Dagens läsningar
De bibelläsningar som är fastställda för dagen, med hela texten på ditt eget språk. Följ varje morgon din traditions dagliga läsningar i Bosko-appen.
Morgonbön — första läsningen
Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade: Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm? Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten? Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld, så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund, då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet; och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor. Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt -- vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden; men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar: »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes? Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs. Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet. Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv. Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet. Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott; kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram. Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.' Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp.» Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen. Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel. De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.
Morgonbön — andra läsningen
Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta. Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.» Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en öken kunna få bröd till att mätta dessa med?» Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.» Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar, för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket. De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem. Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar med överblivna stycken. Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen. Sedan lät han dem skiljas åt. Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for till trakten av Dalmanuta. Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från himmelen. Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte skall intet tecken givas.» Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra stranden. Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda bröd hade de med sig i båten. Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas surdeg och för Herodes' surdeg.» Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig. Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade? I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då icke? Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De svarade honom: »Tolv.» »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.» Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?» Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne. Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn; sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och frågade honom: »Ser du något?» Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de likna träd.» Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting klart. Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.» Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till dem: »Vem säger folket mig vara?» De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias, andra åter säga: 'Det är en av profeterna.'» Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade till honom: »Du är Messias.» Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om honom. Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen. Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom. Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.» Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig. Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall bevara det. Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ? Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.»
Aftonbön — första läsningen
Därefter tog Job till orda och sade: Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud? Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen. Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan; honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede; honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid; honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling; honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar; honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak; honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna? Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse. Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?» Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig; huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom? Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund. Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst. Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak. Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig. Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?» Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång. Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva. Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige. Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan. Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då? Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka; de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte. Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad, Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri. Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda? Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt, så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig. Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra; ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda. Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig; då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
Aftonbön — andra läsningen
Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning, nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen. Därför sucka vi ju ock av längtan att få överkläda oss med vår himmelska hydda; ty hava vi en gång iklätt oss denna, skola vi sedan icke komma att befinnas nakna. Ja, vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro betungade, eftersom vi skulle vilja undgå att avkläda oss och i stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve uppslukat av livet. Och den som har berett oss till just detta, det är Gud, som till en underpant har givit oss Anden. Så äro vi då alltid vid gott mod. Vi veta väl att vi äro borta ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen; ty vi vandra här i tro och icke i åskådning. Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån kroppen och komma hem till Herren. Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag, vare sig vi äro hemma eller borta. Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort gott eller ont. Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, söka vi att »vinna människor», men för Gud är det uppenbart hurudana vi äro; och jag hoppas att det också är uppenbart för edra samveten. Vi vilja nu ingalunda åter anbefalla oss själva hos eder, men vi vilja giva eder en anledning att berömma eder i fråga om oss, så att I haven något att svara dem som berömma sig av utvärtes ting och icke av vad som är i hjärtat. Ty om vi hava varit »från våra sinnen», så har det varit i Guds tjänst; om vi åter äro vid lugn besinning, så är det eder till godo. Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänka så: en har dött för alla, alltså hava de alla dött. Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och uppstått för dem. Allt ifrån denna tid veta vi därför för vår del icke av någon efter köttet. Och om vi än efter köttet hade lärt känna Kristus, så känna vi honom nu icke mer på det sättet. Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; se, något nytt har kommit! Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete. Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord. Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud. Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud.
Läsningarna följer Book of Common Prayer från 1662 (allmän egendom). Skrifttexten är allmän egendom. (Svenska Bibeln 1917)
Dagens läsningar, varje morgon
I Bosko väntar dagens läsningar på dig varje morgon — markera var och en som läst så att du aldrig tappar bort var du är, läs dem i någon av 30 översättningar och stanna upp vid en kort reflektion. Din traditions dagliga läsningar, följda och alltid nära till hands.