Today's Readings
The Scripture readings appointed for today, with the full text in your language. Follow the daily readings for your tradition, every morning, in the Bosko app.
First Reading
Genesis 35
Och Gud sade till Jakob: »Stå upp, drag till Betel och stanna där, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig, när du flydde för din broder Esau.» Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro med honom: »Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder, och renen eder och byten om kläder, och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resa ett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, och som var med mig på den väg jag vandrade.» Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig, därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ned detta under terebinten vid Sikem. Sedan bröto de upp; och en förskräckelse ifrån Gud kom över de kringliggande städerna, så att man icke förföljde Jakobs söner. Och Jakob kom till Lus, det är Betel, i Kanaans land, jämte allt det folk som var med honom. Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel[1], därför att Gud där hade uppenbarat sig för honom, när han flydde för sin broder. Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel, under en ek; den fick namnet Gråtoeken. Och Gud uppenbarade sig åter för Jakob, när han hade kommit tillbaka från Paddan-Aram, och välsignade honom. Och Gud sade till honom: »Ditt namn är Jakob; men du skall icke mer heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.» Så fick han namnet Israel. Och Gud sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige; var fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skola komma av dig, och konungar skola utgå från din länd. Och det land som jag har givit åt Abraham och Isak skall jag giva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet. Och Gud for upp från honom, på den plats där han hade talat med honom. Men Jakob reste en stod på den plats där han hade talat med honom, en stod av sten; och han offrade drickoffer därpå och göt olja över den. Och Jakob gav åt platsen där Gud hade talat med honom namnet Betel. Sedan bröto de upp från Betel. Och när det ännu var ett stycke väg fram till Efrat, kom Rakel i barnsnöd, och barnsnöden blev henne svår. Då nu hennes barnsnöd var som svårast, sade hjälpkvinnan till henne: »Frukta icke; ty också denna gång får du en son.» Men när hon höll på att giva upp andan, ty hon skulle nu dö, gav hon honom namnet Ben-Oni[2]; men hans fader kallade honom Benjamin[3]. Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är Bet-Lehem. Och Jakob reste en vård på hennes grav; det är den som ännu i dag kallas Rakels gravvård. Och Israel bröt upp därifrån och slog upp sitt tält på andra sidan om Herdetornet. Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad och lägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det. Och Jakob hade tolv söner. Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon. Rakels söner voro Josef och Benjamin. Bilhas, Rakels tjänstekvinnas, söner voro Dan och Naftali. Silpas, Leas tjänstekvinnas, söner voro Gad och Aser. Dessa voro Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram. Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar. Och Isak levde ett hundra åttio år; därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina fäder, gammal och mätt på att leva. Och hans söner Esau och Jakob begrovo honom. [1] D. ä. Betels Gud. [2] D. ä. min smärtas son. [3] D. ä. lyckoson.
Responsorial Psalm
Psalm 35
Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig. Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp; drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: »Jag är din frälsning.» Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig. Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort. Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort. Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv. Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri. Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning. Alla ben i min kropp skola säga: »HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?» Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet. De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ. Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud; såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande. Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll. Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig. Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen. Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig. Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen. Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet. De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!» Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig. Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre. Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig. Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.» Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig. Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!» Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.
Second Reading
II Corinthians 3
Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller kanhända ifrån eder? Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande, icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på människohjärtan. En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud. Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något, såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava kommer från Gud, som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande. Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken dock var försvinnande, huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava! Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet. Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet. Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större härlighet. Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var försvinnande tog en ände. Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det. Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses föreläses. Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset bort. Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar, som själv är ande.
Gospel
Matthew 14
Vid den tiden fick Herodes, landsfursten, höra ryktet om Jesus. Då sade han till sina tjänare: »Det är Johannes döparen. Han har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.» Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty Johannes hade sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava henne.» Och han hade velat döda honom, men han fruktade för folket, eftersom de höllo honom för en profet. Men så kom Herodes' födelsedag. Då dansade Herodias' dotter inför dem; och hon behagade Herodes så mycket, att han med en ed lovade att giva henne vad helst hon begärde. Hon sade då, såsom hennes moder ingav henne: »Giv mig här på ett fat Johannes döparens huvud.» Då blev konungen bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull bjöd han att man skulle giva henne det, och sände åstad och lät halshugga Johannes i fängelset. Och hans huvud blev framburet på ett fat och givet åt flickan; och hon bar det till sin moder. Men hans lärjungar kommo och togo hans döda kropp och begrovo honom. Sedan gingo de och omtalade det för Jesus. Då Jesus hörde detta, for han i en båt därifrån bort till en öde trakt, där de kunde vara allena. Men när folket fick höra härom, kommo de landvägen efter honom från städerna. Och då han steg i land, fick han se att där var mycket folk; och han ömkade sig över dem och botade deras sjuka. Men när det led mot aftonen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och tiden är redan framskriden. Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och köpa sig mat.» Men Jesus sade till dem: »De behöva icke gå bort; given I dem att äta.» De svarade honom: »Vi hava här icke mer än fem bröd och två fiskar.» Då sade han: »Bären dem hit till mig.» Därefter tillsade han folket att lägga sig ned i gräset. Och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket. Och de åto alla och blevo mätta Sedan samlade man upp de överblivna styckena, tolv korgar fulla. Men de som hade ätit voro vid pass fem tusen män, förutom kvinnor och barn. Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att folket skildes åt. Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara allena och bedja. När det så hade blivit afton, var han där ensam. Båten var då redan många stadier[1] från land och hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot. Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över sjön. När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse. Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.» Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig att komma till dig på vattnet.» Han sade: »Kom.» Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på vattnet och kom till Jesus. Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp mig.» Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?» När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden. Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso är du Guds Son.» När de hade farit över, kommo de till Gennesarets land. Då nu folket där på orten kände igen honom, sände de ut bud i hela trakten däromkring, och man förde till honom alla som voro sjuka. Och de bådo honom att allenast få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna. [1] Se Stadie i Ordförklaringarna.
A daily plan reading through Scripture in course. Bible text is in the public domain. (Svenska Bibeln 1917)
Today's readings, every morning
Bosko brings the daily readings for your tradition to your day — with a reflection, the full Bible in 30 translations, and the liturgical calendar, in 18 languages.
