered into the world, And those who are of his portion make trial thereof.

Aftonbön — andra läsningen

2 Korinthierbrevet 12

Jag måste ytterligare berömma mig. Väl är sådant icke eljest nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som hava beskärts mig av Herren. Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det. Ja, jag vet om denne man, att han -- huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det -- jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en människa att uttala. I fråga om den mannen vill jag berömma mig, men i fråga om mig själv vill jag icke berömma mig, om icke av min svaghet. Visserligen skulle jag icke vara en dåre, om jag ville berömma mig själv, ty det vore sanning som jag då skulle tala; men likväl avhåller jag mig därifrån, för att ingen skall hava högre tankar om mig än skäligt är, efter vad han ser hos mig eller hör av mig. Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag icke skall förhäva mig. Att denne måtte vika ifrån mig, därom har jag tre gånger bett till Herren. Men Herren har sagt till mig; »Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.» Därför vill jag hellre med glädje berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och vila över mig. Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då är jag stark. Så har jag nu gjort mig till en dåre; I haven själva nödgat mig därtill. Jag hade ju bort få gott vitsord av eder; ty om jag än är ett intet, så har jag dock icke i något stycke stått tillbaka för dessa så övermåttan höga »apostlar». De gärningar som äro en apostels kännemärken hava ock med all uthållighet blivit gjorda bland eder, genom tecken och under och kraftgärningar. Och haven I väl i något stycke blivit tillbakasatta för de andra församlingarna? Dock, kanhända i det stycket, att jag för min del icke har legat eder till last? Den oförrätten mån I då förlåta mig. Se, det är nu tredje gången som jag står redo att komma till eder. Och jag skall icke ligga eder till last, ty icke edert söker jag, utan eder själva. Och barnen äro ju icke pliktiga att spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen. Och för min del vill jag gärna för edra själar både offra vad jag äger och låta mig själv offras hel och hållen. Om jag nu så högt älskar eder, skall jag väl därför bliva mindre älskad? Dock, det kunde ju vara så, att jag visserligen icke själv hade betungat eder, men att jag på en listig omväg hade fångat eder, jag som är så illfundig. Har jag då verkligen, genom någon av dem som jag har sänt till eder, berett mig någon orätt vinning av eder? Sant är att jag bad Titus fara och sände med honom den andre brodern. Men icke har väl Titus berett mig någon orätt vinning av eder? Hava vi icke båda vandrat i en och samme Ande? Hava vi icke båda gått i samma fotspår? Nu torden I redan länge hava menat att det är inför eder som vi försvara oss. Nej, det är inför Gud, i Kristus, som vi tala, men visserligen alltsammans för att uppbygga eder, I älskade. Ty jag fruktar att jag vid min ankomst till äventyrs icke skall finna eder sådana som jag skulle önska, och att jag själv då av eder skall befinnas vara sådan som I icke skullen önska. Jag fruktar att till äventyrs kiv, avund, vrede, genstridighet, förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning råda bland eder. Ja, jag fruktar att min Gud skall låta mig vid min ankomst åter bliva förödmjukad genom eder, och att jag skall få sörja över många av dem som förut hava syndat, och som ännu icke hava känt ånger över den orenhet och otukt och lösaktighet som de hava övat.