Dagens läsningar

Morgonbön — första läsningen

Wisdom 13

Det finns ingen utgåva av den här boken i allmän egendom på ditt språk, så avsnittet visas på engelska.

For verily all men by nature were but vain who had no perception of God, And from the good things that are seen they gained not power to know him that is, Neither by giving heed to the works did they recognize the architect; But either fire, or wind, or swift air, Or circling stars, or raging water, or luminaries of heaven, They thought to be gods that rule the world. And if it was through delight in their beauty that they took them to be gods, Let them know how much better than these is their Sovereign Lord; For the first author of beauty created them: But if it was through astonishment at their power and influence, Let them understand from them how much more powerful is he that formed them; For from the greatness of the beauty even of created things In like proportion does man form the image of their first maker. But yet for these men there is but small blame, For they too perhaps do but go astray While they are seeking God and desiring to find him. For living among his works they make diligent search, And they yield themselves up to sight, because the things that they look upon are beautiful. But again even they are not to be excused. For if they had power to know so much, That they should be able to explore the course of things, How is it that they did not sooner find the Sovereign Lord of these his works? But miserable were they, and in dead things were their hopes, Who called them gods which are works of men’s hands, Gold and silver, wrought with careful are, and likenesses of animals, Or a useless stone, the work of an ancient hand. Yes and if some woodcutter, having sawn down a tree that is easily moved, Skilfully strippeth away all its bark, And fashioning it in comely form makes a vessel useful for the service of life; And burning the refuse of his handywork to dress his food, eats his fill; And taking the very refuse thereof which served to no use, A crooked piece of wood and full of knots, Carveth it with the diligence of his idleness, And shapeth it by the skill of his indolence; Then he gives it the semblance of the image of a man, Or makes it like some paltry animal, Smearing it with red, and with paint colouring it red, And smearing over every stain that is therein; And having made for it a chamber worthy of it, He sets it in a wall, making it fast with iron. While then he takes thought for it that it may not fall down, Knowing that it is unable to help itself; (For verily it is an image, and has need of help;) When he makes his prayer concerning goods and his marriage and children, He is not ashamed to speak to that which has no life; Yes for health he calls upon that which is weak, And for life he implores that which is dead, And for aid he supplicateth that which has least experience. And for a good journey that which can’t so much as move a step, And for gaining and getting and good success of his hands He asks ability of that which with its hands is most unable.

Morgonbön — andra läsningen

Lukas 6

Och det hände sig på en sabbat att han tog vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar ryckte av axen och gnuggade sönder dem med händerna och åto. Då sade några av fariséerna; »Huru kunnen I göra vad som icke är lovligt att göra på sabbaten? Jesus svarade och sade till dem: »Haven I icke läst om det som David gjorde, när han själv och de som följde honom blevo hungriga: huru han då gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt, och jämväl gav åt dem som följde honom, fastän det ju icke är lovligt för andra än allenast för prästerna att äta sådant bröd?» Därefter sade han till dem: »Människosonen är herre över sabbaten.» På en annan sabbat hände sig att han gick in i synagogan och undervisade. Där var då en man vilkens högra hand var förvissnad. Och de skriftlärde och fariséerna vaktade på honom, för att se om han botade någon på sabbaten; de ville nämligen finna något att anklaga honom för. Men han förstod deras tankar och sade till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå upp, och träd fram.» Då stod han upp och trädde fram. Sedan sade Jesus till dem: »Jag vill göra eder en fråga. Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att förgöra det?» Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: »Räck ut din hand.» Och han gjorde så; och hans hand blev frisk igen. Men de blevo såsom ursinniga och talade med varandra om vad de skulle kunna företaga sig mot Jesus. Så hände sig på den tiden att han gick åstad upp på berget för att bedja; och han blev kvar där över natten i bön till Gud. Men när det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och utvalde bland dem tolv, som han ock benämnde apostlar: Simon, vilken han ock gav namnet Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob och Johannes och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Simon, som kallades ivraren; vidare Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, den som blev en förrädare. Dessa tog han nu med sig och steg åter ned och stannade på en jämn plats; och en stor skara av hans lärjungar var där församlad, så ock en stor hop folk ifrån hela Judeen och Jerusalem, och från kuststräckan vid Tyrus och Sidon. Dessa hade kommit för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar. Och jämväl de som voro kvalda av orena andar blevo botade. Och allt folket sökte att få röra vid honom, ty kraft gick ut ifrån honom och botade alla. Och han lyfte upp sina ögon och säg på sina lärjungar och sade: »Saliga ären I, som ären fattiga, ty eder hör Guds rike till. Saliga ären I, som nu hungren, ty I skolen bliva mättade. Saliga ären I, som nu gråten, ty I skolen le. Saliga ären I, när människorna för Människosonens skull hata eder och förskjuta och smäda eder och kasta bort edert namn såsom något ont. Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder lön är stor i himmelen. På samma satt gjorde ju deras fäder med profeterna. Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad! Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder, som nu len, ty I skolen sörja och gråta! Ve eder, när alla människor tala väl om eder! På samma sätt gjorde ju deras fader i fråga om de falska profeterna. Men till eder, som hören mig, säger jag: Älsken edra ovänner, gören gott mot dem som hata eder, välsignen dem som förbanna eder, bedjen för dem som förorätta eder. Om någon slår dig på den ena kinden, så håll ock fram den andra åt honom; och om någon tager manteln ifrån dig, så förvägra honom icke heller livklädnaden. Giv åt var och en som beder dig; och om någon tager ifrån dig vad som är ditt, så kräv det icke igen. Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder, så skolen I ock göra mot dem. Om I älsken dem som älska eder, vad tack kunnen I få därför? Också syndare älska ju dem av vilka de bliva älskade. Och om I gören gott mot dem som göra eder gott, vad tack kunnen I få därför? Också syndare göra ju detsamma. Och om I lånen åt dem av vilka I kunnen hoppas att själva få något, vad tack kunnen I få därför? Också syndare låna ju åt syndare för att få lika igen. Nej, älsken edra ovänner, och gören gott och given lån utan att hoppas på någon gengäld. Då skall eder lön bliva stor, och då skolen I vara den Högstes barn; ty han är mild mot de otacksamma och onda. Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig. Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda; fördömen icke, så skolen I icke bliva fördömda. Förlåten, och eder skall bliva förlåtet. Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat, skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder igen.» Han framställde ock för dem denna liknelse: »Kan väl en blind leda en blind? Falla de icke då båda i gropen? Lärjungen är icke förmer än sin mästare; när någon bliver fullärd, så bliver han allenast sin mästare lik. Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? Huru kan du säga till din broder: 'Broder, låt mig taga ut grandet i ditt öga', du som icke ser bjälken i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan tala ut grandet i din broders öga. Ty intet gott träd finnes, som bär dålig frukt, och lika litet finnes något dåligt träd som bär god frukt; vart och ett träd kännes ju igen på sin frukt. Icke hämtar man väl fikon ifrån törnen, ej heller skördar man vindruvor av törnbuskar. En god människa bär ur sitt hjärtas goda förråd fram vad gott är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är; ty vad hennes hjärta är fullt av, det talar hennes mun. -- Men varför ropen I till mig: 'Herre, Herre', och gören dock icke vad jag säger? Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter dem, vem han är lik, det skall jag visa eder. Han är lik en man som ville bygga ett hus och som då grävde djupt och lade dess grund på hälleberget. När sedan översvämning kom, störtade sig vattenströmmen mot det huset, men den förmådde dock icke skaka det, eftersom det var så byggt. Men den som hör och icke gör, han är lik en man som byggde ett hus på blotta jorden, utan att lägga någon grund. Och vattenströmmen störtade sig emot det, och strax föll det samman, och det husets fall blev stort.»

Aftonbön — första läsningen

Wisdom 14

Det finns ingen utgåva av den här boken i allmän egendom på ditt språk, så avsnittet visas på engelska.

Again, one preparing to sail, and about to journey over raging waves, Calleth upon a piece of wood more rotten than the vessel that carries him; For that vessel the hunger for gains devised, And a craftsman, even wisdom, built it; And your providence, O Father, guideth it along, Because even in the sea you gave a way, And in the waves a sure path, Shewing that you can save out of every danger, That so even without are a man may put to sea; And it is your will that the works of your wisdom should be not idle; Therefore also do men intrust their lives to a little piece of wood,, And passing through the surge on a raft are brought safe to land. For in the old time also, when proud giants were perishing, The hope of the world, taking refuge on a raft, Left to the race of men a seed of generations to come, Your hand guiding the helm. For blessed has been wood through which comes righteousness: But the idol made with hands is accursed, itself and he that made it; Because his was the working, and the corruptible thing was named a god: For both the ungodly doer and his ungodliness are alike hateful to God; For verily the deed will be punished together with him that committed it. Therefore also among the idols of the nations will there be a visitation, Because, though formed of things which God created, they were made an abomination, And stumbling blocks to the souls of men, And a snare to the feet of the foolish. For the devising of idols was the beginning of fornication, And the invention of them the corruption of life: For neither were they from the beginning, neither will they be forever; For by the vaingloriousness of men they entered into the world, And therefore was a speedy end devised for them. For a father worn with untimely grief, Making an image of the child quickly taken away, Now honored him as a god which was then a dead man, And delivered to those that were under him mysteries and solemn rites. Afterward the ungodly custom, in process of time grown strong, was kept as a law, And by the commandments of princes the graven images received worship. And when men could not honor them in presence because they lived far off, Imagining the likeness from afar, They made a visible image of the king whom they honored, That by their zeal they might flatter the absent as if present. But to a yet higher pitch was worship raised even by those who knew him not, Urged forward by the ambition of the architect: For he, wishing perhaps to please one in authority, Used his are to force the likeness toward a greater beauty; And the multitude, allured by reason of the grace of his handywork, Now accounted as an object of devotion him that a little before was honored as a man. And this became a hidden danger to life, Because men, in bondage either to calamity or to tyranny, Invested stones and stocks with the incommunicable Name. Afterward it was not enough for them to go astray as touching the knowledge of God; But also, while they live in sore conflict through ignorance of him. That multitude of evils they call peace. For either slaughtering children in solemn rites, or celebrating secret mysteries, Or holding frantic revels of strange ordinances, No longer do they guard either life or purity of marriage, But one brings upon another either death by treachery, or anguish by adulterate offspring. And all things confusedly are filled with blood and murder, theft and deceit, Corruption, faithlessness, tumult, perjury, turmoil, Ingratitude for benefits received, Defiling of souls, confusion of sex, Disorder in marriage, adultery and wantonness. For the worship of those nameless idols Is a beginning and cause and end of every evil. For their worshippers either make merry to madness, or prophesy lies, Or live unrighteously, or lightly forswear themselves. For putting their trust in lifeless idols, When they have sworn a wicked oath, they expect not to suffer harm. But for both sins will the just doom pursue them, Because they had evil thoughts of God by giving heed to idols, And swore unrighteously in deceit through contempt for holiness. For it is not the power of them by whom men swear, But it is that Justice which has regard to those who sin, That visiteth always the transgression of the unrighteous.

Aftonbön — andra läsningen

Galaterbrevet 6

Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad. Bären varandras bördor; så uppfyllen I Kristi lag. Ty om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så bedrager han sig själv. Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter vad andra äro. Ty var och en har sin egen börda att bära. Den som får undervisning i ordet, han låte den som undervisar honom få del med sig i allt gott. Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda. Den som sår i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda förgängelse, men den som sår i Andens åker, han skall av Anden skörda evigt liv. Och låtom oss icke förtröttas att göra vad gott är; ty om vi icke uppgivas, så skola vi, när tiden är inne, få inbärga vår skörd. Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra vad gott är mot var man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron. Sen här med vilka stora bokstäver jag egenhändigt skriver till eder! Alla de som eftersträva ett gott anseende här i köttet, de vilja nödga eder till omskärelse, detta allenast för att de själva skola undgå att bliva förföljda för Kristi kors' skull. Ty icke ens dessa omskurna själva hålla lagen. Nej, det är för att kunna berömma sig av edert kött som de vilja att I skolen låta omskära eder. Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors, genom vilket världen för mig är korsfäst, och jag för världen. Ty det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren; allt beror på huruvida han är en ny skapelse. Och över alla dem som komma att vandra efter detta rättesnöre, över dem vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel. Må nu ingen härefter vålla mig oro; ty jag bär Jesu märken på min kropp. Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande, mina bröder. Amen.